En dröm om någonting bättre, del 1
På bara 57 veckor förvandlades Senegal Fields, det nedskräpade fältet mellan Ilderton Road och kraftverket, till en av Englands modernaste fotbollsarenor. Då the New Den stod klar sommaren 1993 med en kapacitet för 20,000 sittande åskådare var arenan det första nybygget som motsvarade Lord Justice Taylors krav på säkerhet och komfort.
Under de kommande åren skulle Bolton, Derby, Huddersfield, Stoke och Sunderland komma att ha Milwalls nya arena som förebild när man byggde sina arenor.
Onsdagen 4:e augusti 1993 invigdes The New London Stadium, som klubben inledningsvis valde att kalla arenan, med en match mellan Millwall och det portugisiska stjärnlaget Sporting Lissabon som då leddes av Bobby Robson. Amerikanen John Kerr gjorde det första målet någonsin när han gav Millwall ledningen efter bara ett par minuter. Trots det det vann Sporting tillslut matchen med 2-1.
Supportrarna som var vana att kunna betala i insläppet och gå mellan läktarna, träffa vänner och i princip stå och se matchen från vilken läktare som helst innebar flytten en stor omställning. Nu krävdes det att man bestämde läktare och sektion innan man betalade entré. Och plaststolarna, ja dom skulle man visst sitta på.
Kanske underlättades omställningen av att Millwall slutade på en tredjeplats i tabellen den första säsongen och bara förlorade en ligamatch på hemmaplan. Men tyvärr avrundades säsongen på sämsta tänkbara sätt då Millwall i kvalet till Premier League förlorade mot Derby County. Den avgörande matchen på the New Den kantades av bråk och planinva-sioner och kritikerna menade att en ny arena knappast kunde tvätta rent klubbens skamfilade rykte. På så vis har väldigt lite skett på 10 år.
En supporters mardröm
De första 25 åren efter grundandet harvade klubben omkring på olika mer eller mindre spelbara gräsplättar på Isle of Dogs. Först 1910 flyttade man söderut till The Den på Cold Blow Lane i New Cross, ett par utsparkar från dagens arena. Klubben lämnade sitt ursprungliga hem för att öka publikunderlaget. Soutwark och Lewisham var ett perfekt val då området exploaterades för fullt under 1900-talets tidiga år och inflyttningen var stor.
Att klubben fått sin arena stängd inte mindre än fem gånger som följd av publikoroligheter är kanske inte så konstigt. Millwall har alltid varit arbetarnas lag, och innan dagens nöjesutbud fanns var fotboll och alkohol de hårdhudade och lågavlönade hamndock- och fabriksarbetarnas få ljusglimtar i tillvaron. Länge var Millwall och bilfabrikernas Coventry de enda ligaklubbarna i England som tilläts ha avspark kvart över tre för att lördagsarbetarna skulle hinna i tid till matchen. 1920 stängde FA arenan för första gången efter att domaren attackerats med tekoppar.
Under de över 80 åren på The Den blev Millwall känt för sin otillgänglighet, huliganstämpeln kom på köpet. Att behöva gå längs slingrande kullerstensbelagda vägar, genom mörka järnvägstunnlar, längs övergivna hustomter med skräp och skrot, för att komma fram till en vädernött gulbrun arena med nedklottrade väggar, låga tak och inhängnade bås för poliserna gjorde Millwall borta till en mardröm för de flesta supportrar. Det var ingen tillfällighet att Millwall under tre säsonger spelade 59 raka hemma-matcher utan förlust på The Den.
Den 8 maj 1993 sprang de blåklädda spelarna in på The Den för sista gången. Matchen, som avbröts två gånger efter att supportrar tagit sig in på planen, vanns av gästande Bristol Rovers med 0-3 vilket hade underordnad betydelse. Efter matchen tog fansen med sig minnen i form av grästuvor, plaststolar, skyltar och delar av nät och målbur hem. Den till en början lugna och emotionella eftermiddagen slutade desto stökigare då delar av supportrarna försökte ge sig på klubbledningen som man menade hade sålt klubbens själ.
The Den överlevde allt som allt två stycken världskrig, 23 managers, avstängningar och spel i fyra divisioner. Drömmen om något bättre dödade The Den.
Taylor-rapporten
Efter FA-cupsemifinalen på Hillsborough 1989, vilken lämnade 95 Liverpool-fans döda, fick Lord Justice Taylor av regeringen i uppgift att ta fram ett åtgärdspaket för att förhindra en liknande katastrof. Rapporten låg till underlag för ett kommande krav på klubbarna i dåvarande Division 1 och 2 att inom två år bygga om ståplatserna till sittplats. Ombyggnaderna skulle till stor del finansieras av höjda biljettpriser som man i sin tur hoppades skulle skrämma iväg huliganerna.
Men det handlade inte bara om att höja säkerheten visade det sig. Sportdepartementet, fotbollförbundet och klubbarna ville genom att öka standarden på arenorna inte längre bara locka lokala sponsorer utan komma åt de stora internationella företagens pengar - och man ville arrangera internationella turneringar så som Fotbolls-EM 1996.
Modernare arenor med lyxboxar och stora videoskärmar innebar tillsammans med bildande av the Premier League och TV:s stora intåg en revolution i engelsk fotboll. På gott och ont. En ombyggnad av The Den till enbart sittplatser och med nödvändiga segregeringar hade minskat kapaciteten till drygt 11,000 åskådare vilket förstås inte är tillräckligt för en klubb med ambitioner på att spela i den högsta divisionen.
