Förlusten är lätt att förstå
Tankar efter Arsenalmatchen. Av Stefan Elofsson.
Ingen kan påstå att Liverpool inte var bättre än Arsenal under den första timmen och fortfarande bli tagen på allvar. Men efter att ha sett matchens alla nittio minuter är det ändå svårt att hävda att de inte vann rättvist.
Inte för att de skapade fler chanser än Liverpool, för det gjorde de naturligtvis inte. Inte heller därför att de visade upp ett bättre spel. Matchens bästa sekvenser syntes i den första halvleken och var signerade Liverpool (med undantag för segermålet då möjligen).
Men Arsenal hade en taktik, en överrenskommelse sinsemellan, som man följde matchen ut. Den var inte glamorös, inte heller underhållande, men det var den mest effektiva, och man trodde på den allihop (känns det igen!?). Liverpool hade också en taktik, som var mycket framgångsrik i ungefär en timma. Sedan beslutade man sig för att ge upp den, spola den, lägga den åt sidan, för att istället ägna sig åt någon alternativ fotbollsform, där spelarna fungerar som individer enbart och kommunikation endast förekommer i undantagsfall.
Varför vi väljer den vägen vet jag inte. Kanske har spelarna tappat tron, eller mera troligt, vi har ett alldeles för dåligt tålamod.
Steven Gerrard karaktäriserar det taktiska förfallet när han en bit in i den andra halvleken väljer att överge det säkra, kloka och så effektiva positionsspel han så begåvat praktiserat dittills. Istället börjar han ragga boll. En av fotbollens dödsynder. Med tunnelseende for han fram planlöst över mittfältet.
Fram till dess fungerade Steven perfekt som spelmotor och dirigent på mittplan, men då, efter en dryg timma, skedde en scenförändring där Gerrards uppträdande var en del. Jag tror inte att det var en slump att just Gerrard gav bort bollen i samband med 2-1-målet. Det misstaget luktade stress lång väg.
Mittfältet existerade knappt efter Pires kanonskott och passningsspelet följde scenförändringens mönster.
Gerrards försökte ta sig tillbaka in i matchen och det ska han ha credit för, men det var svårt. Ger man ett lag som Arsenal skuggan av ett lillfinger.
Gérard Houllier sa tidigare i veckan att den här matchen inte var avgörande. Jag kan tro vad jag vill om det. Det spelar ingen roll. Det som däremot spelar en gigantisk roll är att hans egna adepter inte verkade tro på det. När de i duggregnet höjde blicken mot resultattavlan i den andra halvleken såg de att potten fortfarande var delad. Och då spred sig stressen. Det är säkerligen inte den enda faktorn, Arsenal var ett annat lag i andra, men jag tror att den hade en stor inverkan. Liverpool dominerade i första och en bit in i andra, men Arsenal tilläts ta över. Delvis därför att de flyttade fram sina positioner, men mest därför att Liverpool tillät dem att göra det på ett enkelt sätt.
Efter 2-1-målet fungerade inte särskilt mycket för oss. Anfallsspelet blev en angelägenhet för Heskey, Diouf och Kewell endast, och då görs inga mål mot ett defensivt Arsenal.
Kritiken mot Sami Hyypiä förstod man idag. Han var inte bra. Var fanns markeringen på kvitteringsmålet?
Vi är bättre än någonsin
Förluster mot toppkonkurrenterna brukar svida mest på grund av prestigen, men idag finns ytterligare salt att strö i såret. Såret som nu är nio poäng djupt och sju lag brett (i skrivande stund har inga eftermiddagsmatcher spelats). Vi är ett bättre fotbollslag än någonsin tidigare under Houlliers tid vid rodret. Det vågar jag faktiskt påstå. Vi har ett mer dynamiskt anfallsspel och framförallt fler kvalitetsspelare. Ändå har vi redan efter åtta spelade matcher förbrukat nästa alla av våra chanser till ligaguld.
Jag har flera teorier om varför vi inte har lyckats fullt ut tidigare. Man kan prata om skador, formsvackor och (för) många unga spelare. Många teorier där det är svårt, för att inte säga omöjligt, att peka på någon enskild. Idag konstaterar jag att Liverpool har en mycket lång skadelista, och det är trist. Men det spelar ingen roll. Släpper man sina arbetsuppgifter när det blir uppförsbacke så vinner man inga matcher och då kan man lika gärna ha en spelare på skadelistan som femton.
Houllier sa efter matchen att vi måste fortsätta att tro på det vi gör och jag kunde inte hålla med honom mer. Jag har aldrig varit så övertygad som nu om att fransmannen har hittat rätt spår. Men i år har vi faktiskt skänkt bort de flesta av våra vinstchanser. Det hade varit befriande att höra Houllier säga det också, även om vårt spel i den första halvleken blir min tröst ikväll.
