Är det Marcos Alonso som gömmer sig där bakom?
Chelsea fortsätter harva sig framåt mellan bra, halvbra och dåliga insatser. Och mitt i allt har Marc Cucurella blivit någon form av nyckelspelare. Hur hände det?
Egentligen går det att börja med vilken scen som helst från säsongen 22/23. Tematiken var nämligen den samma; Cucurella, inköpt inför säsongen för 60 miljoner pund, något som klubben inte var sena med att lyfta fram som en prestigevärvning då man ”norpat” honom framför ögonen på Pep Guardiola(Sanningen var att City noga övervägt värvningen och kommit fram till att prislappen var absurd – men det sket Chelseas PR-team i) gjorde bort sig. Sprang fel, gav bort dumma frisparkar, stod så UPPENBART fel i försvarslinjen att motståndarna hölls onside och kunde springa igenom och göra mål – och där stod spanjoren och såg hålögd ut, och hela arenan funderade på hur det kunde gå så här FEL. Hur kan man köpa in en spelare för närmre miljarden som sedan är så dålig?
Vad hände?
Spanjoren hade allt annat än en lätt start på livet på Stamford Bridge – och, om vi ska vara ärliga, bör vi idag ställa oss frågan: Var det någon, när saker och ting var som tyngst under Pottersäsongen, när Cucurella närmast blev en parodi, fick personifiera allt det som var fel med Chelseas sämsta säsong på år och dagar - som trodde han skulle vara där han är nu, att det skulle gå att med lite optimism kalla honom en KUGGE i Enzo Marescas Chelsea 24/25?
Bara funnits en väg – hårt jobb
Jag gjorde det inte. Men det som är fascinerande med Cucurella, som gör att jag vill skriva den här krönikan, att jag tycker han förtjänar att hyllas – det är att han tagit den väg som är lättast och svårast samtidigt: han har jobbat hårt. Han har inte gnällt, han har inte förväntat sig något mer än det han fått, han har inte gått i motstånd mot Stamford Bridge-publiken, som i perioder buat ut honom och på många sätt betett sig ovärdigt.
Istället har han stått där, redo varje match, kämpat på, sprungit och sprungit, slitit och slitit. Länge var hans insatser lika dåliga som under de värsta dagarna 22/23, och ofta slogs jag av tanken ”Hur klarar han detta? Hur är det möjligt? Precis HELA fotbollsvärlden har räknat ut honom, och ändå är han där ute, rör sig om en iller, vägrar att lämna våra medvetanden, vägrar att erkänna förlust”.
Och långsamt höjde han sig, och när Chilwell var skadad och Pochettino insåg att britten inte fungerade i en fyrback, var för kantig defensivt, var Cucurella där igen, och man vande sig mer och mer vid honom, blev trött på att prata om hans uselhet, kände att ”Jaja, han är väl HÄR nu och det är lika bra att köpa det”, och så kom genombrottet, när han stegade in i den ganska uttjatade inverterade ytterbacksrollen. Plötsligt var han bra. Viktig. Gjorde assist till Palmer borta mot Brighton(Snabb kommentar bara: Är det ett av de snyggaste målen vi gjort på senare år? Jag fullkomligt ÄLSKAR Cucurellas diagonallöpning, Gallaghers uppfattning, det chippade lätta inlägget – och hur Palmer bara sätter pannan till och låter bollen GLIDA i en hög båge över Verbruggen). Gjorde mål själv. Var plötsligt någon att lita på i försvaret.
Den här säsongen har han fortsatt på inslagen väg, och jag har märkt hur vi alla har glömt att prata om honom i negativa ordalag, vant oss vid tanken på att han är vår nya vänsterback och är här för att stanna.
I gårdagens match mot Leicester avgjorde han, med ett mål läskigt likt Marcos Alonsos mot Spurs 2020, och någon lade upp en meme på facebook där han frågade sig om det kanske är Marcos Alonso in disguise vi ser just nu och jag tänkte att ja, det är det nog fan.
It’s a lesson for the kids out there. Allt är möjligt, om man stänger av omvärldens brus och bara jobbar på. Hatten av, Cucurella.
