Julfest på Villa Park

Oj Oj Oj! Tomten hade bestämt sig för att det var Aston Villas tur att få sina önskningar uppfyllda i år, och iklädd någon som påminde ohyggligt mycket om Milan Baros (utan skägg, visserligen) gav han alla oss fans en julklapp vi suktat efter. Antagligen har Baros tittat alldeles för mycket på Maradona, för visst kunde vi väl alla ana en Guds Hand under en eller flera delar av 1-0-målet?

Men vad gör väl det, en dag som denna? Domare Riley stod bäst placerad av alla på plan och borde väl i ärlighetens namn sett Baros nedtagning med den otillåtna kroppsdelen, och sett till matchens inledning betydde målet precis allt. Ett viktigt mål sålunda. Istället för den jämna match alla hade förväntat sig, kunde Villa till slut segla ifrån till en komfortabel vinst och en och annan glädjetår från oss alla.

Segersiffrorna skrevs till 4-0, och Villa bjöd på ett spel som i alla fall stundtals lovade gott inför framtiden. Fyra matcher på åtta dagar ska avverkas, och det kunde inte börjat bättre. Man kunde ju inte undgå att vara lite nervös innan matchstart; matchen var ju oerhört viktig och vem minns inte förra årets fadäs, då Villa gjorde sin kanske sämsta insats på hemmaplan i mannaminne - förlust med 1-3. Dessutom är ju min far ett Everton-fan, och som vi alla vet är skadeglädjen den enda sanna glädjen.

Frågetecknen var många inför matchen. Runt klubben surrar rykten om ett övertagande, spelet på plan värmer överhuvudtaget inte, Delaney har lämnat in en transfer request, Mellberg påstås vara iakttagna av birmingham och Baros gör inte de mål vi alla önskat. Till råga på allt läcker backlinjen som ett såll.

Everton kom till spel med ett lag som inte andas alls samma optimism som under förra året, då man mycket överraskande knep en Champions League-kvalplats. Äventyret tog slut ganska snart efter förlust mot Villareal. Den satsning fansen på Goodison Park hade hoppats på uteblev i det närmaste, och efter att Gravesen lämnat mitt under säsongen klarade man sig visserligen säsongen ut på den energi som fanns inom laget, men inför året visade sig avsaknaden alldeles tydligt. 

I år har spelat varit knackigt, och förlusterna avlöst varandra. Inför lördagens match låg laget på samma poäng som Villa och med en skadelista som inte lovar gott inför julens späckade schema. På topp återfinns en "Villa-bekanting", om man kan kalla honom det. James Beattie jagades av Villa under fjolåret, men valde det dåvarande topplaget Everton istället. Kunde inte låta bli att tycka lite synd om honom igår... Ehhh...

I Villa-lägret var det framför allt två viktiga ändringar som gjordes inför matchen mot den sargade bottenkollegan. Delaney tog klivet in i mitten och Hughes ut till höger. Ridge och den allt bättre Bouma var de andra två som hjälpte till att hålla rent framför kassen i Mellbergs frånvaro.

Den kanske viktigaste ändringen var ändå den tillbaka till 4-4-2 och Bakke på bänken. Inget ont om Bakke, men inte petar han Davis och McCann i den form de båda är just nu. Dessutom fick Baros en kompis på topp, och O´Leary måste trott på att snabba fötter var receptet för vinst idag - Luke Moore fick vara med och leka från start.

Matchen började lite konstigt. Everton såg ut att ha mycket bollinnehav, men när Villa fick tag på den gick det undan. Jag räknade det till att laget hade tre-fyra spelvändingar inom tio minuter, där Evertons innermitt var någonstans på fel planhalva. Kanske borde Baros gjort mål på ett av dessa, men Martyn lyckades täcka skottet.

Beattie hade en fin chans att ge Everton ledningen, men nickade över sedan Arteta slagit ett fint inlägg från höger. I 35:e minuten kom då det omdiskuterade målet. Villa hade tagit sig in i matchen "bollinnehavsmässigt" och styrde händelserna, om än inte fullständigt. Efter att bollen flugit ut ur straffområdet lyckades Ridgewell efter många om och men (och kanske en hands eller två) få in bollen mot mål igen, och där stod han. Baros fick, som en skänk från ovan, upp en hand och lyckades få ner bollen på fötterna framför en snopen Kroldrup. Tjecken gjorde inget misstag utan lobbade in 1-0 på ett snyggt sätt. Protester följde och även Villa-spelarna verkade en aning förvånade. Baros var lika glad för det, och jag också.

Efter pausvilan verkade Villa sugna på att öka på ledningen, och gjorde också så efter en rad hörnor. Delaney fick upp en fot och styrde in Milners hörna till 2-0, hans andra mål i Villa-tröjan. Kanske innebär detta att Delaney stannar trots allt? Jag tycker gott vi kan behöva honom, inte för hans målskytte, men för hans backspel.

Everton försöker efter målet och ska ha en eloge för sitt slit, men det är inte mycket som går vägen för Moyes lagbygge. Davies har en ypperlig chans att göra match av tillställningen, men Sörensen gör en bra räddning. Desstom hade Yobo en boll i nätmaskorna som dömdes bort eftersom hörnan gått på fel sida linjen.

Istället visar Villa prov på Barcelona-takter när Angel avslutar anfallet med en distinkt högerdoja under Martyn. Angel visar upp sitt målskytte och jublar ikapp med det sjungande Holte End.

Mer skulle komma. Vi hann inte ens nypa oss i armen för att se om detta verkligen var samma Aston Villa vi led med senast mot Manchester United, då Hughes slår ett magninfikt inlägg till Baros som avslutar iskallt till 4-0. Vilken fotboll!

En lång Boxing Day framför TV:n började närma sig sitt slut, men vad gjorde väl det? Tre poäng rikare och en fotboll som verkligen glimrade under vissa perioder. Dessutom en far som snabbt tog ned sin Everton-halsduk och verkade betydligt mer måttfull än tidigare. 

Vad som hade hänt om inte 1-0-målet hade godkänts vågar jag inte gissa på, och det spelar ju ingen roll nu. Nu väntar Fulham och ytterligare en viktig match. Vi är erkänt dåliga på att vinna två raka, men nu är ett perfekt tillfälle att passa på. Vi är inte ute ur bottenstriden än, men tog ett viktig kliv uppåt i och med dagens seger.

Många ska ha beröm en dag som denna, men Bouma tycker jag var enorm. Baros ska givetvis ha plus för sina två mål, medan backlinjen lyckas hålla nollan trots allt snack det varit om problem hit och problem dit. Ridgewell känns numera given där bak, och växer allt mer in i Premier League-kostymen. Firma Davis/McCann var bra på mitten, och Angel kom in och gjorde mål. Mer än så begär jag inte. 

Nu har julhelgen inletts och en av mina två önskningar har börjat realiseras. Den första var att lyckas klättra bort från bottenskiktet, vilket förhoppningsvis dagens vinst blev startskottet till.

Den andra är ett övertagande från Comer. Hur nära det är vågar jag inte sia om, men hålla tummarna, det går ju. Och ser ni en fallande stjärna någonstans kan det ju vara läge att hjälpa ödet lite på traven...

Up the Villa!

0 kommentarer