Grym förlust i semin
En ruggigt imponerande insats av Villa räckte inte. Bolton får resa till Cardiff.
Fotbollen är grym. Det är sällan jag har haft sådana här blandade känslor efter en match. Villa vann över Bolton med 2-0, spelade riktigt bra, men förlorade sammanlagt med 5-4 och Sam Allardyce män får resa till Wales.
Efter den miserabla insatsen på Reebok förra veckan krävdes ett mindre mirakel för att Villa skulle kunna ta sig till final i ligacupen och efter att Angel lämnat återbud dagen innan match kändes det som allt hopp försvann.
Villa mönstrade 4-4-2 med Crouch och Vassell på topp och Dubs på mittbacken och back-up på fasta situationer. Det var första gången Crouchie fick en ärlig chans att visa upp sig i Villatröjan denna säsong. Villa började matchen helt okej och fick den start som laget behövde. Crouch fick Campo som ryggsäck och domaren blåste frispark för Villa strax utanför straffområdet. Hitz stegade fram och Jääskelainen i målet stod, precis som alla andra på Villa Park, och väntade på tysken slägga. Istället valde Tommie att lägga en chip över muren och finnen i målet var totalt chanslös. Riktigt vackert och med över 80 minuter kvar och ett riktigt bra publikstöd blev det omöjliga helt möjligt.
Det var en tuff match och varningarna duggade tätt. McCann fick en riktigt billig och detta skulle visa sig vara matchavgörande. I 40:e minuten slog Delaney en boll på djupet som McCann jobbade på. Han fullföljde relativt vårdslöst på Jääskelainen och Boltonspelarna blev förbannade. McCann valde att örfila Thome och klumpigare agerande får man leta efter. Gult igen och därmed rött kort på McCann och nu blev det möjliga åter omöjligt.
Andra halvlek inleddes med att Hendrie gick ut skadad och efteråt meddelades att vår högerspringare blir borta tre-fyra veckor. Whittingham ersatte. Bolton dominerade första fem-sex minuterna i andra halvlek och allt såg hopplöst ut, men sedan vände allt. Villa visade upp en vilja och ett spel jag inte sett dem göra på hela säsongen. Trots tio man och två mål underläge totalt visade de supportrarna mer än någonsin vad vilja och aggressivitet innebär. Det var helt lysande på alla fötter och Villa vann allt. Målen uteblev dock, under halvlekens gång märkte man verkligen att spelarna trodde det var möjligt att göra två mål trots det numerära underläget. Villa Park kokade och O`Leary flyttade upp Dublin i anfall med 20 kvar. Trycket blev än större och Villa spelade, som O`Leary sa efter matchen, "them out of the pitch". Whittingham fick en gyllene chans men skottet från straffpunkten strök finnens vänstra stolpe. Riktigt nära.
Anfallsvågorna avlöste varandra och Villa spelade i praktiken med två försvare, Mellberg och Delaney. Det räckte. Mellberg var overklig och gav svar på tal till alla som tvivlat på honom under senare tid. Mästerlig. Samuel skulle vara vänsterback men agerade vänsterytter/forward och Crouch och Dublin vann det mesta i luftrummet. Bolton stack upp i kontringar och var fick en del chanser med Mellberg och Sörensen satte stopp för allt.
2-0 målet kom efter formidabelt slit av Crocuh och Samuels skott gick i mål efter att ändrat riktning på en Boltonspelare. Holte End kokade, min puls flög upp 50 hack, och nu var vi ett skott från Cardiff med några minuter kvar. Villa flyttade upp allt och det var minst 15 man i Boltons straffområde de sista fem minuterna. Chansen kom då Hitz fick skottläge från straffområdsgränsen men skottet gick över. Minuten senare vann Dublin en nickduell men bollen nickades bort på linjen av en Boltonförsvarare. Dubs var dock avblåst för ruff innan. Klart tveksamt, men som tur var inte detta matchavgörande.
Domaren blåste av matchen efter fyra minuters tilläggstid och trots den otroligt tunga förlusten kände jag en enorm stolthet att vara Villasupporter denna kväll. Det omöjliga blev än värre med McCanns utvisning, men trots detta höll drömmen på att bli verklighet. Överbetyg till samtliga Villaspelare, med undantag av McCann som måste rannsaka sig själv efter vansinnigt agerande. Extra plus till Mellberg och Samuel. Även stort utropstecken för Crouch som var riktigt bra i sin "riktiga" debut för O`Leary. Det här var kvällen då vi Villasupportrar var hårsmån från att få uppleva en riktig klassiker i klubbens historia, men vi föll på mållinjen. Men jag instämmer i fullo i David O`Leary ord efter matchen: "I´m really, really proud tonight".
