Hello Africa: Kvalspelet till AFCON 2013 börjar idag

29 Februari - Kvalspelet till AFCON 2013 startar idag

Zambia sopade rent i årets AFCON. Segrare med stolthet och efter en total egyptisk dominans, så är det intressant med en ny segernation. Men deras tid på tronen är kort. Kanske. Idag börjar nämligen kvalspelet till nästa års AFCOn. Jo, det är faktiskt så. Issa Hayatou och dennes gäng valde att ställa om hela turneringsspektaklet till udda år. Mycket i syfte att undvika att ha detta samma år som VM. Detta medförde att AFCON 2012 föjs av AFCON 2013. Nästa års finalspel äger rum på de nybyggda stadierna i Sydafrika vid ungefär samma tid som detta år. Kvalspelet startar ikväll. Ja, kanske ändå inte riktigt för Sao Tomé & Principe är vidare efter vinst mot Lesotho. Ikväll spelar dock 28 stycken nationer sina första matcher. Dessa 14 matcher skall utse en vinnare. Vinnarna av dessa går vidare till nästa omgång, då de paras ihop med de sexton lag som var i slutspel 2012.

30 lag totalt - innebär 15 matcher. 15 segrare + Sydafrika so, går till slutspel. Ett enkelt cupspel. Något annat finns det inte tid för i tider av VM-kval till Brasilien och övrigt allt intensiva matchande.

Ikväll är det ett par rasande intressanta matcher skall dock sägas; Nigeria, som stoppades från AFCON 2012, möter Rwanda på bortaplan och här skall Joseph Yobo tangera Kanus nationsrekord i gjorda landskamper. Nya Kenya skall möta det före detta bannade Togo. Liberia- Namibia och Gambia- Algeriet är andra matcher som det säkerligen läggs en och annan blick på.

Ikväll spelas 13 matcher.- Den fjortonde är flyttad på grund av händelserna i Egypten, så Faraonerna spelar inte förrän i Juni mot centralafrikanska publiken.  AFCON 2013 kan börja.






28 Februari ...i skuggan av Kilimandjaro växer Kenya

Bortsett från Sydafrika, så är Kenya det land i Afrika som har mest Tweeters. Det Twittras så det står härliga till i nationen, som mest är känd för sina löpare, sitt vackra landskap, ett Nairobi man inte skall vistas i när det blir mörkt, men också fantastiska vyer, sandstränder, savanner och ett Kilimandjaro som vakar över dem. Jag skall upp på det berget om några år har jag bestämt. Sedan skall jag springa naken ned på Serengeti-savannen och skrika ett vårskrik. Elefanterna lämnar savannen och går rakt ut i havet. Håll ögonen öppna.

Härom veckan drog Kenyan Premier League igång. Ligan har under de senaste åren haft en uppgång och dragit till sig en hel del nya sponsorer, ha kunnat behålla de bästa spelarna och ifjol var första året som ingen match blev avbruten på grund av publikkaos, dåligt funktionärsmannaskap eller oegentligheter. Det finns en vind i Kenyansk fotboll, som är positiv och det märks bland publiktillströmningen och att man långsamt börjar odla en inhemsk fotbollskultur som får fram talanger. I Sverige är Örebro SKs tidiga flirt med Kenya och Roberto Mambo Mumba, Bonaventuri Maruti och Paul Oyuga bekant, men på senare år har Kenyansk fotboll levererat Macdonald Mariga, Dennis Oliech och Patrick Oshiako. I landet kring bergen börjar också ligan ta fart där Tusker FC vann ifjol, men där AFc leopards inför året skapat rubriker genom att värva den bekante backen Eric Masika från lokalkonkurrenten "Go" och med fjolårets spelare Allan Wanga på topp, så tror man att AFC Leopards detta år skall gå hela vägen. Men det finns lag bakom i form av fjolårets vinnare Tusker Fc och Gor Mahia. Sponsorpengar finns också i Sony Sugar. men AFc Leopards har tagit täten efter tre omgångar, pådrivna av holländske tränarebn Jaan Koops, som ställt in en rysligt effektiv defensiv och inte släppt in en boll på tre matcher.

Men Kenya skulle inte vara Kenya och Afrika om inte de normala problemen fanns. I senaste omgången så hade tydligen domarens FIFA-akkredition försvunnit och diskussioner om resultatens giltighet uppkom. Vidare så skall Kenya spela sin första kvalmatch till 2012 års AFCON i de nästa dagarna och Harambee Stars(som Kenya kallas) saknar Macdonald Mariga, som bråkar med förbundet för att de inte vill betala hans flygbiljett.

..å bakom tittar Kilimandjaro på.









26 Februari - ...så dyker Neeskens upp

Jag är så jävla gammal att jag kommer ihåg när Johann Neeskens vräkte in straffen bakom Sepp Maier efter 55 sekunder av VM-finalen på Münchens Olympiastadion 1974. För oss 60-talister, så är Neeskens världens bäste straffskytt - alla kategorier. Hämningslöst, fullständigt vårdslöst och utan att tänka efter- gick han på kraft. Urtypen för hur en holländare skjuter en vristspark. Kroppen över bollen, hela kraften framåt och bolluschlingen går sakta men säkert uppåt efter tag. Mot Sepp Maier gick den som ett pistolskott rakt in i mål och tyske legenden var chanslös.  

Neeskens är naturligtvis, liksom alla tyskar och holländare från finalen - en legend och därför blir man lite extra glad när han helt plötsligt efter en massa år som globetrotter dyker upp på den afrikanska kontinenten.

Mamelodi Sundowns från Pretoria anställde Neeskens under fjolåret och som holländare så måste han älska problem och utmaningar. "The Brazilians" som de kallas efter sina tröjor lider alla helvetes kval eftersom de under några år haft svårt att nå upp till den nivå som deras karismatiske ägare Patrik Motsepe önskar. Tränarna har vandrat ut och in de senaste åren. Efter den lilla storhetstiden de hade med sydafrikanske tränarlegenden Gordon Igesund under 2005-2007, så har det varit ett vertiabelt kaos, där Hristo Stojtchkov ersattes av en spanjor,som gick efter ett halvår och vips var Neeskens på plats. Straffskytten har varit runt i Turkiet, Australien och med Mamelodi, så tar han sin första riktga tränartjänst sedan han blev sparkad från NEC Nijmegen. Neeskens är en typisk holländsk tränare. Egensinnig, älskar diskussionen, ifrågasättandet, men att det ändå i slutändan är han som styr laget. Han kommer dock från en tid där han varit assisterande tränare bakom Rijkaard och Hiddink, men har fått en härlig schwung på sitt lag, som under säsongen i ASBA League gått från klarhet till klarhet och Neeskens raka språk, raka besked, beslut och attityd har lyfte The Brazilians till höjder inte haft förut.

Nu leder Sundowns ASBA League inför slutspurten och det glädjer en gammal människa att den gamle storskytten på samma sätt som han prickade in bollar bakom Maier, nu prickar formen hos sina spelare.






23 Februari - Den "gröna revolutionen" låter fotbollen ta över

17 februari 2011 dundrade revolutionen igång i Libyen. Den arabiska våren nådde Tripoli, Giza, Benghazi och andra städer i Ghaddafis territorium. Då var man som trodde att det skulle leda till att diktatorn skulle avsättas, men den inledningsvis fredliga demonstrationen ledde till ett regelrätt inbördeskrig och den "gröna revolutionen"- med anspelning på Libyens enfärgade flagga - kunde avslutas med att diktatorn föll, freden lade sig över landet och livet återgick till det normaliserade.

Libyens landslag lyckades med det fullständigt omöjliga. Att kvalificera sig till AFCON. Avslutande matchen gick på neutral plan i Egypten, men likväl tog man sig till slutspelet och även fast uppträdandet det inte riktigt motsvarade förväntningarna, så kunde man ana ett frihetstörstande och befriat folk, som i sina bästa stunder spelade en mycket trevlig och teknisk fotboll. Folket stod bakom, publiken hyllade spelarna, krigshjältarna och en nation tog emot sina hjältar efteråt.

Som ett brev på posten följde per automatk nästa steg. Den inhemska fotbollen väntade på uppstart och ett år efter revolutionen, dvs för några dagar sedan, så återvände bollen till de libyska stadierna. Bollen återvände, glädjen kunde fokuseras på att stödja landet, fotbollen och publikskarorna kom till fotbollens arena igen. Det spelades en turnering där tre lag deltog; de inhemska Al Ahly från Tripoli och Al Nasr från Benghazi mötte bulgariska CSKA Sofia. Nu vet jag inte varför just bulgariska CSKA Sofia deltog; kanske åkte de fel, kanske blev de vänligen inbjudna för att de är ett trevligt lag..vad vet jag, men turneringen ägde rum och bulgarerna vann den.

Men fotbollen har gjort entré på Libyens mark igen och ingen är gladare än fotbollen och libyerna,


21 Februari - Al Ahly återvänder


Portugisen Manuel José bär ett tungt ok på sina axlar. Som att bära en hel pyramid, ett par sfinxer och hela kung Ramses på sina axlar. Han skall nämligen återuppliva en slags spelglädje hos århundradets afrikanska fotbollslag - Al Ahly i Egypten.

Port Said för några veckor sedan sitter på näthinnan hos många. Helt plötsligt blev fotbollen ett slagträ i den politiska debatten i Egypten och publiken stormade planen efter matchen mellan Al-Masry och Al-Ahly. Över 70 personer dog i den fasansfulla terror som utspelades inför världen näthinnor och fotbollen kom i andra hand. Eller tredje..eller fjärde eller fullständugt förintades. Ett par spelare meddelade omedelbart att man upphör med landslagsfotbollen och ligan stoppades på obestämd framtid,

Sakta men säkert börjar dock kraften att återkomma hos de inblandade lagen och för det fantastiska Al Ahly, så återtogs träningen under gårdagen under Manuel Josés roder. Portugisen försökte under förra veckan att få dit spelarna, men de var inte mogna. Nu tog man steget och körde igång träningen i syfte att senare åka till UAE för ett träningsläger, lägga kaoset slutligen bakom sig och rikta in sig på utmaningarna på hemmaplan och i Champions League. 6 gånger har de vunnit Champions League, över 30 gånger mästare i Egypten och nu vill laget som innehåller Barakat, Gedo, Ghaly, Gomaa, Shawky gå vudare mot nya mål.

Det startade igår med den första träningen efter katastrofen i Port Said.


20 Februari - Lusaka återgår livet till det normala

Partyt är över, elefanterna är bortschasade, kopparkulornas vilda dans har lagt sig, Hervé Rénard har burits som en kung genom Lusakas Main Street och lugnet lägger sig åter över den nykrönta kungen Zambias rike. Skrällen var total. Som ringar på vattnet för den med sig allsköns beslut för den olycklige. Yaya Gnegneri Touré åkte hem till Manchester med svansen mellan benen och funderar på att avsluta sin ganska torftiga karriär i landslaget. Asamoah Gyan - the Enemy of the State i Ghana - skall definitivt sluta. Igen. Han hade gjort det förut, återtog sitt beslut, bara för att missa "Viktig Straff Nummer 2" och sluta i landslaget igen. I Elfenbenskusten kritiseras förbundskaptenen Zahoui hårt för att han tog ut Yaya Touré - Afrikas bäste spelare -.med en halvtimme kvar av ordinarie tid och för att han inte stod emot trycket. I andera delar av Afrika har kritiken mot tränare, stjärnor, men även mot bristande transporter och hotell under mästerskapen varit hård.
I Zambia fortsätter livet som segrare. Men det har viss påverkan naturligtvis och i min strävan att fortsätta att ge en "flair" av det sker i afrikansk fotboll, så tänkte jag underhålla denna "Hello Africa" med några nedslag då och då. Hoppas det kan passa som den fyrbåk i tillvaron den afrikanska fotbollen är. Låt mig börja i Zambia och se hur vardagen har förändrats.

* Efter mästerskapen i Gabon/Ekvatorialguinea har världskarten ritats om. Helt plötsligt har Zambia avancerat till en 41a plats på världsrankingen, bara några placeringar för Gabon, som rest sig med över 40 placeringar till en 46e plats. Tronar i Afrika gör fortfarande Elfenbenskusten, som ligger topp 15. Egypten, som inte deltagit i festligheterna har rasat ordentligt och likaledes har Senegal gjort.

* Clifford Mulenga, som skickades hem från mästerskapen, kommer inte att spela mera för Hervé Rénard i Zambias landslag. Tillsammans med tre andra så var de ute på kvällen och kom hem långt efter avtalad tid, men till skillnad från de tre andra, så vägrade Mulenga be om ursäkt och skickades därför hem. Nu har Rénard sagt att "Mulenga possibly will play for Zambia again, as I am not here for life, but not with me as manager". Nu försöker dennes kollegor och vänner övertala Mulenga att krypa till korset.

* Både Chisamba och Sakuwaha har hyllats i sin hemstad Kafue - väldigt nära Lusaka - med att erhålla en liten jordplätt på 60x35 meter för eget bruk. Jag misstänker att de bygger var sin planhalva och spelar mot varandra. Jobbigt dock om det är någon kilometer mellan planerna.

* Felix Katongo erhöll omedelbart efter turneringen kontrakt med Angolas storklubb Pedro de Athletico och den unge Emmanuel Mbola lånas ut från TP Mazembe till portugisiska Fc Porto. Rykten är naturligtvis stora om storebror Katongo, kallad "Tsunami", som kopplas ihop med diverse storklubbar i världen efter sin stora turneringen och det har ryktats om Bayern München.

* Något om profeter. Det hör till i fotbollen. I Nigeria finns en profet som kallas T.B Joseph. Han kan sina saker. Likt Enok Sarri som spår i fiskar och Bläckfisken Paul, så kan även TB Joseph sina saker. Han har tydligen haft en hel del rätt i sina antaganden tidigare och vad jag förstår så är han spärrad från Svenska spel. Hans uttalande innan matchen mellan Elfenbenskusten-Zambia är dock ganska enastående. Han citeras "God showed me the first and second halves. In the second half at 25 minutes there is a mistake… Even if you have the opportunity to enter the television where they are playing, you would enter and flog the player, ‘Why didn’t you score this thing?’ ” You will face the goalkeeper and play it out, over the bar. Face to face with the goalkeeper and you now play it outside. Is that not a big mistake? That is the goal that would have given you the Cup. Now, it is taken to the other side."
Naturligtvis är det Drogbas straff det pratas om. Fast enligt utsago säger han detta fem timmar innan match.

* Avslutningsvis noteras att "CAF Champions League 2012" har inletts på den afrikanska kontinenten. Vi inleder med kvalmatcher och bland alla okända och kända lag så ser vi att Orlando Pirates - ett lag, som min äldste son faktiskt har en tröja av - fick rundspö i första kvalificeringsmatchen mot ett lag från Angola och att Zambias turné fortsätter då Power Dynamos från Lusaka gjord 5-1 borta på ett lag från Madagaskar. Amr Zaki - jo densamme som bråkmakaren i Wigan - nätade för sitt Zamalek mot Tanzanias Young Africans. Här finns det mycket godsaker att rapportera om.

Personligen tycker jag detta är väsentligen trevligare än de andra nyheterna från Afrika "Tårgas i Senegal, bråk om land i Zimbabwe, gränsstridigheter i Somalia, bombattentat i Nigeria, Elefanter slaktas i nationalpark i Kamerun". Så fotboll blir det. Framöver












13 Februari - Att äta en elefant i bitar

Det var en berättelse med ett slut som en mycket stor del av Afrika ville ha. Det var en berättelse, som kommer att filmas, likt "the Miracle". En berättelse med ett sagomässigt slut, där Zambias kraft från de slagna hjältarna i havet utanför Libreville gav dem den extra touchen och kanske var det därför som Librevilles gräsmatta kring straffpunkten blev mer och mer åkerliknande, så att Gervinho drog bollen utanför målet?

Ett fantastiskt sagoslut och tittar man på de stora mästerskapen de senaste tio åren, så är inte detta det första som slutat med en stor skräll. Grekland 2004, Japans Dam-VM ifjol och så Zambias seger igår. Det börjar bli långsamt mer och mer förekommande att en under-dog kommer och kniper titeln. Man kan fråga sig vad det beror på. Att storstjärnorna kommer med stort tryck på sina axlar? Att de kommer slitna från sina europeiska ligor? Att de är mer stjärnor än ett lag? Troligtvis tick-in-the-box på rubbet där.

Zambia skall inte skämmas för sin vinst. De skall vara stolta. De manövrerade elefanterna skickligt och likt ett stort problem, så tog man sig an det i bitar. Framför allt använde de sin offensiv. Sin löpvillighet och snabba omställningar som störde ivorianerna konstant. De kom inte bara från en sida utan från båda sidorna och satte Tiéne och Gosso-Gosso under press konstant. Bakifrån följde ofta Chansah med i andravåg. De tillsåg att Yaya Touré inte fick mycket ytor alls och Drogba var i ett säkert förvar hos Stophira Sunzu, som gjorde en härlig match. Ivorianerna hade inte jätte mycket att komma med. Ett par grandiosa chanser skapades, men det man noterade var att de hade inte jättemycket att sätta emot när Zambia kontrade och det var sällan mittfältet orkade hem. Kolo Touré var vansinnig allt som oftast.

Detta var en seger för den positiva fotbollen. Det är symptomatiskt att Elfenbenskusten åker hem som tvåa utan att ha släppt in ett enda mål under speltiden. Zambia däremot ville spela offensivt och när man väl landat i Libreville, så fick man andelika krafter och det syntes i spelarnas ögon hur mycket man ville vinna detta och ge Zambia ett alternativt Libreville-minne. 

Något om Hervé Rénard. En no-body tidigare. Egentligen helt utan framgångar och som bryskt kastades in i rodret efter att dario Bonetti fått sparken. Hans satsning på yngre spelare, blandat med rutinerade spelare som Katongos och Musonda har givit en mycket bra mix av rutin, glädje, oförstördhet. Han har kunnat jobba i skymundan av all press och krav och skapat ett lag där alla jobbade för alla. Det verkar ha varit en grym sammanhållning i laget. Detta såg man när Clifford Mulenga skickades hem. Inte en krusning i pressen från de andra spelarna.De var där för att försvara sitt lands färger och inget fick ändra på detta.

Ett mästerskap är slut. Inget som går till historien som det mest välspelade och charmigaste. Men det går till historien som det mästerskap då en vacker saga fick ett fantastiskt slut och att Zambia visade hur man äter en elefant i bitar.





12 Februari - Festen skall avslutas,

Efter tre veckor så skall mästerskapen avslutas. Libreville ikväll. Medaljer skall delas ut. Afrika skall få en ny lejonkung. Elefanter mot kopparkulor. Hur vi än ser på årets turnering, så kommer det att avslutas med en fest.Tyvärr är det en chimär, för turneringen i två av Afrikas B-nationer i fotboll har aldrig tagit fart. Festen har aldrig kommit igång; även fast Gabon levde upp en aning ett tag; men den avtog, dansen slutade och vi han aldrig hitta takten och rythmen.

När Zambia ikväll möter Elfenbenskusten, så är det ändå de två bästa lagen i turneringen som möts. Zambias seger mot Ghana sänkte de svarta stjärnornas hopp och de lyckades inte resa sig mot ett starkt Mali. Elefanterna från Elfenbenskusten har gått som tåget och kvällens final blir en kamp mellan ett rörligt och friskt Zambia mot en armé av elefanter, som är enormt defensivt starka och som har dödliga kobror på topp, som kan avgöra. Zambia kan överraska med sin fart. Mittbackarna i Elfenbenskusten har varit snabbare och kan Mayuka, Katongo och Kalaba använda sin speed, så kan elefanterna överraskas. Varken Bamba eller bröderna Touré är vindsnabba och här ligger Zambias chans. Jag tror inte de rår på dem i luften eller i närkamper, men kan de vinna lite tid med bollen, så kan en snabb omställning ge dem ett viktigt mål.

Matchen ikväll avslutar en turnering som man kanske inte kommer att minnas så mycket av. Men finalen mellan Zambia och Elfenbenskusten ger olika bilder av tillvaron.Zambiavill vinna för att det förenar dem med historien; favoriterna från Elfenbenskusten förenar sitt land med sin fotboll. Landet är i uppror, sargat av inbördeskrig, politiska strider och fattigdom. Fotbollen gör att landet förenas kring en sak och Jaxques Zahoui vill hjälpa landet förenas.

Match ikväll. Vi vänder blickarna mot Libreville.




10 Februari - En svår kontinent för fotbollsutövande

1990 besökte jag Afrika för första gången. Jag åkte på semester till Gambia med min dåvarande sambos famil och vi hade en fantastisk vecka med djungelsafari, två miljarder vinkarkrabbor på en öde kust i Senegal, besök i en by längs Gambiafloden och så sam jag med delfiner i samma flod. Det var en märklig upplevelse och när jag på senare år återvänt till kontinenten, som till Sydafrika där jag varit ett halvdussin gånger, så frapperas jag över vilken fantastisk kontinent detta är, men också hur väldigt annorlunda den är från alla andra. Enormt stor kontinent, med fantastiskt olika kulturer, omringade av tre stora hav, här finns, öken, alper, savann, djungel, stora städer, djur av alla de former och miljarder av folkslag och inte bara det; runt om i varje land så finns det små kolonier som pockar på uppmärksamhet, ställer till bråk ibland, bryter sig ut(se Sub-Sudan exempelvis), slåss för sitt berättigande. Det är klanmedlemmar, det är släkter, det är historiska klyftor och det är lämningar av den gamla kolonialtiden, där man hittar spår av Frankrike, England, Spanien, Portugal och Tyskland. I denna kontinent skall man sedan försöka förstå hur fotboll spelas och sköts.

Det är naturligtvis omöjligt.


Men samtidigt charmigt.

Hur konstigt det kan vara visar årets CAN, då vi hade 16 lag i slutspelet och nu står med Zambia-Elfenbenskusten i final. Det må vara gott och väl, men för de lagen som lämnat turneringen så råder det just nu fantastiska grubblerier. Vi noterar att de stora lagen som inte kvalificerade sig för turneringen - Nigeria (där Samson Siasia fick sparken och presidenten förbjöd dem att deltaga i ett kval) , Egypten(Shehata fick sparken och där råder det inbördeskrig), Kamerun (laget fick inte ihop sina spelare och kunde forma ett lag vettigt), Sydafrika(förbundet är i ett veritabelt kaos, där förbundskaptenen Pitso slåss mot förbundet och klubbarna) , Togo(förbjöds av CAN att deltaga) - har haft jätteproblem och saker att ta hand om som man nornalt inte ser i Europa exempelvis. Av lagen som åkte ur i kvalspelet, så noteras fenomenet Senegal, som var en av de stora favoriterna och som åkte ut med badvattnet. Intressant dock att se hur de underpresterande stjärnorna Ba och Papiss Demba Cissé tog flyget tillbaka till Premier League och inleder med att näta direkt. Hmm. Vissa pratar om att det har att göra med pengar. Ersättningar. "Pay and we play". Nu var inte ersättningen speciellt stor från Senegal och då saknas stoltheten. Jag har sett det i Togo förut exempelvis och Botswana hade samma problem detta år.
Just Botswana var en trevlig överraskning- trots 1-6, men här har den numera legendariske Stanley Thsohane fått åtskilliga påhopp via media och mail för att han dragit Botswanas lag i smutsen efter 1-6. En framtid som inte är så ljus.
Senegals tränare fick gå, Guineas franske Dessuyer gjorde ett strålande mästerskap med sitt Guinea och lyckades att återskapa en härlig mix mellan de ga,la Balde/Feiduono och de yngre spelarna, men Guineas förbund var inte så speciellt nöjda. De heller.
Roland Courbis i Niger sitter löst. Han med. Vad trodde man? Niger åkte med på ett bananskal och har inget lag i speciellt hög klass och efter den vårdslösa matchen mot Gabon, så spelade man upp sig och Maazouw var en av de stora utropstecknen i laget. 
Nordafrikanska staterna Marocko och Tunisien var inte helelr några utropstecken och Gerets huvud hamnade på ett fat. Direkt efter turneringen.

Vad som händer med Ghanas Stevanovic efter turneringen får vara osagt, men det ryktas om att även han får lämna sitt jobb, då han bara tog laget till semifinal.

Det är svårt att spela fotboll. Speciellt i Afrika. Tydligen. Men samtidigt; hur skulle det vara om alla vore lika.


8 Februari - Eriksgata för favoriterna

"We must always be humble. The biggest champions have to be humble to achieve a performance. We won't go into fear. There is no fear" Alain Giresse ser på matchen mot Elfenbenskusten med sitt cyklopöga. Han vet om historien, het5 vet om att ivorianska elefanterna är favoriterna; han vet hur bred tränare Zahouis slips är- om inte annat hur orange den är - troligtvis den största färgklicken sedan Ghanas publik 2008, han vet vilka färdigheter motståndarna har, men han vet också att han slr ur underläge och har allt att vinna. Mali har vuxit i turneringen. Likt 0-4 till 4-4 i förra turneringen, så har de långsamt och säkert tagit sig an motståndarna och deras 1-1 mål av Diakhaté mot Gabon var en ren vilja. Bollen skulle in. Men samtidigt ställs de mot elefanter med breda ryggar, stora betar och en hel rad av matchavgörande spelare. Om Kanté, Tamboura och Berthé förlorar Drogba, så kan kalou eller Gervinho dyka upp; eller Yaya Touré bombar in ett långskott. Kvaliteten i laget är så mycket större än Malis och då har ännu inte Yaya Touré varit speciellt bra.

I Ekvatorialguineas Bata tror jag det blir en tuffare match. Ett enastående löpvilligt Zambia mot ett organiserat och tungt Ghana, där det gör ont att se folk springa in i Mensah-Vorsah-Boye och Annan. Sulley Muntari är en annan som många väntar sig kliva fram, men han har varit ganska blek och sedan finns Ayews och Asamoah Gyan samt skytten Badu. Ghana har väl många spelare som kan avgöra matchen och sätter Ghana Annan på Chris Katongo, så låser man hela Zambias spel. Kan det vara så enkelt? Troligtvis.

Ikväll vet vi hur semifinalerna går. Det borde bli eriksgata för favoriterna.

Men innan dess så noterar hela världen att i Sydafrika vet man varken ut eller in. Sydafrikanska fotbollskommitténs ordförande Kirsten Nematandani  tänker rekommendera landets Human Settlements Minister att bli invald i FIFAsexekutiv kommitee. hans namn: Tokyo Sexwale. Hans lillebror heter Osaka. Eller inte.
Notera då också att Kirsten Nematandani är en kille. Mycket sker i Sydafrika.


6 Februari - "Men vad gör karln?"

Jodå, så var man på plats igen. Soffa; statistikblock, Rock'n Rollmusik i bakgrunden och två nya kvartsfinaler. Skulle det bli bättre den här gången då? Jag hade laddat extra med Hirs, jördnötter och ett par bladväxter som finns på västkusten i Afrika; jag pratade lite franska med mina barn . De tittade på mig och undrade vad "Quest-ce qu'y tu-dites?" betydde och sade "vad sa du för något?" och barnen fortsatte fråga och så där höll vi på ett par timmar. Sedan kom en bil med två vårdare och en tröja med bedrägligt långa ärmar och jag passade på att gömma mig bakom soffan där jag sedan såg två kvartsfinaler passera revy.

Förra gången öppnade jag inte chipspåsen. Denna gång fick jag inte upp ett enda chips, ty jag bet sönder alla fingar, inklusive nagelbanden, halva handen och en bit av min extremt juvelbeströdda klocka under rafflet mellan Gabon och Mali. Jag gillar Aubemeyang. Hyfsat oordodox spelare, med löpvägar ingen kan ana och som en matematiker skulle få det mycket svårt att räkna ihop. Mouloungoui gjorde första målet på snygg pass från just denne Pierre-Emerick och naturligtvis skulle det vara så att Aubemeyang missade och Malis superstjärna gjorde 5-4-målet på straffar. Men matchen var alltigenom väldigt välspelad, med intressanta spelidéer och Gabon visade mycket väl upp ett spel som de kan få nytta av i VM-kval och nästa kvalifikation till CAN. Jag gillade mycket hur Gabon spelade upp till dans och bitvis ägde mittfältet i denna match. Backen Ecuélé hade sin kant under full kontroll också och målvakten Ovono utstrålade säkerhet. Men Mali har mer effektivitet och rutin, trots sitt ganska unga lag och det var väl intressant att två gamla Bordeaux-legender skulle se en annan Bordeaux.spelare i Diabaté göra kvitteringen.

Att sedan Aubemeyang missade var ganska typiskt. Historien är full av stjärnor som bränner de viktiga straffarna och nu ritar vi in en till. Men Gabon skall tackas för underhållningen och när de åkte ut i straffsparkarna, så påmindes jag om Sydkorea 2002, en hemmanation som ingen trodde på, men som gick väldigt långt och nådde in i publikens hjärtan.

Sedan kom kvartsfinal nummer två och jag åberopar Plex Petterssons utrop när Janne Holmlund valde att landa på ansiktet i Lake Placids backhoppning 1980. "Vad gör karln?", sade Plex och såg Holmlund kasta sig dödsföraktande ut över stupet, vika ihop sig för att å bästa flygriktning, göra en volt framåt och landa på ansiktet. Precis samma uttryck kommer när Aymen Mathlouthi skall hämta ned inlägget i förlängningen. Vad gör han? Vad tänker han med? Han kan i princip släppa bollen till inspark, men väljer att fånga den och tappa den inåt i planen, där lill-Pelé kan rulla in den och avgöra matchen. "Vad gör karln?". Återigen ett fall av extremt dåligt målvaktsspel, som tyvärr är lite av ett signum i Afrika. Nordafrikanska målvakter brukar sock hålla lite högre klass med just Mathlouthi verkar ha varit på semester när nedplockning av bollar stod på agendan. Tunisien lämnar mästerskapen med en liten fadd smak eftersom de valde att gå mycket på kropp, fick ett rättvist rött kort och spelade über-aggressivt ibland. Ghana var det bättre laget och går vidare med heder. Men "vad gör karln?", den frågan ställer sig Karthagos örnar idag och Hannibal lär skicka dit ett par elefanter för att prata honom till rätta.

Två härliga semifinaler att se fram emot; Mali-Elfenbenskusten; Ghana-Zambia. Straffar igen? Målvaktskaos? Vi noterar exempelvis att Boubacar Barry hos elefanterna fortfarande inte släppt in ett enda mål.
Nu vilar vi i två dagar. Sedan kör vi igen.



5 Februari - tyvärr Afrika, detta är ingen bra reklam

Det var andra saker på agendan igår i detta gudsförgätna köldhål, som går under namnet Östergötland. I Tyskland kallas köldknäppen för Dieter. Om jag vore köldknäppen och lade hela min kraft på att lamslå Tyskland med kyla, ja ni vet, ta i från tårna,typ, kasta n snö, isiga vindar, småspik i hagel och snöflingor som ninjastjärnor och sedan kallas för "Dieter", då skulle jag bli riktigt förbannad. Hursomhelst, andra saker gjorde att jag fick bänka mig med inspelningar av kvartsfinalerna. Det var Gunners, Stuttgart, skridskoåkning, matlagning, melodifestival och så var det barn och sambo med mera, så när väl allt var förbi, så satte man sig och slötittade/snabbspolade sig igenom två stycken kvartsfinaler med hoppet om att mästerskapet skulle ta fart;att tempo och teknik skulle leda fram till en höjdpunkt framför TVn. 

Jag öppnade inte ens chipspåsen.

Fan, Afrika, om detta är det bästa ni har att erbjuda, så skulle jag lägga ned bollsporten och inleda VM i gnuknuffning istället eller spela Fia-med-knuff i en ökenstorm. Zambia-Sudan var ett av turneringens absoluta lågvattensmärke. Stadion i Bata var fylld till - ja,skall vi säga, en tjugondel om man är snäll. Jag kunde handräkna samtliga. Cirka 400. I en kvartsfinal. Bedrövligt. Men matchen kunde ju ändå fått min hand att krama några dillchips, men inte då. En veritabel katastrof i sömnmedel, gåfotboll, ickefotboll och ett Zambia som gjorde vad de ville på planen. De drog upp tempo(väldigt sällan) och drog ned tempo. Sudan satte inte emot mycket, trots att det var landets största framgång på många år . Höjdpunkten var en tackling. Saif Alis kapning på Katongo måste vara årets mest solklara straff. Jag försökte mig på samma tackling hemma på min sexåring och höll på att bli både son- och sambolös. Kapningen passade i en reklamfilm för skogsavverkning. 

Nåväl, chipspåsen var kvar när Eurosport sände och misshandlade Elfenbenskusten mot Ekvatorialguinea. Kanske bara min sändning, men jag fick ett par reklamavbrott mitt i matchen.Helt plötsligt dök en norsk backhoppare upp och med tanke på den bedrövliga underhållning som visades upp från ett halvfullt Malabo, så längtade jag till Garmisch. Sedan var tyvärr kommentatorerna inte heller speciellt intresserade av matchen och det gav mig inte heller en anledning till att dyka ned i mina dillchips. Matchen var i gå-tempo. Ivorianerna gjorde precis vad de ville, slog om när de ville, avgjorde enkelt, Hemmalaget Nzalang Nacional under Nguemas översyn skapade en del halvchanser, men inläggen blev antingen för långa eller för dåliga eller plockades enkelt bort av Copa, Toure eller Bamba. Det var en intetsägande match. När Drogba gjort 1-0 på ett beklagligt misstag, så dog matchen och bollen rullades i lätt styrbart på mittfältet, där bollsäkra elefanter lurade hemmalaget på konfekten. Jag saknade allt vad tempo, frenesi,vilja, spelskcklighet, överflyttningar, löpningar och tekniska paradnummer. Intet, nada, niente, nichts. Behållningen var målen. Drogbas nick var magnifik. Kviborg sade "som Bierhoff" och det var en mycket bra liknelse. Bierhoffs mål i EM-slutspelet 1996 var liknande bomber. Yaya Tourés frispark grandios. Sedan var det lustifikt att se vilka problem och vilken respekt de hade för Drogba och vilken plats Touré fick på mitten.Han hade ett eget litet kungadöme och placerade bollarna dit han ville.  

Vad vi har? Två kvartsfinaler i lågt tempo med miserabel underhållningsvärde som såg Zambia och Elfenbenskusten promenera till semifinal. Inför turneringen sade vår svenske ikon i Afrika -Roger Palmgren -att det skulle bli ett magert mästerskap på grund av att många av de stora nationerna var borta. Tyvärr har han fått rätt. Förhoppningsvis vänder detta ikväll.

Chipspåsen.? Den väntar jag med till i kväll. Till och med Dieter är roligare.

4 Februari : Skall David slå Goliat?

Bibeln berättar om hur David drog en sten i skallen på store Goliat och denne föll som en fura. Gulliver blev omringad av Lilliputtarna och fälldes. FA-cuphistorien berättar om Colchester-Leeds 1971 och OS-historien skramlar fortfarande om när Zambia slog Italien 1984.
Ikväll i Malabo står David emot Goliat igen. Vad ger historien denna gång?
Ekvatorialguinea är rankade på 151:a plats i världen. De chockade världen genom att ta sig till kvartsfinal, men tyvärr blev det Malabo istället för den större staden Bata. Det är ett lag som är ihopplockat av spelare från spanska andraligan och från den inhemska ligan och man har verkligen spelat över sin förmåga. Men man har ett hopplöst underläge. Inte bara är laget på fel stad i landet, där publiken blir färre och stämningen sämre, laget har troligtvis nått zenit och möter ett Elfenbenskusten, som i slag är ett fantastiskt offensivt lag och som verkar vara helt skadefritt. Det skiljer 130 placeringar på världsrankingen, elefanterna kommer med spelare från all världens stjärnlag och verka hittills ha gått på halvfart. Drogba, Kalo, Gervinho, Gradel och allt vad de heter, de har suktat länge efter en seger, efter en vinst i African Cup of Nations och inte skall väl en Lilliputnation i fotbollsvärlden stå emot. Samtidigt har hemmalaget den fördelen av att ingen tror på dem. Men kan de stå emot när ivorianerna börjar trycka på och rulla boll?

Ikväll möter David Goliat. Historien älskar jättedödare. Är det dags igen?



3 Februari - Zambia plockar ihop historia, kultur, sammanhållning och känsla. They mean Business.

Inför CAN-2012 så pratades det om Senegal som den stora outsidern. Marocko nämndes som hot mot Ghana, Elfenbenskusten och Tunisien. På en kulle i Gabons skogar sitter just nu 23 stycken(22+tränaren, då Mulenga är hemskickad) i Zambias trupp och skrockar gott. Nu börjar det roliga. Sankala, Szunzi,Mweene, Katongos med flera; ett stort leende glider över ansiktena. Zambia är på stark frammarsch och under tränaren Hervé Rénard, som ser ut som en kopia av Henri Leconte, så har ett lag skapats som kan gå hela vägen till seger. Många tecken är i skyn för att detta skall ske.

1993 störtade ett flygplan med Zambias lag utanför Gabons kust. Ur denna aska lyfte sig en ny nation, pådrivna av fixstjärnan Kalusha Bwalya, som var landets store stjärna under ett decennium. Under dennes ledning har nu Zambia format en ungdomsverksamnet, men inte varit i närheten av. Chipolopolos ungdomar syns i truppen med Sankala, Kangwa, Szunzi med flera. Det finns en grundläggande trygghet i spelet, en ökad kunsklap om taktik och Rénard har även fått in en bättre disciplin i spelet med mindre flygande tacklingar och man försöker att undvika att attackera med precis hela laget, vilket har varit Zambias stöttesten de senaste mästerskapen. "Hopsan, vi förlorade bollen..var är försvaret?".

Det finns en inneboende revanschlusta i laget, som spridit sig från tidigare misslyckanden i mästerskapet, en fotbollskultur som Rénard fått in som innebär den gamla musketörsprincpen "en-för-alla-, alla-för-en", man offrar sig för laget och därför var det ganska klart att Clifford Mulenga - som kom hem för sent efter att ha varit ute - blev hemskickad. Han bröt mot lagets normer, regler och det var klart att han fick lämna truppen. Men detta har sopats undan och det är full koncentration på matchen mot Sudan. Rénard har fått in tron på att laget kan uträtta stordåd och Zambias Kopparkulor är redo. They mean Business.



2 Februari - Guinea för bra för att åka hem

Det finns alltid lag som når ett öde de inte är värda. det kanske mest kända och de som skrev boken om detta är naturligtvis Brasiliens lag 1982 och 1986. Det finns rörande scener när Télé Santana får en stående ovation efter att laget åkte ut mot Frankrike 1986 exempelvis.
Jag vet inte om Guineas får en stående ovation när de kommer hem till Conakry, men de åker hem med hedern i behåll. 6-1 mot Botswana var en härlig uppvisning av kraft och målskytte och igår höll de jämna steg med ett ganska bra Ghana. Guinea är ett lag som är som Ghana i miniatyr. Det finns strålande spelare som Feinduono, kraftpaket som Bah och Diallo samt ytterlöpare som Camara/Traoré. Laget 'är väldigt välorganiserat och vet hur de skall röra sig på planen och har verkligen lyft sig ordentligt de senaste åren. Det skall bli väldigt intressant att följa hur laget utvecklas. Jag tycker laget är på tok för bra för att lämna CAN-2012. Hade hellre sett dem spela mot Gabon, då jag tror att deras rörlighet hade ställt till det för Gabons statiska ytterbackar.
Vi tackar för underhållningen dock.

Igår rundades gruppspelet av med två fantastiska mål. Dels Badus mål mot Guinea. En chipp, en sträckt vrist och bollen satt i krysset. Turneringens vackraste mål. Absolut. No doubt. Hämta bucklan. Vidare så undrar jag hur högt Traoré kom i luften när han nickade bollen mot Modiri. Han måste varit tre meter upp när han fick träff på bollen och att i en bakåtrörelse få en sådan kraft; det är imponerande. Sedan tog Dembélé åt sig äran, men jag minns nicken.
Vad jag dock måste säga att jag kommer att sakna är de svenska kommentatorernas försök att uttala Botswanas spelare. Å andra sidan är det inte lätt att varken skriva eller säga Ramalthlakwane, Moatlhaping, Tsirelethso med flera. Fast namnen är tuffa.

Kvartsfinaler på gång. Nu börjar mästerskapet.


1 Februari - Bäst Hittills - Pierre-Emerick Aubameyang

Jag kan egentligen bara konstatera att det är en mycket underlig spelare. En spelare med ett löpsteg som påminner mer om Michael Johnsons sätt att löpa än en fotbollsspelare; en spelare som ibland får upp så mycket fart att han inte vet var boll är, var han själv är och överhuvudtaget inte var motståndarna är. En spelare av så oortodox karaktär att man får en massa undringar innanför pannbenet. Samtidigt måste man utropa att Pierre-Emerick Aubameyang faktiskt är turneringens bäste spelare hittills.

Gabons 22-årige forward får sitt internationella genombrott i skakiga bilder från Gabons Franceville. Pierre-Emerick Aubameyang- till vardags i St. Etienne - har tagit sig an uppdraget att leda hemmanationen till en lång tillvaro  i CAN-2012. Tillsammans med spelare från Gabons egen liga, exoter från vitryska ligan och den egne vapendragaren och rutinerade Daniel Cousin, så skall Aubameyang leda de gabonska pantrarna, som är mera som Gabonhuggormen numera, till avancemang och berömmelse.

Än så länge går han rakt in på toppen av spelarna i mästerskapet. Bröderna Ayew, Gosso-Gosso, Mayuka, Katongo, Mweene, Al-Tahir, det finsn ett gäng andra; Asamoah Gyan skall inte glömmas efter senaste matchens fantastiska match, men Aubameyang bär en hel nation på sina axlar och på det sättet han gör det, så hänger ingen med.

En mycket intressant spelare. Enormt löpstark, snabb och vet var målet är beläget och drar sig inte för att avsluta själv. Egensinnig och begåvad med ett mycket intressant sätt att anfalla - "me against the rest of the world".

Gabon till kvartsfinal; mot Guinea eller Mali? Just nu är det slagläge för Guinea, men kvällen avgör. Aubameyang sitter i Franceville och läppjar på en läskeblask tills vidare och drar upp nya löpvägar mot framgång.


31 januari - When the going gets tough...är det inte läge för misstag

Var det slutet på Angolas presumptiva storhetstid vi såg? Kommer man att hänga upp Mussunguna i dennes testiklar utanför presidentpalatset i Luanda och spela upp det för hela nationen. Å andra sidan; ropade Wilson Pereira i Angolas mål överhuvudtaget något. Dennes utrusning visar återigen att målvaktsspelet i de afrikanska staterna inte har nått den riktiga klassen ännu. Wilson utstrålande inte direkt säkerhet och den stackars Mussunguna kan ha gjort turneringens sämsta insats. Han dominerade med felbeslut, diskussioner med medspelare, motspelare och domaren. Han borde kanske ha sett efter sit teget hus och varit mera koncentrerad och inte nickat bollen över sin egen målvakt.
Angola räckte inte till mot elefanterna. Ivorianerna gjorde sin bästa match i turneringen. lite symptomatiskt att låta storstjärnorna och släppa lös Bony och Gradel. Den nya generationen i Elfenbenskusten är på väg framåt. Wilfried Bony har många bra fantastiska egenskaper, som kommer att få honom intressant för storklubbarna och Max Gradels snabba finter och löpningar påminner honom om Kalou.
Manucho-Flávio-Gilberto. Den gyllene treenigheten för Angolas anteloper. Var detta det sista vi såg av dem på denna scenen eller åker de hem och repar mod. Från Angolas sida skulle jag vara orolig. Det finns ingenting bakom dessa. Djalma har varit en frisk fläkt, men av den lovande Vundugica har man inte sett något alls och som vanligt läcker det i försvaret.

Men varför denna kameravinkel? Å varför är det inte mer folk på läktarna? Trodde detta var en fest, men läktarna är ju halvtomma.

Nu har vi två ytterligt spännande semifinaler att se fram emot
Zambia-Sudan
Elfenbenskusten - Ekvatorialguinea


30 Januari - Senegal är den största besvikelsen på många år

Med tre förluster på tre matcher åker Teranga Lions ut med badvattnet från Ekvatorialguinea. De gröna från Libyen tillskansade lagets tredje raka förlust igår och det som var en av stora potentiella oroshärdarna för Ghana och Elfenbenskusten visar sig knappt kunna spela anfallsfotboll, än mer ena laget i en lyckad ansträngning. Inte sedan den fantastiska 2006, då flera av storlaget inte tog sig vidare i gruppspelet - Togo, Ghana, Sydafrika - har vi sett en liknande sensation. Senegal kom med en bedövande offensiv kraft - Niang, Sow, Ba, Demba Cissé, N'Doye; en starkt mittfält och bra mittbackar. Men man föll ihop. Som ett korthus. Zambia kontrade sönder laget med Katongos smörpass till 2-1. Ekvatorialguinea chockade med ett mål i slutminuten och när man väl skulle försöka rädda äran, så mötte man ett Libyen med allt att vinna.
Senegal försökte skapa, men jag tyckte det var lite Togo-varning över laget. Det saknas en enhet, det saknas en vilja att gå ihop och spela som ett lag; det saknades en stor ledare och jag tror stjärnorna  är riktigt bortskämda med lyx, flair, spelarpremier och sköna hotell från Europa.

1-2,1-2,1-2. Tragiskt nog känns det igen från Sveriges VM-deltagande i Italien 1990. Då var vi inte favorittippade. Senegal var det. Nu åker man hem. Jag misstänker att Traoré är den förste tränaren som får sparken. Jag antar att det kommer in en europé, som kan samla laget. Nästan varenda spelare finns i Europa. Jag tror att det bästa sättet att förstå dessa gossar är att plocka in en fransman, eller tysk, med bakgrund i Europa, men som varit på ett par tränarstationer.

För Senegal är det vägs ände. För Ekvatorialguinea och Zambia fortsätter resan.

28 Januari ..är det fest eller?

Jag var på hockey igår kväll och såg en fullständigt sjuk match. Linköpings HC ledde med 5-1 efter 13 minuter mot ett fullständigt bedrövligt Timrå.
När jag kom hem, vittjade inspelningarna från CAN, så insåg jag att en minst lika sjuk match utspelades i Libreville. En fantastiskt trevlig, bitvis råskinnsaktig fotboll men full av chanser, spelvändningar, en sceneri som från Shakespeare och med en avslutning som i en
saga. Mbanangoye; förnamn Zita.
Det är namnet på Gabons nya hjälte.
Gjöm Aubameyang och Cousin. Förresten, de är hjältar de med. Framförallt den förstnämnde med sin fantastiskt aviga stil, yviga löpsteg, men blixtsnabba avslut. Men störst just nu är Mbanangoye.

Man skall inte kunna skjuta ett värdland vidare i den sjunde tilläggsminuten. Det funkar inte. Gabon är förvisso outsider i gruppen, men jag antog nog att platserna för avancemang var vikta åt Karthagos örnar och Atlaslejonen. Men hemmanationen ville annorlunda och jag antar, nä jag vet - att det ör en ryslig fest i Libreville just nu. En sådan fest som bara afrikanska natoner kan ha. Med dans, mat, musik, uppträdande, glada röster som sjunger, flaggor, vimplar och hela släkter som jublar. Barnen kommer att döpas till Bruno Zita Mbanangoye framöver. Hans frispark i 97(!)e minuten är en av turneringens vackraste. Sedan måste man dock ställa några allvarliga frågor till hur målvaken placerade muren och så vinkeln. Från den vinkeln skall han inte göra mål; även fast han får en fullständigt makalös träff på bollen.

Gabon firar. Det är en massa chips, det var fredagsmys, det var en massa fisk med palmhjärta. Det är fest efter en osannolik kväll.


27 Januari Till och med Överste Hati hade varit nöjd

Kanske världens mest legendariska elefant. Nja; efter Dumbo. Fast Dumbo var mesig; ingen man vill hänga i en bar med, ingen brudmagnet; ingen man tar med till SanTorini och välter barer med eller kurtiserar med. Dumbo känns lite vänsterback. Överste Hati däremot - chefen för Djungelpatrullen i Djungelboken - det var en riktig silverrygg, en härförare och en kraftfull ledare. När jag såg elefanterna i brandgult igår, så fick jag Hati-vibbar. "Kompani..halt"- typ. Överste Hati viftade med en liten kvist, han tog med sig sin patrull på äventyr, sökte efter mansvalpar och sjöng glada sånger, men det var ett lag, pådrivna av en riktig elefant. Elfenbenskusten är inte riktigt där ännu, men gårdagens eskapad mot ett starkt Burkina Faso var nog bland det mest kompakta jag sett hittills i mästerskapen. Ghana gick ihop mycket bra mot Botswana, som för övrigt också spelade ett riktigt buss-försvar, men jag gillade elefanterna igår.

Till och med Boubacar "Copa" Barry visade sig på styva linan med ett par glansfulla räddningar, som fick Rami Shabaan att säga andra saker än att hela tiden säga "Jag håller med dig Micke". Inget ont om Rami. Har man spelat i Gunners, så är man värd all min respekt och lätt idoldyrkan och han gör sin bisittarroll helt acceptabel. Resor bättre än århundradets sämste - Martin Dahlin, som gjorde förklaringarna till en konst. Jag minns en match när det precis blivit mål. En spelare gick på kanten, slog ett inlägg och en center nickade in bollen och Martin analyserade..." yttern får ju bollen på kanten, går ned till linjen, slår ett inlägg och centern nickar in den i mål". Nähä?

Elefanterna blir nu livsfarliga. Två segrar. 3-0 i målskillnad. Kalou och Drogba har hittat nätet. Det är stenhårda spelare i Gosso-Gosso-Gosso, Yaya Touré, Zokora, Tiéne, Tioté; snabba i kalo, Gervinho, Gradel. I min enkla sinnevärld så är det bara ett Ghana som kan stå emot. Släpper de sedan in Överste Hati på topp, då åker de hela vägen till ett mästerskap.

Men, men - så fantastiskt var det naturligtvis inte. det var inte fotbollsunderhållning av hög kaliber, men man skall inte glömma bort att burkinabéerna inte alls är något dunungelag. Det finns en mängd av duktiga spelare som nästan alla spelar i franska ligan och det var egentligen bara ett par misstag, som gjorde att Angola slog dem i första matchen. det som man dock märkte nu var att det var stängt i bakre leden hos ivorianerna. Burkina Faso tog sig inte igenom och fick skjuta på håll. Sedan skulle naturligtvis Pitroipa haft straff efter fem minuter. Solklar sådan.

Jag avslutar dagens vy med att konstatera att Bakary Koné i Burkina Faso knappast är nöjd med sin insats. Först lite smådutt mot Angola som ledde till första målet och sedan självmål mot ivorianerna och så måste jag bara nämna Nakoulma från igår, Jag tror aldrig att jag sett en spelare få så mycket boll under en kvart. Fullkomligt radiostyrda uppspel från burkinabéerna. Så fort Koné, Kaboré, Koffi och allt vad de hette fick bollen; direkt ut till Nakoulma. Hela tiden. Gosso x 2 på andra sidan kunde ha tagit fram en matsäck och satt sig och fika under tiden. Det kom inte en boll på hans sida.

Jag sade det igår? Satt Neil Armstrong på månen och filmade? Hade inte Tv-bolagen betalt för sig och fick hänga knäveck i en stolpe och filma. Filmningen kom rakt uppifrån. Bedrövligt.

"Ett! två! tre! fyr!
Raka led! två! tre! fyr!
Här marscherar våran tropp,
Medan solen stiger opp.
Vi marscherar rätt över berg och slätt,
Ett, två, tre, fyr,
På ett militäriskt sätt.

Så sjungs det i Abidjan just nu..Överste Hati är tillbaka.



26 Januari - Sudan vaknar

Knappt har man hämtat sig efter att Teranga Lions blivit utslagna, så ser man hur Sudan vaknar. Ordentligt.

Jag tyckte Sudan gjorde en bra match mot ett ganska mediokert Elfenbenskusten, höll uppe spelet ordentligt, gjorde en bra försvarsinsats och med bra målvaktsspel. Mot Angola gjorde man sina första mål sedan 1974.Ahmed Bashir tog tillvara på Vunduigicas klantighet och gjorde så att gruppen levde. Sudan har en bra organisation. Al-Hilal/Al Merreikh står för en stor rivalitet, men i vita tröjor så går man ihop och skapar enbra enhet. Jag höjer lite varning inför sista omgången. Burkina Faso må vara starkare och bredare, men Sudan är mer tekniska och spelar en blandning av det snabba och tekniska nordafrikanska fotbollen och det mera fysiska subsahara-fotbollen.
Angola har Flavio, Gilberto, Djalma och Manucho. Ett fyrspann, som kan ta dem långt. De kan mycket väl slå Elfenbenskusten i sin sista gruppmatch och jag är mycket förtjust i den snabba fotbollen,som när de funkar är väldigt brasiliansk.

Men Senegal? Det kändes lite som när Frankrike åkte ur VM-gruppen 2002 efter en bedrövlig turnering. Ekvatorialguinea är en miniatyrnation i fotbollsvärlden och kan skrälla ibland, men i två raka vinster; nej vem hade trott det?Senegal måste rannsaka sig själv. Att åka till CAN-2012 med vilda drömmar och en svettig forwardstrio/kvartett och skapa minimala saker, det krävet säkert sin förklaring. Räknar med att Senegals tränare sparkas och placeras i en dyhög i någon av de närmaste veckorna.

Just nu rullar Elfenbenskusten - Burkina Faso. Skönaste smeknamnet i turneringen är "Guinness", som hängs på Aristide Bancé, som har blonderat superkrull på toppen och liknar en pint.

Måste också ställa frågan om hur Elfenbenskusten- Burkina Faso är filmad. Sitter kamerakillen på månen?





25 Januari - 8 Matcher - 8 segrar

När skedde det senast?
Åtta matcher har spelats i Afrikanska mästerskapen. 8 Segrar. Ingen oavgjord överhuvudtaget. Hur tolkas detta?

Fri tolkning naturligtvis, men man noterar kallt att den afrikanska fotbollen har förtätats, förändrats och gudvet om den inte tagit ett steg tillbaka. Naturligtvis är det så att det märks att de stora nationerna är borta från turneringen, men jag ser inte idag att turneringen har tagit fart ordentligt. Av de åtta matcherna, så är detväl på sin höjd tre som har givit en hyfsad stund framför TVn. Tunisien-Marocko var trevlig, intensiv och skapligt välspelad, om man bortser från de sista tio. Zambia-Senegal är bästa matchen hittills. Mali-Guinea i går kväll går också in på topp-tre-listan. Men temat är densamma. Det lag som gör första målet vaktar målet och man ser hellre ett 1-0 och bevakning än att gå fram och göra ett andra mål. Man drar hem laget, utgångspositionen på mittfältarna och en av forwards blir fem-sex meter närmare eget mål. Mali gjorde detta igår kväll exempelvis. Keita gjorde mål tidigt och sedan hade Guinea hela matchen.
Å andra sidan, så är det en turnering och man skall gå vidare till kvartsfinal, så viss förståelse måste man ha.
Men 8 segrar på 8 matcher. Det känns unikt. Bäst hittills - Zambia, Tunisien och Ghana. En besvikelse i Senegal och Elfenbenskusten.
Jag förfasas fortfarande av det enormt hårda spelet. Igår tacklades Asamoah Gyan nästan sönder av Motsepe och Thuma. Det var inga dåliga tacklingar som kom. Keita fick syna marken vid ett par tillfällen för Mali. N'Diaye och Diakité borde ha synat det röda för Mali. Fulaste matchen hittills dock; gabon-Niger, där vi nu läser att 18årige Amadou har spelat färdigt efter Nguemas våldsamma tackling. Bruten ben. Jojo, det såg inte vackert ut.

Här och var har man sett de föreskrivna stjärnorna blixtra till. Keita i Mali igår, Guineas Feiduono, Gyan, Muntari och bröderna Ayew i Ghana; Drogba nätade för elefanterna och Chikhaoui visade delar av sin kunskap för Tunisien. Sedan finns det intressanta överraskningar i Botswanas Mongala och Thuma, Zambias Szunsu och målvakt Mweene, Gabons målvakt Ovono och jag hller fortfarande Nigers Traorés frispark som snyggaste målet hittills.

8 matcher och 8 segrar. Nu rullar vi in i omgång två.


24 januari - det vårdslösa spelet fortsätter - tyvärr


Spenderade en del tid framför Gabons match mot Niger. Förfärades av kvaliteten på matchen inledningsvis. Niger var verkligen usla. Satt och hoppades på att Maazouw skulle blixtra till, men han kom absolut ingenstans. Hans inzoomade blick vid ett par tillfällen sade allt. inget understöd, inga bollar. LÄngst bak stod AbdulKader Keita, som skulle vara en av de bättre mitbackarna i turneringen. vilken? Inte denna i alla fall, 

Jag förvärrades sedan av det fula spelet. men fyfördenlede vad det tacklades. Enormt fula efterslängar, fega tacklingar,  dobbar mot fötter, man siktade på att sänka spelaren och domaren Maillet gjorde inte mycket för att stävja. Han borde ha halat upp det första röda kortet när Issoufou Alhassane tvåfotade Moussonou. Samma konstellation lite senare och denne Moussonou samt ytterkollegan Moulongui fick fantastiskt mycket stryk, Det var som en repris av Rumble in the djungle. Men Gabons Nguemas sänkning av inhopparen Amadou var så extremt fult att vinrött inte hade räckt. Bensax, hhäcklad, nacksvng, gudvet vad som sattes in. Usch.Men det var så här hela matchen. Niger hängde inte med, fick inte tag på bollen och kapade istället.


Spelmässigt såg vi ytterligare en målvaktstavla av Kassani i Nigers mål. En klassisk felbedömning och den högt rankade, men troligtvis inte speciellt fotbollssmarte, Aubemeyang gjorde mål. Tyckte denne Parisfödde Gabones gjorde en bra match. Mål och en nick sm sedermera trycktes in av Nguema. Dock är han som Walcott i Gunners ibland; han vet inte när besluten skall tas. Det syntes på ett par upplopp på kanten, han blev lite rådvill..


Niger var en negativ överraskelse. Annars  tyckte jag att Didier Evono i Gabons mål måste vara den mest skräckinjagande målvakt jag sett. Någonsin. Som ett hus....





23 januari - Misstagen och målen som livar upp CAN

"Titanium" vrålar man ut i David Guettas sång. "I'm bulletproof, nothing to lose. fire away, fire away".
Det kan inte gärna gälla i Afrikanska mästerskapen, ty här duggar misstagen tätt.

Jag tycker inte mästerskapet har tagit fart ännu. Fyra matcher spelade och bortsett från Senegal-Zambia så har det varit riktiga sömnpiller. Sudan stod upp ganska bra mot Elfenbenskusten med rejäla chanser, men elefanterna borde avgjort och som Arsenal-fan tyckte jag att det var strålande kul att se Gervinho, samtidigt som han saknades big-time mot United. Tyvärr har Gervinho samma sjuka i landslaget som i Arsenal; hans oförmåga att göra mål. Han borde väl gjort två i alla fall.

Kan ingen avskaffa Vuvuzelorna? Vilket liv det är. Man hör ju knappt trummorna.

Angola slog Burkina Faso i en match, som om inte annat bjöd på tre mål. Det var dock inte det som man finns. Angola ville vinna och man gjorde allt i sin makt. Hur många gånger rullade man inte runt på marken? Hur mycket maskades det inte mot slutet? Gillar inte sådant. Inte alls. Sedan var Maunchos mål fantastiskt vackert och Alain Traorés frispark ett mästerstycke, även fast carlos Fernandes i målet funderar nog på hur han ställde upp muren.
Mest uppseendeväckande var dock de andra misstagen i  matchen. Vad gör Lyons Bakary Koné vid Angolas första mål? Bollen slås in från Gilberto(var det väl); bollen landar hos Koné i eget straffområdet och han försöker slå personligt dutt-rekord. Tre dutt och ett fläk slogs dock inte och Koné tofflar ut den så att den hamnar två meter utanför eget straffområde. varför dundrar han inte iväg det till Zambesifloden eller till kapVerde öarna. Nädå, ett litet fjutt. Mateus tackar, bockar och klipper dit 1-0.
Vid 2-1, så tappar burkinabéerna bollen en gång till ; denna gång utanför eget straffområdet. Mina herrar, det är spöstraff på sådant.

"I'm bulletproof, nothing to lose
fire away, fire away". inte då.

Traorés frispark är dock snyggaste målet hittills. Drogbas nick var i särklass det också, men Kalous inlägg nästan snyggare. Tyckte Yaya Touré såg trött ut, men inhopparen Max Gradel hade fart på benen.

Tuffaste namnet hittills; Jean-Jacques Gosso Gosso. Repetition är kunskapens moder.




22 Januari - "Rocky" förlöste en hel nation

Nzalang Nacional. En hemmanations hjältar. Ekvarorialguinea inledde årets CAN med en seger. En hel nation, som törstat efter en framgång, skriker ut sin glädje. Teododo Obiang Nguema reste sig från sin plats och applåderade när Javier Balboa, som bara måste kallas "Rocky" , slog in segermålet i en mycket tråkig match som startade årets mästerskap. Nervöst, felpassningar, en hel del tjoande på läktaren och ett Afrika som nog höll på de gröna Libyen. Frihetens Libyen.
Men hemmanationen ville vinna och När Rocky himself slog in en uppercut på Samir Aboud, då gick nationen ned för räkning och reste sig inte.
Jag imponerades inte dock. Det går för långsamt, det är uppenbart att farten saknas och det sknas en speluppläggare som kan lugna spelet och lägga bra passningar. Paniken och nervositeten var överallt och det märktes att nerverna låg utanför tröjorna. Men Nguema hade lovat dem en Miljon dollar att dela på om de vann. Det kan man köpa mycket för.

Ser inte att någon av dessa lag kan störa Zambia eller Senegal, som spelade en mycket trevlig match i Bata. Imponeras av hur Hervé Renard har lyckats organisera sitt Zambia. Försvaret med en kattliknande Mweene i målet och den store starke Stophira Sunsu som mittlås stod väldigt rätt hela tiden och fick undan Sow, Niang och Ba från straffområdet. Katongo lade en macka av särdeles hög klass - som en varm kniv genom smör till 2-0-målet och Kalabas mål var iskallt. Sex volter räknade jag att Mayuka gjorde. Eller fem.
Senegal var som starkast när Papiss Demba Cissé kom in. Misstänker att han ersätter den bleke Niang i nästa match och M'Bengue hade en period i andra halvlek när han slog fyra raka uppspel rakt på Zambias mittlås. Så vinner man inga matcher.

Men Senegal och Zambia borde gå vidare.

Något man också borde ändra på. Kan någon överhuvudtaget se vilka namn det är på Zambias tröja? Grön text på orange bakgrund. Man kan bli fel i ögonen för mindre..

***

21 Januari -Misslyckad Safari eller en stor fotbollsfest?

För sex år sedan var jag på Safari i norra Sydafrika. I den väldiga Safariparken Pilansberg rullade vi in. Mycket nyfikna, mycket exalterade, lätt bakis efter en mycket seg kväll i Jo'burg, men väldigt spända på att se vilda djur.
Safari i Afrika innebär att man vill se the Big five "Lejon, buffel, leopard, elefant och noshörning". Inte så ofta det sker, men ibland så. För min egen del så inledde safarin med ungefär 100 Gnuer, ett och annat vårtsvin, några jordekorrar innan vi körde ned i den väldiga kratern, som Safariparken egentligen utgör. Då blixtrade det till här och var. Vi såg inte "The Big Five", men väl tre av fem-Buffel, Elefant och Noshörning. Till detta en hel hög giraffer, zebror, flodhästar och ännu mer antiloper och gnuer. Jag var inte besviken, inte alls; jag hade sett massor av vilda djur och upplevt en hel del fantastiska ögonblick. Jag minns denna safari med glädje och detta trots att jag inte såg "The Big Five"

Men just denna safarin är en ganska bra bild på årets CAN; eller AFCON som det heter överallt i Africa. Också.

Årets CAN innehåller 2 av the Big Five. Varken Kamerun, Egypten eller Nigeria finns nämligen med. Endast Ghana och Elfenbenskusten.
Det känns onekligen rumphugget. Till det är inte Sydafrika med heller; eller Algeriet.
Roger Palmgren uttalde sig och sade att man inte skulle förvänta sig någon bra fotboll utan att ivoriska elefanter skulle trampa ned allt motstånd. Det kanske blir så och det kanske blir sämre kvalitet, men man kommer inte ifrån att CAn är en stor fotbollsfest, med fyrverkierier, färgkaskader, regnbågens alla färger förenas i ett riktigt party.

Så Safari eller CAN. Fest eller rumphuggen tillställning? Valet är ert.


20 Januari - Bollen heter Comoequa

Glöm Tango 12 och Jubilani.

In med Comoequa.

Ny turnering. Ny boll.
Döpt efter Como River som flyter i gränslandet mellan Equatorialguinea och Gabon och som ringlar som en liten orm längs ekvatorn, så skall naturligtvis bollen heta efter floden. En gulgrön skapelse med samma egenskaper som Tango 12- EM bollen i Ukraina, skall skapa glädje i Africa.

Länken visar hur den ser ut. Adidas och CAF har enats om denna boll, som naturligtvis genomgått en fantastisk massa provning och som skall eliminera de problem som Jabulani. De bitvis mireabla målvaktsinsatserna under Sydafrika tycktes ibland skyllas på en fladdrande och vobblande boll som kom emot dem.

Comoequa skall lösa detta och som floden förenar två länder, skall denna boll förena en hel kontinent.

0 kommentarer

Magnus Falk2012-02-29 12:50:00