Upplopp, konflikter och uselt spel
Tre av kontinentens stora på senare år saknas när Afrikanska mästerskapen inleds i dag: Egypten, Senegal och Kamerun.
Den arabiska våren förvandlades snabb till en istid för egyptisk fotboll. Ligan är fortfarande satt ur spel, ultras demonstrerar mot regimen på gatorna. Men ytterst var det något så osannolikt som Centralafrikanska Republiken som satte stopp för Egypten. Under ny förbundskaptenen Bob Bradley åkte Egypten på första förlusten i en kvalmatch till Afrikanska mästerskapen sedan 1965 (2-3). Ett oavgjort resultat i returmatchen (1-1) räckte inte. Egypten, som vunnit Afrikanska mästerskapen fler gånger än någon annan nation (sju), missade för att andra gången i rad slutspelet.
Det misslyckande Senegal stod för var än mer spektakulärt. Inte på grund av att man åkte ut mot mediokert motstånd. Tvärtom. Senegaleserna hade oturen att lottas mot affischlaget Elfenbenskusten. Men den avgörande matchen i Dakar blev en orgie i våld. Efter det att Dider Drogba satt 2-0 på straff till gästerna rann sinnet över hos hemmapubliken, som startade eldar på läktaren, slängde sten mot planen och försökte attackera ivorianska fans. Domaren bröt matchen, Elfenbenskusten tilldömdes segern och Dakar svartlistades för internationella matcher under ett år. Problem är större än en galen match. Snarare ett symptom på större problem, vilket också förbundets insinuation om att petade stjärnan El-Hadji Diouf (!) låg bakom arenaskandalen visar. Konflikter har pågått och laget har underpresterat häpnadsväckande sedan man dansade den där VM-sommaren i Japan 2002, senast med tre raka förluster i Afrikanska mästerskapen 2012, trots stjärnor som Papiss Cissé, Dema Ba och Moussa Sow.
Talar man konflikter och underprestationer söker sig tankarna annars omedelbart till Kamerun. På nytt kom det bara ett litet ynkligt pip ur dessa lejonkäftar. Den här gången flydde ”De otämjbara lejonen” för lilla Kap Verde. Samuel Eto’o har hamnat i bråk med den egna pressen och underpresterat på plan. De många utlandsproffsen med glittrande klubbnamn har sprungit och gömt sig. När Rigobert Song inledde sin bana som team manager för knappt ett år sedan införde han ett elvapunktsprogram som spelarna skulle ära. Den sista punkten är ”Otämjbar är jag, otämjbar ska jag förbli”. Tyvärr har budskapet inte gått hem.
