Det var en gång...
Drogba har precis skrivit på för Montreal Impact, Eto'o är en skugga av sitt forna jag och Touré-bröderna blir knappast bättre. Nu står vi här ett decennium senare och blickar tillbaka på en kontinent med en Gyansk straffmiss som det mest minnesvärda tillfället för afrikansk fotboll under 2000-talet.
För ganska precis elva år sedan såg jag Drogba spela sin första match med Chelsea, sedan dess har han hunnit med att vinna i princip allt som går att vinna inom klubblagsfotboll. Frågar någon mig om en spelare som ska symbolisera Premier League fotbollen efter millenieskiftet är Didier Drogba det första namnet som faller mig i tanken. Han har varit en dominant kraft i en liga som idag är mer internationell än brittisk. Fråga bara Wenger. Samtidigt var Eto'o kanske den mest flytande målskytten jag sett under tiden i Barcelona. Han hade förmågan att få allt att se så otroligt enkelt ut. En vrickning höger, en touch vänster, tåpaj i mål.
Talangen och attributen dessa spelare besatt var unik och något det kan dröja väldigt lång tid innan ett afrikansk land lyckas producera igen, och dem var inte ensamma. I Nigeria pratades det om en gyllene generation vi aldrig fick se skymten av. Har ett gott minne av hur Nigerias U20 landslag spelade final i U20-VM mot en viss Lionel Messis Argentina. Argentina med Messi, Aguero och Zabaleta vann till slut finalen med 2-1 efter två straffmål från, ja ni kan gissa vem. Nigeria var det bättre laget större delen av finalen, John Obi Mikel och Taye Taiwo var lagets två lysande stjärnor. För att klargöra, i en turnering där David Silva, Fernando Llorente, Sergio Aguero, m.f. spelade blev alltså Mikel och Taiwo utsedda till turneringens näst och tredje bästa spelare bakom Messi.
När ett afrikanskt landslag spelar i VM står hela Afrika bakom laget. Ingen kontinent i Världen besitter i närheten av samma sammanhållning. Trots detta var förra Världsmästerskapen en stor triumf för kontinenten med två landslag i åttondelsfinal. Inget av lagen gick vidare från åttondelsfinalen.
Den genuina glädjen och sorgen som trampar i takt till fotbollen finns på få ställen att finna i Världen. Elfenbenskustens prestationer i afrikanska mästerskapen räddade ett inbördeskrig från att bryta ut(!). När man inte har något att leva för i vardagen är fotbollen livet. 90 minuter av inget annat än känslor och passion. Det är på såna platser där fotbollen gör skillnad. Det spelar ingen roll vart du bor eller vem du är, när fotbollen kan få dig att glömma allting annat för en stund då lever du. Glöm bort alla rakryggade legoknektar i FIFA. Försök att glömma transfersummorna du läser om varje dag i tidningarna. Gå till en lokal fotbollsmatch och titta på glädjen i ögonen när en forward petar in en retur.
Jag hävdar att det inte finns någon annan kontinent i Världen som är i så pass stort behov av fotbollen i nuet som Afrika. Det är därför det tynger mig att det generationsväxlingen som sker nu inom afrikansk fotboll inte är i närheten av att producera samma kvalité på spelarna. Endast de nordafrikanska länderna har landslag på uppsving, men samtidigt är vi inte närheten av att se någon ny Didier Drogba, Samuel Eto'o eller Yaya Touré. Jag ställer mig själv frågan, kommer vi någonsin få se ett afrikanskt landslag i en VM-final?
