En dröm om någonting bättre, del 2
"Det är inte möjligt att bygga om vår nuvarande arena till en all-seater stadium som motsvarar de krav på faciliteter vi vill ha, och behöver, om vi ska kunna konkurrera med landets topklubbar."
The New London Stadium
Arenafrågan i Millwall var het långt innan Taylor-rapporten. Redan i mars 1979 presenterade dåvarande ordföranden Len Eppell ett förslag på att bygga en ny arena med 25,000 sittplatser, den skulle vara en del av ett komplex bestående av nöjespark, ishall, två biografer och ett supermarket. Projektet rann inom två år ut i sanden efter problem med att lösa markfrågan.
Eppell's efterträdare Alan Thorpe drev vidare projektet under många år, om än i mindre skala, men motgångarna hopade sig och 1985 hotade FA med att stänga arenan ifall inte klubben omedelbart investerade pengar för att höja säkerheten. Och efter bråk i samband med en match mot Leeds i november samma år meddelade klubben att man kanske "tvingas överväga att spela på en annan arena" och byta namn på klubben. Samtidigt svek publiken klubben och Millwall hade de lägsta publiksiffrorna i Division 2 och få trodde då att en ny arena skulle bli verklighet. Det var först under ledning av impopuläre Reg Burr som direkta framsteg märktes. I augusti 1990 kom Millwall och Lewisham (kommunen) överens om att bygga en ny arena vid Senegal Fields några hundra meter bort.
"Det är absolut nödvändigt att flytta", sa Burr i en intervju samma år. "Det är inte möjligt att bygga om vår nuvarande arena till en all-seater stadium som motsvarar de krav på faciliteter vi vill ha, och behöver, om vi ska kunna konkurrera med landets topklubbar."
The New London Stadium, senare the New Den och nu bara The Den, med en kapacitet på 20,000 sittande åskådare, skulle inte bara bli Millwalls nya fotbollsarena. Här skulle konserter, konferenser, boxningsmatcher och andra evenemang hållas och kontrakt skrevs med ett företag som hette Ogden Enter-tainment Services och lovade att arenan aldrig skulle stå tom. Den totala kostnaden för byggandet gick på £15,5 miljoner (nästan 220 miljoner kronor). I maj 1992 togs de första spadtagen.
Knappt fem år senare stod Millwall FC på ruinens brant och gick in i administation.
Från botten till toppen
Att försöka rangordna topparna, och de stundtals väldigt djupa dalarna, dessa första tio säsonger på the New Den är en för mig övermänsklig uppgift. Men efter att i mitten av 90-talet blivit degraderade till Division 2, sålt av alla kvalitet-spelare, förlorat mot lag som Carlisle, Lincoln och Ply-mouth och varit bara poäng från ännu en degradering har mycket positivt hänt sedan Theo Paphitis köpte sin andel i klubben, mycket billigt, och tillträdde som ordförande.
Till skillnad från exempelvis Jack Hayward som pumpat in miljoner och miljoner i Wolverhampton har Paphitis varit förhållandevis snål. Men väldigt effektiv. På fem år lyckades han få det sjunkande skeppet på rätt köl ekonomiskt, han anställde en manager som trodde på lagets unga spelare och förde upp klubben till Division 1 och redan efter en säsong nosade Millwall på Premier League.
Vägen har inte alltid varit rak, jag tänker kanske närmast på beslutat att införa medlemstvång för att få köpa biljett vilket sänkte publiksnittet med 40%, men han har hela tiden arbetet målmedvetet och det har aldrig varit någon hemlighet att Paphitis vill se Millwall i den högsta divisionen.
Varför inte säger jag.
Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats i nr 2 av fanzinet Millwall Enough Said.
