1890-1900 – Fotbollen kommer till Brighton
I november 1897 bildades det första professionella fotbollslaget i Brighton, Brighton United. Det kom till efter ett möte på Imperial Hotel, Queen´s Road, av Edgar Everest och Charles Meaden, två ledande personer i Sussex fotbollsförbund. Andelar i den nya klubben började snart säljas och man började locka till sig erfarna spelare, främst från skotska klubben Dundee. Leicester fotbollstränare, John Jackson rekryterades som Manager.
United spelade i första Divisionen av Southern League, på the Sussex County Cricket Ground. Första säsongen 1898 slutade man 10: a av 13 lag. Vädret detta blåsiga år gjorde dock att publiken svek, vilket ledde till att klubben gick med stor ekonomisk förlust. Den andra säsongen blev värre än den första och klubben tvingades vid slutet av mars månad, med en månad kvar av säsongen att gå i konkurs.
1900-1910 – De klassiska tröjorna, Goldstone Ground och 2 st ligatitlar
Flera United supportrar ledda av fotografen William Avenell gick då samman och formade amatörlaget Brighton & Hove Rangers. Rangers mål var att attrahera de bästa lokala spelarna runt om i Sussex för att på så sätt locka publiken tillbaka. Rangers hemmaplan blev ett fält vid Home Farm, Withdean, i norra Brighton. Rangers lyckades ganska omgående med fina resultat mot bra motstånd, och nådde till final i Sussex Senior Cup, redan under det första året. Finalen förlorades dock mot Eastbourne.
Succén som Rangers gjorde gick inte någon obemärkt förbi. Säsongen 1901/1902 bjöds man därför in att delta i Southern Leagues´s andra division. Sussex County Ground fungerade som hemmaarena, men tråkigt nog gick Rangers också i konkurs följande sommar. Saken togs då upp av John Jackson, förre United managern, han kallade till ett möte den 24 juni 1901 på Seven Stars Hotel (Nu O´Neills) på Ship Street. Där det togs ett beslut att en ny klubb, den tredje skulle formas. Brighton & Hove United tog up Rangers plats i Southern League, men efter klagomål från Hove FC ändrades namnet till Brighton & Hove Albion!
Brighton & Hove Albion första dräkter var ”fishermans blue" färgade tröjor och vita byxor och som hemma arena hade man fältet vid Goldstone Farm, som man fått låna av John Clark. Arenan döptes dock ganska omgående om till Goldstone Ground.
Säsongen 1902/03 vann Brighton & Hove Albion FC klubbens första titel då man vann Southern League Division 2. Efter en testmatch mot Division 1 laget Watford och omröstning i styrelsen tog Albions klivet upp i ettan.
Inför första säsongen i ettan installerades en ny läktare bakom det södra målet, vilken rymde 1800 sittplatser och man bytte färg på dräkterna till de klassiska blåvit randiga. Första säsongen Southern League ettan blev en tuff kamp för överlevnad, Albions lyckades dock till slut hänga kvar vilket ledde till att man antogs som fullvärdiga medlemmar i det engelska fotbollsförbundet.
1908 sattes ett nytt publik rekord på Goldstone Ground, då 12 000 människor kom för att se Cup-matchen mot Preston North End. Året efter, 1909 tog Albions klubbens andra titel då man vann Southern League championship. Den nya managern Jack Robson hade lyckats samla ihop ett utomordentligt manskap med det tuffaste försvaret i klubbens historia, med legender som Bob "Pom Pom" Whiting, Bill "Bullet" Jones och Charlie Webb (som i mars 1909 blev Albions första Landslagspelare). En publik på ca 11 000 såg Albion slå deras närmaste rivaler, Swindon Town, med 3-1 på Goldstone Ground den 23 april, för att ta hem titeln. Liga segern ledde till att man kvalificerade sig för Charity Shield, där vinnaren av Football league skulle stå för motståndet.
1910-1920 – Charity Shield
Den 5 september 1910, vann Brighton Charity Shield över Aston Villa med 1-0 på Stamford Bridge och klubbens tredje titel på 9 år var ett faktum. Målet prickades in av en lysande Charlie Webb. Brighton var ”Champions of England” och mottogs av tusentals jublande supportrar vid hemkomsten till Brighton.
1920-1930 – Brighton väljs in i ligan
År 1920 införlivades Brighton i den nyskapade fotbolls ligan och man placerades i Division tre (Syd). En division man kom att tillhöra de kommande 19 åren!
1926 köpte klubben ut Goldstone av John Clark och grandiosa planer drogs upp för nya läktare, men det ända som tillslut byggdes var North Stand efter en insamling av supportrarna.
1930-1940 – Nya publikrekord, världskrig och ekonomiska problem
Säsongen 1932/33 sattes det åter nytt publik rekord på Goldstone, då hela 32 310 människor trängde ihop sig för att se FA-cup matchen mot West Ham. Matchen slutade 2-2 (men West Ham vann senare omspelet med 1-0).
1939 utbröt ett nytt krig i Europa det andra på 25 år. Vid denna tid - speciellt i Brighton - kämpade fotbollen för sin överlevnad. Det var först när direktörerna från Brighton & Hove Greyhound Stadium medgavs att överta Brighton, som klubbens ekonomi kunde räddas, och konkursen undvikas. De nya männen, Charles Wakeling och Carlo Campbell, stabiliserade positionen och Albion kunde kämpa vidare.
1940-1950 – Kriget slutar och ligaspelet börjar igen
Eftersom det var krig i Europa 1940 så ställdes de flesta matcher in. 1942 bombades North Stand sönder och samman och reparerades inte förens efter krigets slut. 1941/42, spelade Albion i London War League, där man främst mötte Londonlag. Inför säsongen 1945/46 beslöt FA att ligan återigen skulle börja spelas och lagen placerades åter i samma liga som innan kriget. Spelet gick knackigt för Albions men förhindrade inte publiken från att strömma till, då 4 nya publik rekord sattes under de kommande 9 månaderna.
1950-1960 – Uppflyttning och ett oslagbart rekord
Under början av 50-talet byggdes läktarna om, på Goldstone och på planen spelade laget en bra fotboll, dock utan att nå uppflyttning. 1957/58 - sista säsongen av det regionala division 3 kom så äntligen uppflyttningen. Albion lyckades vinna den sista och avgörande matchen mot Watford med 6-0 inför hela 31,038 lyckliga åskådare på Goldstone.
Även om målen läckte in under den kommande säsongen i tvåan, så kunde laget ändå sluta på en 12: e plats och massor av folk samlades på Goldstone. Snittet låg på 22,460 personer och den 27 december 1958 samlades hela 36,747 personer på Goldstone, för att se Albions spela mot Fulham. Ett rekord som fortfarande står kvar.
1960-1970 – Ut ur mörkret och in i ljuset
De första åren på sextiotalet under först Billy Lane och sedan George Curtis ledning, var mörka. Brighton åkte ur såväl tvåan som trean, vilket ledde till att en ny styrelse tog över i november 1962 och ersatte George Curtis med skotten Archie MacAuley.
MacAuley började omgående bygga upp laget på nytt, och plockade bland annat in Tottenhams Bobby Smith.
1964/65 lyckades Brighton vinna Div 4 efter att ha gjort 102 mål och besegrat Darlington inför 31,423 personer på Goldstone. Under slutet av 60-talet blev Brighton ett lag att räkna med i trean och säsongen 1969/70, under Freddie Goodwins ledning lyckades man på nytt vinna uppflyttning till Div 2.
1970-1980 – The Golden Days
Säsongen i division 2 blev dock för svår för Brighton och man degraderades åter till Div 3. Efter nerflyttningen så valdes Mike Bamber som ny ordförande. Och under Bambers ledning kom klubben att blomstra. Bamber började med att sparka managern Pat Saward, vilket till en början upprörde fansen. Men när Sawards efterträdare, Brian Clough presenterades, gjorde supportrarna en ko-vändning och började istället hylla Bamber.
Clough byggde upp ett slagkraftigt lag som åter lyckades ta sig upp i tvåan, men stannade bara i 9 månader innan han flyttade vidare till Nottingham Forrest vilket ledde till att assisterande tränaren Peter Taylor fick ta över. Under Taylors manager period började laget locka stora publikmassor till Goldstone och klubben antog supportrarnas smeknamn ”Segulls” i klubbmärket och som officiellt smeknamn.
Inför säsongen 1976/77 ersatte Allan Mullery, Peter Talor som manager, då Taylor valde att återförenas med Brian Clough i Nottingham. Under Allan Mullerys ledning började ett riktigt bra lag växa fram. Peter Ward, som plockades upp från de egna juniorleden växte ut till en riktig stjärna och gjorde bl.a. hela 36 mål under en säsong. Flera duktiga spelare som Mark Lawreson, Brian Horton, Peter O´Sullivan och Teddy Maybank köptes in till klubben och man började allt mer nosa på en uppflyttningsplats till högsta divisionen. Publiken strömmade till vilket ledde till att Brighton hade ett publiksnitt på hela 25,264, säsongen 1977/78, då bl.a 30 000 åskådare överstegs tre gånger i april.
Säsongen 1978/79 gick så äntligen drömmen i uppfyllelse för Brighton & Hove Albion, då man för första gången lyckades ta steget upp i Division 1 (som på den här tiden motsvarade dagens Premier League). Första säsongen i högsta divisionen var dock ingen dans på rosor och laget fick verkligen kämpa för att hänga kvar. Brighton slutade sin första säsong, i högsta divisionen, på en 16:e plats och säsongens höjdpunkt kom då man besegrade de regerande Europa-cup mästarna Nottingham Forrest på bortaplan med 1-0.
1980-1990 – Den klassiska FA-Cup Finalen
Säsongen 1980/81 blev en ny kamp för överlevnad i högst ligan. Brighton låg större delen av säsongen på nedflyttningsplats men efter segrar i säsongens fyra sista matcher lyckades man till slut fixa nytt kontrakt.
Inför säsongen 1981/82 ersattes Allan Mullery som manager av Mike Bailey, vilket visade sig bli ett lyft för Brighton. Under Baileys första säsongen behövde man inte kämpa för att hänga kvar, utan laget slutade istället på en trygg 13:e plats vilket fortfarande är lagets högsta placering i ligasystemet.
Kommande säsong, säsongen 1982/83 blev dock Brightons sista i högsta ligan, då man efter ett svagt år flyttades ner till tvåan igen.
Men om ligaformen var urusel 1982/83, så var FA Cup formen den rakt motsatta. Brighton tog sig hela vägen fram till FA-Cup finalen på Wembley detta år, efter att på vägen fram besegrat storlag som Newcastle, Manchester City, Norwich, Liverpool och Sheffield Wednesday. Den 21 maj 1983 är det klassiska datum då Brighton & Hove Albion ställdes mot Manchester United, i FA-Cup finalen på Wembley. Brighton hade ledningen med 2-1, fram till matchens slutskede då United kvitterade. Matchen gick därmed till förlängning där Brightons Gordon Smith fick ett gyllene tillfälle att avgöra men missade (en incident som man än idag kallar «And Smith must score»). I omspelet visade dock Manchester United sin styrka och vann tillslut rättvist.
I och med degraderingen till tvåan fick flera spelare säljas vilket medförde att laget tappade sin styrka, trots det lyckades klubben sluta på en hedervärd 6:e plats, mycket tack vare Dean Saunders.
De efterkommande åren var dock inte lika stabila och klubben började åka jo-jo mellan tvåan och trean. Under Barry Lloyds ledning säsongen 1987/88 uppnådde dock klubben lite stabilitet igen då man slutade tvåa i trean efter att ha avslutat liga spelet med 17 raka matcher utan förlust.
1990-2000 – Klubbens svåraste år
Efter ett par säsonger med mittplaceringar i tvåan, slutade Brighton 6:a säsongen 1990/91. Detta medförde att man ställdes mot Millwall i första Play-off omgången, vilka man enkelt besegrade med 4-1 hemma och 2-1 borta. I finalen på Wembley blev dock Notts County för svåra och då de säkrade uppflyttningen genom att vinna med 3-1. Misslyckandet att inte nå uppflyttning kom att stå klubben dyrt. Mycket dyrt.
Kommande säsong åkte man ur tvåan, men då Premier League kom till bytte trean namn till Div 2. De gyllene åren från 70 och 80 talet var långt borta och klubben fick allt större ekonomiska problem att brottas med. Orealistiska löner gjorde att klubben fick skulder som man i längden tappade kontrollen över.
1993 såldes klubben till Bill Archer (en man du idag inte bör nämna namnet på i Brighton) som löste ut klubbens skulder genom att ta stora lån. Den förra parlamentarikern, David Bellotti och Greg Stanley valdes in i styrelsen. Snart hade Bellotti utsetts till chairman och en cirkus utan dess like började.
I juli 1995 efter en tids uselt spel och fortfarande lika usel ekonomi, började rykten gå att Archer, Stanley och Bellotti planerade att sälja Goldstone, för att få loss pengar till att betala klubbens skulder med. På hösten samma år stod det klart att Archer, Stanley och Bellotti sålt Goldstone Ground till Cartwell Land för en strunt summa, och planerat att klubben skulle börja spela sina matcher på Fratton Park hos sydkust grannen och tillika rivalerna Portsmouth.
Detta gjorde givetvis alla supportrar vansinniga och ett krig mellan styrelsen och supportrarna utbröt. Planen stormades vid ett flertal tillfällen under säsongen 1995/96 vilket ledde till poäng avdrag för det redan i botten kämpande laget. Brighton supportrarna demonstrerade utanför Archer´s hem i Mellor, Lancashire. Det gicks marscher genom London och Brighton och under matchen mot Mansfield Town invaderade supportrarna från den östra läktaren planen och tvingade en flyende Bellotti att lämna arenan. Under denna säsong fick inte Brighton supportrarna bara vara med om att klubben miste sitt 100 år gamla hem, man fick också se på när klubben så när upphörde att existera helt. I den direkt avgörande matchen lyckades man spela lika mot Hereford United, efter mål av Robbie Reinelt, vilket ledde till att Hereford flyttades ner till Conference Division istället för Brighton p.g.a. sämre målskillnad. En degradering då, och Brighton hade med största sannolikhet tvingats att upphöra att existera.
Bellotti lämnade till slut klubben och beslutet om att spela på Fratton Park revs upp. Istället bestämdes det att att Gillinghams Preistfield Stadium skulle fungera som hemmaarena. Klubben byggde ett kontor på Queens Road, Brighton, och den nya styrelsen som inte var officiell än, försökte flytta hemmamatcherna till Millwalls New Den (London), men det avslogs av polisen.
2 september, 1997 valdes till supportrarnas stora lycka en ny styrelse ut, och Archer köptes ur klubbens ägare bild. Klubbens nya ägare, ett konsortium, utsåg Dick Knight som ny ordförande, vilket var ett uppskattat val bland supportrarna. Styrelsen började omgående att jobba med att försöka få hem klubben till Brighton igen samtidigt som ekonomin sanerades. Supportrarna startade en kampanj ”Bring home the Albion” vilket ledde till att 32000 människor skrev på uppropet. Den nya styrelsen lade fram den kommunägda friidrotts arenan Withdean Stadium som förslag till tillfällig ny hemma arena och kommunen godtog förslaget.
Säsongen 1999/2000 flyttade Brighton & Hove Albion FC åter hem till Brighton igen.
2000-2003 – De dubbla mästerskapstitlarna och den kommande arenan
För 1,8 miljoner pund rustade klubben upp Withdean Stadium till en duglig fotbollsarena för 7000 åskådare. Den första ligamatchen på Withdean slutade med en ”klang och jubel föreställning” då Mansfield Town förintades med 6-0, efter bland annat ett hat-trick av Brighton debutanten Darren Freeman. Resten av säsongen blev dock inte fullt så rolig, då man med minsta möjliga marginal missade en play-off plats. Entusiasmen runt klubben ökade dock och allt fler företag slöt upp bakom laget. Ett nytt sponsorkontrakt med Skint-records tecknades och plötsligt var det hippt att bära Brightons blå-vit randiga tröja igen.
Säsongen 2000/01 blev ett underbart år för Brighton & Hove Albion. Man återtog sin heder genom att under Mickey Adams ledning vinna division 3 och åter ta steget upp i tvåan. Dessutom drogs riktlinjerna kring ett nytt permanent hem för klubben upp. Förslaget som lades fram var att man skulle byggas en arena för ca 25 000 åskådare, någonstans i stadens utkant. Efter ha övervägt lämpliga platser, drogs kampanjen ”Falmer for all” igång och lämpliga åtgärder för att få igenom planerna drogs upp.
Med i stort sett samma lag som vunnit division 3 säsongen innan, lyckades Brighton på ett övertygande sätt även vinna Division 2 2001/2002. Bobby Zamora som värvats från Bristol Rovers för 100,000 pund under den föregående säsongen fortsatte att ösa in mål samtidigt som Michel Kuipers var fantastisk i målet.
Brighton förlorade bara en match hemma på Withdean under hela säsongen och det verkade onekligen som om laget mått bra av att få flytta hem igen. Den hatade Bill Archer sålde sina sista aktier i klubben och klubben kunde återigen visa plus i kassan.
Inför den kommande säsongen i ettan slutade Peter Taylor som tidigare under säsongen tagit över efter Mickey Adams (som flyttat till Leicester). Efter mycket om och men utsågs Martin Hinshelwood till ny manager, vilket tyvärr blev ett ödesdigert beslut. Efter en hopplös start på säsongen ersattes Hinshelwood av Steve Coppell, som fick bättre ordning på laget och nästan lyckades hålla Brighton kvar i division 1. Den dåliga ligastarten blev dock för kännbar och Brighton var åter tillbaka i tvåan.
2003-2205 – En tur till Cardiff och återkomsten till «The Championship»
Som väntat brandskattades laget på de bästa spelarna inför den nya säsongen, och mest omtalad blev naturligtvis försäljningen av lagets målmaskin, Bobby Zamora, till Tottenham för 1,5 miljoner pund. Coppell ersatte honom med «fickraketen» Leon Knight, och de första månaderna av säsongen såg laget ut att vara på väg mot automatisk uppflyttning. I början av oktober lockades dock Coppell att ta över managerjobbet i Reading, och det tog ett bra tag innan laget, under sin nye ledare Mark McGhee, började hitta rytmen igen. En bra spurt på säsongen förde laget upp på en playoff-plats.
I playoffsemifinalen mötte Brighton Swindon, och började bra med en seger på bortaplan. Hemma på Withdean utjämnade först Swindon, och tog sedan också ledningen i förlängningen. Men just som Brighton såg ut att vara på väg ut klev Adam Virgo in i handlingen, och såg med en välriktad nick till att matchen gick till ett straffavgörande. I straffläggningen visade Brighton större kyla, och satte alla straffar medan Swindon missade två.
Playoff-finalen spelades mot Bristol City på Millenium Stadium i Cardiff, och klubben visade med eftertryck att man har fler anhängare än vad som ryms på Withdean; närmare 30000 brightonsupportrar hade gjort den långa resan till Wales. Matchen var ganska jämn, men med tio minuter kvar blev Chris Iwelumo nedgjord i straffområdet, och Leon Knight gav Brighton ledningen från straffpunkten. Brighton hade sedan inga större problem att hålla tätt de återstående minuterna, och återkomsten till «The Championship» var ordnad.
Säsongen 2004/05 kämpade laget nästan hela tiden för att hålla sig kvar, och tack vare 1-1 mot Ipswich i sista matchen lyckades man med detta.
Den ekonomiska situationen är dock fortsatt ansträngd, och under säsongen tvingades man sälja två av de bästa spelarna, Currie och Cullip, och efter säsongen försvann även Adam Virgo, då Celtic bjöd 1,5 miljoner för den målfarlige mittbacken. I oktober 2005 kom äntligen det besked man väntat på; vice premiärminister John Prescott gav klubben tillstånd att bygga ett stadium i Falmer. «The future is Brighton...»
