Egypten - Ghana: Förnedringen i Kumasi

Den magiska sagan om Egyptens chanser till att nå VM med Bob Bradley tog en oväntad riktning efter den stora förlusten med 6-1 mot Ghana. Vi analyserar från vårt perspektiv vad som var orsakerna till det bittra avslutet för det egyptiska landslaget och Bob Bradley.

Det såg länge ut att bli en fotbollshistoria som bloggare, reportrar och fans länge kunnat gotta sig med, istället var det nästan en begravningsliknande ceremoni i Ghana. Med sitt starka lag lyckades Ghana besegra Egypten med 6-1, hittils största nederlaget inom Afrikansk fotboll gällande VM kval.

Vi börjar med att analysera vad som gick fel och vad som bör ske framåt för att reparera skadorna efter den stora förlusten

Bob Bradley

Hatten av för Bradley som höll sig kvar i landet trots extremt svårigheter med både fotbollen och det politiska läget i landet. Man var vid första skede av hans anställning en anning negativ eftersom han kom från USA, som enligt många egyptier inte har någon särskild stor erfarenhet eller historia av spelet. Han var helt enkelt tvungen att bevisa att han var rätt man för jobbet, och med den historia rent kontinentmässigt var det ett stort test, speciellt då man vunnit i rekord den afrikanska titeln sju gånger och ett flertal mästerskap avseende klubblag.

Från början av Bradley's resa kantades tränaren med ett enormt avbräck, Port Said massakern, revolution och framförallt misslyckandet att kvala in till afrikanska mästerskapet. Inte nog med det sistnämda, laget som slog ut Egypten var Central Afrikanska republiken, ett land som Egypten tio av tio gånger borde vunnit mot. Men han höll sig kvar och fansen hade tålamod.

Min suspekta teori fram tills idag är fortfarande att Bradley hade med sig en okunnig stab i form av hans trotjänare Zaky Abdel Fattah från tiden som i Usa's landslag. Det var Zaky som var den bidragande faktorn för Bradley, att just välja Egypten då han själv är egyptier. Interna strider blåstes upp med lagets tränare Diaa El Sayed. En tidigare Al Ahly spelare som även varit ansvarig för U-20 landslaget, som gjorde ett gott intryck i VM i Colombia. Spekulationer om att Diaa inte kom överens med Zaky florerade och att Zaky i sin benämning som målvaktstränare hade mer att säga under stabens diskussioner. Det dementerades starkt både från förbundet och staben, men kanske i dagens läge säger lite. Problemet som jag ser det är att Zaky fick för mycket att säga, och det inte minst märkte man under presskonferanserna då han tolkade åt Bradley. Jag noterade flertal gånger att Bradley faktiskt sa väldigt kloka saker dock fick inte Zaky med sig allt när han skulle tolka, dvs detta kunde ha lika gärna varit något som landslaget och dess spelare fått problem med. En nackdel i Egypten med utländska tränare är just språket, flertal spelare förlitar sig på det arabiska språket och därför av egen erfarenhet från arbete i Egypten tror jag att spelarna inte fick den korrekta informationen avseende matcher eller träningar. Inte minst, tror jag att Bradley led av detta i att själv kunna närma sig sina spelare och skapa en genuin närhet och kontakt, utan att Zaky fanns med i bilden. Det är egentligen väldigt små detaljer som en vi i Sverige inte kanske tycker är särskilt stora, men det är avgörande för relation mellan tränare och spelare, inte minst då det är mycket som krävs för en genuin laganda i truppen utanför fotbollsplanen.

Bradley's förmåga att taktiskt läsa av spelet kan ifrågasättas, speciellt då han inte heller testades. Under sina matcher med laget spelade man egentligen fyra stora matcher, mot Brasilien, Elfenbenskusten, Ghana, och Chile. Kanske hade Bradley behövt spela fler träniningsmatcher mot bättre lag för att kunna taktiskt matcha sina egenskaper som tränare i just avgörande matcher som mot Ghana. Men mot lag som Zimbabwe, Uganda, Qatar och Mozambique och flera andra blåbärslandslag, tror jag inte den egenskapen riktigt testas. Mot dessa länder räcker det med spelare som faktiskt har erfarenhet och någorlunda god fotbollsbakgrund för att vinna, inte en tränares taktik eller influens. Därför borde Bradley ha försökt spela mot fler länder och faktiskt även om han förlorar, fortfarande vinna på att han taktiskt vinner genom mer kunskap om vad han behöver att göra. Som tränare, vet jag att du inte vinner något genom att spela mot lag som är bättre än dig, det kan ha ett gott syfte i att tex öka målskörden för anfallarna, eller förbättra ett visst spelsätt, men du testas alltid med din taktik, mot lag eller länder som är bättre än dig, det är det egentliga kvittot på vad du behöver att jobba med.

Bradley tog med sig flera bra egenskaper in till landslaget, en ödmjuk, trevlig, rak och bestämd coach. Det är alltid viktigt med en sådan tränare, men för att kunna få ut den maximala potentialen av en egyptisk spelare, behöver du även förstå grunden. Det är något många utländska tränare haft problem med i Egypten, tränare som Tardelli och Tunisiens nuvarande tränare Kroll, fått uppleva med sitt arbete.. En inhemsk tränare har alltid varit den mest framgångsrika tränaren för ett landslag i Egypten, återigen, det grundar sig för att tränaren förstår den egyptiska grunden till en framgångsrik landslagsspelare för Egypten. Jag känner att Bradley inte riktigt hängde med och förlitade sig på att han varit tränare sedan flera år tillbaka för diverse klubblag och Usa's landslag. Kemin är helt och hållet annorlunda, man kan anpassa sig, men det var oerhört lång tid för att förstå. Jag tror faktiskt inte ens en världstränare hade kunnat få bukt på detta problem, det hade snarare blivit att samma tränare hamnat i samma fälla som Bradley. Egyptiska spelare är oftast lata, nonchalanta och oerhört våra att coacha, Mido är ett primärt exempel på den typiskt egyptiska fotbollspelaren, såklart undantag, en del spelare. Men majoriteten vill ha en plats i laget utan att egentligen förtjäna det.

Spelarna

Efter att ha tittat på flera program och analyserat spelet, kommer jag fram till att Bradley inte hade något annat val än dem spelare han valde. Ligan har inte varit igång på två år och landet har förtillfället bara en riktigt superstjärna, Mohammed Salah. Ghana ställde upp med ett superlag bestående av spelare som spelar i dem högsta ligorna. Tittar du bara på mittfält och anfall från Ghana, är det imponerande. Essien, Muntari, Gyan, Boateng, Asamoah, bara fem av flertal bra spelare.

Bradley valde att starta med Ekramy i mål, och sedan en fyrbackslinje med Shedid Qenawi som knappast fått speltid med Al Ahly, samtidigt som han förlitade sig på Wael Gomaa, som sett bättre dagar då han nyligen fyllt 36 år. Mohammed Naguib, osäker mittback, gjorde inte heller situationen lättare för både Gomaa och Ekramy i mål. Den enda som var godkänd i backlinjen, var Ahmed Fathi. Krigare som med sin långa erfarenhet både med spel i Egypten och utomlands, var den bästa spelaren i försvarslinjen. Kunde Bradley startat med någon annan? Svaret är kanske, Sayed Moawad var sedan länge en av tidigare tränaren Hassan Shehatas nyckelspelare, visst har han blivit äldre, men han hade defintivt varit bättre än Shedid. Rami Rabea, bästa unga spelaren i afrikanska mästerskapet för U-20, kanske borde ha startat, men då kommer frågan om hans erfarenhet. På papper hade Bradley inga bättre alternativ. Eventuellt att inkludera El Mohammady som till vardags spelare i Premier league i England med Hull City som vänsterback, den enda problematiken är hans defensiva sida, då han har en tendens att vara väldigt offensiv. Vid en fembackslinje kunde Bradley ha spelat med en libero, Hossam Ghaly, hade fungerat perfekt.

Jag lyfter fram backlinjen, då det egentligen det var där vi var alla enade innan matchen, att Egypten hade stora bekymmer med. Egyptens lagpress och defensiva spel fungerade inte från anfallet ner till försvarslinjen. Bradley borde ha fokuserat på att arbeta betydligt mer med hur laget i sin helhet skulle försvara sig. I mina ögon gjorde inte Bradley sin läxa, och straffet blev en bitter och ovanligt stor förlust.

Matchen

Taktiskt kunde Bradley ha startat med att försäkra defensiven i form av 5-4-1, men valde istället 4-3-3. Diamantformationen i mitten var ingen match mot Ghana's super mittfält. Dem 3 anfallande spelarna drog sig tillbaka till mitten av planen och satte aldrig Ghana's förvar till nått prov, det var snarare att försvararna hade lång tid på sig att försöka hitta Essien/Muntari i mitten. Hög press och en ensam anfallare hade iallafall skapat lite oro för att inte göra misstag.

Ghana började anfalla och hade möjlighet att redan vid 00:10, nu läser rätt, 00:10, att göra afrikas kanske snabbaste mål genom tiderna, hade Ekramy, målvakten inte varit på hugget hade säkert redan stått 0-1. Jag tänker inte analysera alla sex mål, men en summering säger mig att det hela går tillbaka till ovannämnda laguppställningen och taktiken.

Det var för enkla misstag som begicks, hur än Bradley hade startat, hade det slutat med en förlust. Baserad på hur spelarna stod vid fasta sitatutioner, tacklingar, passningar och tänk, var det misstag som har och göra med spelarnas kunskap som fotbollspelare. Det var en situation vid 3-1 målet, då Ghana fick en frispark utanför straffområdet. När bollen spelades in i straffområdet, kunde man se att en egyptisk spelare stod och markerade tre Ghanesiska spelare. Då är det längre vad Bradley har gjort med landslaget, utan då är det en mental kollaps att vid den nivå inte kunna hantera hur man försvar sig. Då handlar det om kunskapen om hur man försvarar sig, det var rent ut sagt, pinsamt att se att sådana spelare inte kunde markera spelare. I sådana lägen, med ungdomslag som jag coachat, är den regel, att varje motståndare markeras med en. Ska Bradley behöva stå och skrika detta i en avgörande match till VM? Då är det bättre att vi inte kvalar in till VM och stannar hemma.

Vad hände efter matchen

Enligt rapporter var det många bittra spelare som hamnade i kläm med varandra i omklädningsrummet. Det rapporteras att Zaky av någon konstig anledning blev arg att Shenawi, andramålvakten, byttes in då Ekramy blev skadad. Det var lagets tredje och sista byte, och Zaky kunde inte riktigt förstå detta. Det var minst sagt väldigt turbulent, dels för att matchen slutade så pass oväntat men jag tror att det hela handlar om att spelarna inte är vana att förlora så stort och på ett så förnedrande sätt som denna. Det blev helt enkelt för mycket för laget med en så pass stor och framgångsrik historia som Egypten.

Vad händer nu

Det blev inga goda recensioner i media och många har begärt att staben såklart lämnar in en avskedsansökan. Det var inte heller en överdriven kampanj mot just Bradley men mer mot landets sätt att tänka fotboll. Problemet i Egypten, vilket jag inte riktigt förstod som just efter matchen, är att man lever för en kortsiktig plan. Det finns ingen långsiktig plan med ett tydligt mål. För varje period det väljs in styrelsemedlemmar i förbundet, är den huvudsakliga uppgiften att nå resultat kortsiktigt, detta enbart för att inte förlora sin position. Man kan inte heller klandra medlemmarna i styrelsen för detta då trycket är ovanligt stort. All framgång har sin baksida och det är att man helt enkelt inte kan ha tålamod med en längre period av misslyckande. 2010 borde förbundet ha frågat sig själva, hur det kommer sig att man vinner mot länder i Afrika som har spelare som spelar i stora länder eller ligor. Det var trots allt landets tredje vinst i kontinenten och man borde ha frågat sig själv, hur man fortsätta denna trend istället för att enbart fira framgången, för en dag, skulle det ta slut, såsom mot Ghana. Egypten är ett väldigt svårt land att bedriva en fotbollsorganisation i, det handlar om personliga intressen främst och det handlar om en ovilja att ge nya spelare chansen. Övergången från en generation till en annan blir alltid smärtsamt. Från 2006 till 2010 levde man i någon form av vaccum, det var en period med bara framgångar. Tränaren och förbundet valde att satsa på spelare som man visste skulle någon dag efter 2010 bli för gamla, slitna men framförallt borde man ha satsat på att få in fler nya unga spelare. Speciellt då man har riktigt bra ungdomslag i diverse klubbar och ungdomslandslag. Men risken är för stor, och för att ta den, är det för mycket som står på spel, som att förlora sin egen vinnig på det än landets fotboll.

Bradley kommer att avsluta sin sejour med landslaget eftersom målet var VM. Nu blir det istället en returmatch som verkar vara närmare omöjlig då man måste vinna med 5-0. Ett resultat som inte är realistiskt, även om fotboll har sina stunder. Tänkbara ersättare är Jordaniens nuvarande fd storspelare Hossam Hassan, Al Ahly's fd stor tränare Manuel Jose, tidigare Al Ahly tränaren Hossam El Badry, tidigare assisterande tränaren Shawki Ghareeb eller inhemska tränaren Tarek El Ashri. Men mycket tyder på att landet gärna vill ha en inhemsk spelare, detta då man märker att hur man än vrider och vänder, kommer en tränare från ett annat land aldrig förstå sig på landets fotboll och dess spelare. Och framförallt att man inser att en inhemsk tränare kommer att kunna förstå frustrationen med organisation i landets fotbollssystem. Jag gissar på Hossam Hassan.

Det tog mig närmare fem dagar att komma över förlusten så jag vill passa på att be om ursäkt för att det inte kommit ut en artikel tidigare än så här, men risken hade varit att ni hade fått en för känslomässig artikel.

Vid pennan och bättre dagar,

Ihab