Findings efter gruppspelet i AFCON
Åttondelsfinalerna är i full fart på kontinenten. CAF-president Motsepe visade sig i staden Douala för att visa stöd häromdagen och någon form av förståelse för stadens belägenhet, nu när de afrikanska nationerna så hårdhudat kritiserat Japoma Stadion och hur gräset påverkar spelet. Elfenbenskusten var stenhårda i sin bedömning efter matchen mot Algeriet och det är bara en av många saker man kan se tillbaka på när gruppspelet på ett enkelt sätt kan sammanfattas.
* Tunga favoritfall
Vem kunde innan mästerskapet tro att Ghanas svarta stjärnor och huvudfavoriten Algeriet skulle bli utslagna i gruppspelet. De föll tungt och var så långt från sin kvalitet att man inte kunde förstå det.
* Kvinnliga domare
Ett helt kvinnligt domarteam dömde Malawi-Zimbabwe. Salima Mukasanga från Rwanda höll ihop matchen där korten flög som på en magishow med Joe Labero.
* Färglatt och festligt
Som vanligt står Afrika för fest, fantasi, fenomen och fantasiska färger. På läktarna samlas fansen och har med sig alla världens färger och ställer till ordentlig fest,
* Kulturella skillnader mellan områdena
Intressant att läsa om hur landet Kamerun är så uppdelat genografiskt, kulturellt och ekonomiskt. Från det varma mullrande udda Garoua i norr, till dem bultande huvudstaden med industrier i Yaoundé, till Douala med sin administration och nykomling-anda, till lokala Bafoussam och sommarorten Limbe. En härlig blandning.
* På gränsen till terror och upplopp
Men terror och upplopp är nära. I Limbe var det kaos mellan rebeller och militärer vilket ledde till en handfull döda och konflikten mellan den brittiska och franska delen av Kamerun är i högsta grad väldigt levande och märks i de lokala tidningarna.
* Snygga mål
Trots att det varit målsnålt så har det förekommit en hel del snygga mål. Snyggast hittills - Naby Keitás mål mot Zimbabwe och Pépés mål mot Sierra Leone
* Bedrövliga målvaktsinsatser
Tyvärr hänger fortfarande en hel målvakter väldigt mycket tvätt när de tajmar sina upphopp. Jag förfäras när jag ser tajmingen på exempelvis Ekvatorialguineas Manuel Mbara Sapunga och Sudans Ali Achrine.
* Målsnålt
27 matcher av 36 matcher bjöd på två mål eller mindre. Det var ingen målfest utan väldigt tätt, svårt och fullt av folk överallt.
* Komorerna och Gambia
Jag glädjes över att de nya lagen Komorerna och Gambia tar afrikansk fotboll till nya höjder och direkt går vidare till nästa omgång i sin första turnering. Salime Boina i Komorernas mål gjorde nästan århundradets räddningar mot Marocko då han tre gånger fick fötter, händer och kropp på närskott från marockanerna.
* Gabadinho Mhango - vilken spelare
Jag blev extra glad när jag så malawiern Gabadinho Mhango spela. Proffs i Sydafrika, talisman i Malawi och stor stjärna. Pallade han trycket? Japp. Med två mål mot Zimbabwe så ledde den färgstarke forwarden sitt lag till slutspelet. För mig var han gruppspelets mest färgstarke spelare.
*Alla dessa med samma namn
När man håller på med Afrikansk forboll och framför allt kring västafrikanska delen så noterar man hur lika namn det är och hur många namn man känner igen från olika håll. Det vimlar av Kamara, Touré, Traoré, Konaté, Keitá och liknande namn. I olika länder. Flest frekvent var Kamara. Jag tror det var 13-14 stycken som hade namnet Kamara och de fanns i fem olika länder, där Sierra Leone hade med sex stycken i truppen.
* De normala afrikanska problemen fanns denna gång i Gabon
Inte ett mästerskap utan bråk? Denna gång i Gabon, där Meye, Lemina och Aubameyang blev sjuka i Covid efter en fest och där sedan Lemina valde att avsluta landslagskarriären med en rejäl salva mot Gabons ledning. Aubameyang lämnade turneringen med hälsopropblem.
* Covid, Covid, Covid
Skulle turneringen spelas? Jodå, och det har rullat på. Trots enorma mängder spelare som testats positivt. Ibland 10 spelare, Ibland 15 spelare. Men turneringen fortsatte trots alla tester och prover. Kommer detta att fortsätta påverka turneringen? Ja, i allra högsta grad,
* Skrällarna
Man kan inte komma undan att detta varit skrällarnas turnering. Estebans mål för Ekvatorialguinea mot Algeriet gjorde att storfavoritens 35 matcher långa svit av matcher utan förlust försvann. Sedan slog Komorerna Ghana i en riktig Thriller och skickade dem ut ur turneringen. Har vi sett liknande skrällar ?
* Var tog stjärnorna vägen?
Störst av alla - inför mästerskapen - var Mo Salah och Sadio Mané. De har förvisso gjort var sitt mål, men varit väldigt tysta och försvunnit i matcherna, De har inte klivit fram alls. Riyad Mahrez åkte ur turneringen och var en skugga. Naby Keitá är väl kanske den spelare av de möjligen stora spelare som klivit fram. Även Nicolas Pépé i Elfenbenskusten har visat vägen, men de stora spelarna har lyst med sin frånvaro.
* Avståndet i Afrika har minskat
Jag avslutar med att konstatera att avståndet mellan nationerna har minskat. De stora resultaten uteblir. De stora lagen har haft det svårare än man planerat mot de mindre nationerna och skrällarna har visat att det går att fälla jättarna. Länder som Malawi, Gambia, Ekvatorialguinea, Komorerna och även Sierra Leone visar att stegen inte är så stora upp till nästa nivå.
