En tabell ljuger aldrig, men...

Det sägs att en fotbollstabell aldrig ljuger. Millwall ligger på sista plats i The Championship. Experterna gnuggar händerna i självgoda rörelser, antagonisterna svävar på små moln. Endast 43 omgångar kvar nu.

Efter tre spelade omgångar är allt enligt manus. En klubb som gjort sig av med sina sju mest profilerade spelare utan skaffa ersättare åker ur har en enig expertis bestämt. Att Steve Claridge fick sparken som manager efter 36 dagar fick allmänheten att köpa argumentet. Och all övrig turbulens – en ordförande som plötsligt hoppar av, en fördömd stol vid styrelsebordets kortsida som ingen vill beträda och en grekcypriot som behandlar fansen likt lättlurade dagisbarn – har faktiskt fått de flesta av oss supportrar att inse att hissen faktiskt kan gå hela vägen upp, att alla hästar finns i hagen, trots att man utmålar Millwall som en stark nedflyttningskandidat.

Sanningen är att det är en ganska så nykter och påläst uppfattning. Att påstå annat vore bara löjligt.

Men sen så var det ju det där med Millwall, det där lite diffusa och abstrakta, det där som ingen expert eller Watford-fan i världen kan förstå. Det går liksom inte att förklara; skämtsamt säger man ibland ”they did it the Millwall way” och åtminstone de rättrogna vet vad man talar om. Watford-killen däremot, han skrattar nog bara lite nervöst, rycker på axlarna och fortsätter ovetandes sippa på sin öl. Millwall är inte som andra fotbollsklubbar, på gott och ont, inga vägar är raka, alla papper brinner inte och det okända står faktiskt inte alltid och väntar runt hörnet.

Säsongen 1995/96 var ett topptippat Millwall-lag serieledare i dåvarande Division 1 inför julhelgen. Drygt fyra månader senare åkte man ur serien efter 0-0 i sista omgången, vilket innebar att Portsmouth gick förbi tack vare ett mer gjort mål.

Säsongen 2003/04 tog sig Millwall till sin första FA-cupfinal någonsin utan att möta ett enda Premier League-lag under resans gång. Den som spelat på att få se Milllwall i Cardif hos William Hill hade fått 250 gånger pengarna.

Säsongen 1971/72 besegrades Preston med 2-0 i den avgörande matchen på The Den och eftersom Birmingham förlorade borta mot Sheffield Wednesday innebar det att Millwall gått upp till dåvarande Division 1. Spelare och fans firade den historiska triumfen på innerplan. Efter en stund harklade sig dock en olycklig speaker och förkunnade att han hade fått fel resultat sänt till sig, i själva verket hade Birmingham vunnit. Detta innebar att dom med en match mindre spelad hade avgörandet i egna händer, och självfallet tog knep man Millwalls andraplats efter en seger över Leyton Orient.

Säsongen 2004/05 sålde Millwall anfallaren Neil Harris till Nottingham Forest. "Bomber" Harris hade då på sex säsonger övervunnit sin testikelcancer och kommit upp i 93 ligamål, samma antal som en viss Teddy Sheringham, men istället för att sätta nytt rekord med ett futtigt mål till fick han lämna klubben bakvägen.

Säsongen 2000/01 besegrade Millwall dåvarande Premier League-laget Ipswich med 2-0 på The Den i Ligacupens andra omgång. I returen på Portman Road stod den 2-0 till hemmalaget efter full tid då Millwall tidigt i matchen fått två spelare utvisade. I förlängningen gjorde Ipswich tre snabba mål.

Detta är bara fem axplock ur historien som får symbolisera ”the Millwall way”. Det finns en sak alla Millwall-supportrar lär sig med åren. Det enda som är säkert är att det aldrig blir så som man tror, eller experterna säger. Eller Watford-fansen heller för den delen heller.

Egentligen finns det inte mycket att säga om lördagens match mot Stoke City. Hemmalaget startade precis som i föregående match positivt men vår taktik avslöjades snabbt och en ensam Barry Hayles på topp togs komfortabelt om hand av Stoke-försvaret. Det randiga laget spelade smart och efter sin förmåga och fick också utdelning i den 38:e minuten genom sitt lags främsta målskytt den här säsongen – försvararen John Halls – som fastställde slutresultatet 0-1. Inför andra halvlek kom portugisen Fangueiro in istället för Josh Simpson och Millwall började spela någon som i alla fall påminde om 4-4-2. Men idéerna tog snart slut och ett grinigt hemmalag kunde inte ro på ett stabilt Stoke-försvar, vilka ska sägas höll nollan i 20 av 46 matcher förra säsongen. Millwalls bästa målchans kom på hörna i slutet men målvakten Steven Simonsen kunde parera Jody Morris avslut med benet.

Millwalls nya, och defensiva, manager Colin Lee har nu något att fundera på. Att spela med en ensam anfallare på topp hemma mot lag som Coventry och Stoke ger inga roliga signaler, varken till oss supportrar eller övriga anfallsspelare så som Ben May, Bob Peeters eller Kevin Braniff. Nyförvärvet Carlos Fangueiro är onekligen en intressant spelare som vi kan få nytta av när han har tränat upp konditionen, också inlånade vänsterbacken Jamie Vincent är bra. Men laget måste förstärkas, och än viktigare måste Lee lyckas få ut det bästa ur spelare som Morris, Simpson, Marvin Elliott, Don Hutchison och Alan Dunne och banka in ordet kontinuitet i huvudet på dem. Gårdagens mest populära ramsa var ”sack the board” och den tilltänka lagkapten David Livermore blev utbuad av publiken till följd av hans ansökan om att få lämna klubben. Förhoppningvis kan försäljningen av Livermore resultera i att Lee kan få in nödvändiga förstärkningar. 43 omgångar kvar nu.

Crystal Palace på 23:e plats i tabellen; vem hade trott det?

Millwall 0-1 (0-1) Stoke City

Publik: 8,668

(4-5-1:) Marshall – Vincent, Phillips, Lawrence, Dunne – Simpson (´44 Fangueiro), Livermore, Hutchison (´85 Igoe), Morris, Elliott (´56 Peeters) – Hayles

Skott på mål: 4-1, utanför: 1-7, hörnor: 3-5, fouls 17-20, varningar: 1-2.

0 kommentarer