Krönika: Fotboll på liv och död
Premiärdags i Afrikanska Mästerskapen. Bakom den underhållande föreställningen döljer sig en förtryckt värdnation, och en motståndare som försöker resa sig ur krigets aska. Några hundra mil bort sitter vi och tittar på matchen.
Ikväll är det avspark i Afrikanska Mästerskapen. Den obskyra värdnationen Ekvatorialguinea får äran att inleda mästerskapet mot Libyen. Fest på läktarna, utsmyckningar, ansiktsmålningar och trummor. Men bortom sången och dansen som ekar på läktarna finns en annan verklighet som är lätt att glömma bort.
Några saker är värt att slå fast en extra gång. I vår förhållandevis trygga tillvaro i Västeuropa spelar fotboll en viktig roll. Fotbollen är på många sätt ett identitetsskapande; den kan vara ett uttryck för klasskamper, religion eller etnisk tillhörighet. Den kan göra skillnad för individer och ibland skapa förebilder för grupper i samhället.
Men många gånger är det också, i ärlighetens namn, inte mer än en behaglig flykt från verkligheten. En förströelse där vi för en och en halv timme gärna gungar med i karusellen av underhållning och business, där pengarna för matchen går via TV-bolag, en oljeutvinnare i Mellanöstern och landar i en argentinsk förortskilles ficka.
Oavsett hur vi väljer att betrakta fotbollen i Västeuropa, kan samma uttryck om tillhörighet och förebilder får en annan innebörd i många delar av Afrika. Fotbollsspelarna tas emot som nationalhjältar när de kommer hem, och förväntningarna är enorma. De ska bära upp landets färger under matcher, de ska göra folket stolta. Deras värde som symboler är enormt - på gott och ont.
Under förra upplagan av Afrikanska Mästerskapen inleddes turneringen med att Togos spelarbuss attackerades av angolanska rebellstyrkor. Föraren omkom och flera spelare skadades allvarligt. I kvällens premiärmatch blir Ekvatorialguineas spelare tillsammans en miljon dollar rikare om de slår Libyen. Det tycker landets enväldige - och synnerligen populäre (95 procent i valet 2009) - härskare Teodoro Obiang Nguema Mbasogo är ett bra beslut.
Fotboll är politik, propaganda och motsättningar.
Det må vara en klen tröst, men kontrasterna finns där. På Ekvatorialguineas motståndarplanhalva står ikväll ett fotbollslandslag som under det senaste året vunnit två fajter.
Under kvalet till Afrikanska Mästerskapen bröt det blodiga inbördeskriget i Libyen ut. Spelarna som stöttade Khadaffi kom att lämna landslaget, och kvar fanns de som slogs på rebellernas sida. Vissa av dem, som målvakten Guma Mousa, slogs vid frontlinjerna ena dagen och tränade fotboll andra dagen. Utan att varken kunna träna eller spela matcher i sitt hemland lyckades Libyen kvalificera sig till Afrikanska Mästerskapet - för andra gången på 30 år. De gick obesegrade genom kvalet. Efter den avgörande matchen mot Zambia utbrast spelarna i sång:
"De dödas blod spilldes inte förgäves".
Fotbollen betyder - överallt i världen. Men ibland på lite olika sätt.
När vi nu gungar tryggt i vår karusell under tre veckor, hundratals mil bort, på andra sidan ekvatorn, kan det vara värt en stunds eftertanke.
