The walking dead
I Lejonkungen pratas det om en elefantkyrkogård. Simba blir iväglurad bort från sin flock för att titta på något så spännande som en elefantkyrkogård. Fullt med betar av det vackraste elfenben ligger i dimman och det är en av de kusligaste momenten i hela filmen. Elefanternas kyrkogård är en plats där djuren drar sig tillbaka för sin sista vila. Om det är myt eller verklighet återstår att se.
Elfenbenskustens landslag hade redan rullat iväg mot denna plats efter 0-4 mot Ekvatorialguinea. På hemmaplan, på den plats man kallar olympiastadion i norra Abidjan, så hade man skapat allt i matchen; precis allt och förlorat med osannolika 4-0. En kataklysm av känslor bland publikhavet, en fullkomlig öronbedövande kakafoni av visslingar mot de misslyckade hjältarna och efter att han planerat för ett hemma-mästerskap i ett par år. samlat ihop det bästa landet kunde uppbringa, så står man med 0-4 mot Ekvatorialguinea och verkar lämna mästerskapet.
Förbundet agerade direkt. Jean-Louis Gasset fick sparken.
Hör och häpna. Innan man ens visste om man skulle gå vidare eller åka ut, så skickade förbundet ut sin tränare.
Sedan drev resultaten rätt väg och med sista plats in i åttondelen så var landet kvar i slutspel.
Initialt var det lagkaptenen Serge Aurier som ledde styrkorna, ,men sedan tog Emerse Faé över. Parallellt försökte man få loss franska damlandslagets Hervé Rénard- episk och berömd i kontinenten- som tränare, men fick nej från franska fotbollsförbundet.
Man vände från kyrkogården. Man vände tillbaka till mästerskapet. Stukade men med en extra chans. '
På andra sidan väntade Senegal. Med Mendy, Koulibasly, Camara, Sarr och Mané. Huvudfavoriterna som gått som tåget i gruppspelet.
Det händer något i Elfenbenskustens trupp. Det uppstår en sammanhållning, en vilja att hjälpa varandra, ett driv och en vilja att rädda ansiktet inför alla fans. Helt plötsligt slår man ihop grindarna framför Fofana i mål. Man spelar jämnt med Senegal. Man besegrar Senegal och går vidare.
Hoppet tänds ytterligare. Helt plötsligt är de orangeklädda med igen. Emerse Faé hyllas, Franck Kessié som varit avgörande hyllas, men framför allt så hyllas lagets sammansvetsade grupp. "Vi skall nog visa de misstrogna".
Mali nästa. Ett starkt Mali.Ett spelskickligt lag med skickliga mittfältare i Haidara och Bissouma bland annat. Men det är ett nytt lag i orange. Mali går på med ledning och sedan åker Elfenbenskusten på en utvisning, men lyckas ändå kvittera i slutminuterna, ta matchen till förlängning och i sista sparken avgöra. Laget fräste åt kyrkogården, vandrade tillbaka som levande döda, såg Senegal och Mali i ansiktet, sparkade ut dem från turneringen och tog sig sedan an DR Kongo.
Vi vet hur det gick. Vi har sett Hallers mål. Det konstiga studsande. Men vi har också sett glädjen, euforin och hoppandet, dansandet och sjungandet.
Efter tre katastrofala matcher i Abidjan återvände man till Olympiastadion, spelade bort DR Kongo och likt levande döda är man nu i final.
Det kommer att skrivas berättelser, sjungas sånger och dansas till detta lag. Nu är de i final.
