CAN-panelen summerar: Zambias seger påminner om Grekland 2004
Afrikanska Mästerskapen är över för denna gång. En sista gång samlas panelen i miniformat för att knyta ihop säcken. Vi söker förklaringarna till Zambias skrällseger och lyfter fram turneringens positiva och negativa överraskningar. I panelen: Magnus Falk och Tor Berggren.
Medverkande
Magnus Falk, krönikör Afrikanska Mästerskapen
Tor Berggren, skribent Afrikanska Mästerskapen
¤ Vi fick en rafflande avslutning på Afrikanska Mästerskapen när Zambia skrällde i finalen mot Elfenbenskusten efter straffar. Hur har ”lilla” Zambia – utan några stora stjärnor – lyckats gå hela vägen? Vad har imponerat mest på er med Zambia? ¤
Magnus: Det luktar lite "Grekland 2004" om Zambias insats. I en turnering, där många lag känns sega och utarbetade från den europeiska ligan, så hade Rénard kunnat samla laget kring ett tydligt mål. "Vinn för landet, vinn för de slagna hjältarna" . Laget var mycket tight och jobbade gör varandra över hela planen. De verkade också vara i bra fysiskt kondition. Flera av spelarna har även lyft sig ordentligt under turneringen. Katongo, Kalaba, Mweene, Chansa, Sunzu etc. Jag har också fascinerats över det taktiska kunnandet, som jag tror att Bonetti och Rénard har en stor del i. 
Laget kan spela försvarsspel och jag imponeras över hur spelare som Chansah, Sinkala och Kasonde har gjort ytan framför försvaret så trång och omöjlig att komma fram i. Vissa spelare växte extra i finalen. Nkausus löpningar, brytningar och vilja var imponerande.
Tor: Jag tror att sammhållningen har spelat en stor roll för Zambierna. Det verkar också som att dom känt att "andarna" från dom avlidna i fotbollslandslagets flykrasch 1993 på något sätt vakat över dom. Zambierna hade helt enkelt mycket att spela för både sportsligt och "andligt". Efter finalen måste jag säga att målvakten Mweene är den som jag fastnat för, inte minst hans iskyla i straffläggningen var imponerande att se. Men sedan har såklart ledaren Katongo imponerat något ohyggligt under hela turneringen. Det var helt enkelt ett sånt där tillfälle där allt bara faller på plats, som för Grekland i EM 2004 eller Frankrike i VM 1998.
¤ Det talades innan turneringen om att avsaknaden av flera stora nationer skulle sänka spelnivån. Hur tycker ni, med facit i hand, att matcherna har varit? Var det ett ”mellanår” i Afrikanska Mästerskapen, som vissa har hävdat under turneringen? I sådana fall – vilka lag har inte hållit måttet? ¤
Tor: Ja, jag tycker att mästerskapet hade varit bättre med lite fler stornationer med, därmed inte sagt att det inte var ett bra mästerskap. Mängden stornationer som var borta (Egypten, Sydafrika, Nigeria, Kamerun, DR Kongo, Algeriet) påverkade snarare publiken än spelet. Högstanivån var lika hög som alltid i Afrikanska Mästerskapen och lägstanivån var också så dålig som den brukar vara (framförallt defensivt) men sammanfattningsvis så var det ändå ett hyfsat normalt Afrikanskt Mästerskap. Det enda jag kan komma på så här på rak arm som jag tyckte var annorlunda var, som vi sagt mågna gånger under detta mästerskap, tacklingarna. Ofta var det rent vådslösa glidtacklingar med dobbar före eller på spelare ur balans i nickdueller vilket inte är sånt vi vill se mycket av och det vore synd om detta mästerskap fick takclingarna som sitt stora kännnetecken.
Magnus: Jo, det var ett mellanår. Samtidigt måste man med hänsyn till den afrikanska fotbollens utveckling; fråga sig - är det bättre än så här? VM 2010 gav sex afrikanska lag. ETT lag gick vidare från grupp-spelet. Elfenbenskusten och Sydafrika var nära en kvalifikation. tre stycken hamnade hopplöst sist i sina grupper. man måste dock se det som ett mellanår; eftersom vi saknade så många av de större nationerna, vilket gav mindre kraftmätningar och tuffa matcher. Samtidigt är det imponerande att skåda vilka framsteg lag som Burkina Faso, Sudan, Guinea, Botswana och Niger har gjort. Tar man sedan med andra lag som man sällan refererar till, som Namibia, Benin och DR Kongo, så tror jag att klyftan mellan de större nationerna och de mindre har minskat kraftigt. Myckat tack vare den ökande globaliseringen, det ökande intresset för African Champions League och den allt bättre organiserade fotbollen. Ser man sedan också på mängden spelare som är proffs i andra länder, så kan även detta påverka lagen väldigt mycket.
De lag som varit en besvikelse i turneringen måste vara Marocko, Senegal och i viss mån Libyen. De sista kommer dock från en krigshärjad stat, men jag hade nog förväntat mig lite mer.
¤ Vad har varit turneringens höjdare? ¤
Magnus: Jag tycker att höjdaren i turneringen har varit kampen. En afrikansk match är alltid en stenhård kamp mellan väldigt muskulära och stenhårda spelare, som ger och tar i varje närkamp och inte drar sig för en kapning av en annan spelare. Mali-Ghana, Elfenbenskusten-Mali, Guineas matcher, Niger-Gabon. Det vimlar av matcher med stenhårda insatser och stenhård tät kamp där "Survival of the fittest" regerar.
Tor: Ett par saker har stuckit ut för mig. Drogbas iskyla i straffläggningen i finalen efter straffmissar både i finalen och tidigare i mästerskapet var riktigt kul att se och precis vad vi vill se lagkaptenen göra i ett sådant läge. Annars tycker jag att det roligaste har varit Gabon. Med Aubameyang i spetsen så charmade dom gula många åskådare och om det inte hade varit för Sissokos utmärkta målvaktsspel för Mali i kvartsfinalen så tror jag att Gabon hade kunnat gå hela vägen. Rent sportsligt var det inget fel på det andra värdlandet; Ekvatorialguinea heller. Man gjorde vad man kunde men Elfenbenskusten var helt enkelt för starka när det kom till kritan. Men det största har för min del varit att känslan av "nu har vi chansen" har genomsyrat turneringen, utan många av stornationerna så var det just det som genomsyrade många av lagen i turneringen speciellt från kvartsfinalerna och framåt.
¤ Vad har varit turneringens besvikelse? ¤
Tor: Självklart Senegal och inte minst deras anfallsuppsättning. Sow, N'Doye, Camara, Cissé, Ba och Niang dom här killarna har alla fenomenala målsnitt där dom inte bara under långa perioder hållt sig nära elller över 0,5 mål/match utan även kom in i mästerskapet i bra form (framförallt Ba givetvis). Sedan tar jag än en gång upp tacklingarna även om det är tråkigt men det ligger liksom på ett annat plan enligt mig och som vi alla vet kan det hända saker i stridens hetta som man ångar efteråt.
Magnus: Den uteblivna festen. Trots investeringar i infrastruktur, en hel del reklam och goda möjligheter att se matcherna, så har festen och publiken uteblivit. En av kvartsfinalerna hade väl under 1000 åskådare exempelvis. Det var endast i semifinaler och final som det blev någorlunda stämning, samt när hemmantionerna spelade. det kan tyckas vara lite tråkigt, då afrikansk fotboll har haft detta som sitt adelsmärke
¤ Vilka har varit de tre mest sevärda spelarna enligt Ditt tycke? ¤
Tor: Aubameyang från Gabon var riktigt bra genom hela turneringen och det var inte hans fel att Gabon åkte, det stod Camaras målvaktsspel i kvartsfinalen för. Aubameyang visade ju dessutom att den goda formen håller i sig han gjorde segermå
let för St. Etienne mot Toulouse i söndags. Drogba var såklart framstående men kanske inte så bra som vi väntade oss att han skulle vara. Manucho från Angola får min sista röst, hans "målsinne" visades upp gång på gång i gruppspelet och det var enligt mig mycket synd att Angola inte kunde ta sig till kvartsfinal inte minst för publiken.
Magnus: Rainford Kalaba, Zambia - en spelstrateg med härlig split-vision och med sinne för det estetiska. Phenyo Mongala, Botswana - ett hår, mer hår, ett pannband som ramlar ned över ansiktet och en massa finter. VM i överstegsfinter mot Mali exempelvis. Pierre-Emerick Aubemeyang - Gabons snabbe forward. Avig som få och med ett löpsteg ingen kan eller vill härma.
