Burnley - Aston Villa
1 - 3

Burnley FC - Aston Villa 1-3

Den oro som fanns innan matchen berodde på flera saker. Hade det gått för bra de senaste matcherna? Skulle vårt tuffa matchande jämfört med Burnleys enda Premier League-match hittills ha betydelse? Skulle vi som vanligt gå på en käftsmäll mot ett lag vi borde vinna mot? Nej, det blev en tämligen säker seger mot ett lag i snygga färger.

Man hade knappt fått på sig turtröjan och satt sig i fåtöljen framför TV:n innan Ollie Watkins sprintade igenom hemmaförsvaret och sedan servera en framrusande Matty Cash som kunde glida in med 0-1. En Polish Cafu som hade en lite mer framskjuten plats i laget för dagen. En roll som han ofta hade i sin förra klubb Nottingham Forest.

Genidraget från Senor Emery bar ytterligare frukt i den 20:e minuten när succéförvärvet Moussa Diaby serverar samme Slough-kille en riktig macka som han dyngar rakt in i nätet.

0-2 står sig till halvlek men det blir mer och mer The Clarets och det är bara logiskt att Lyle Foster reducerar ett par minuter in i andra halvlek. Det är sedan ganska mycket Burnley och Robin Olsen får visa sin klass och gör en riktigt bra räddning i 59:e minuten innan Villa återigen hittar nätet i 61:a. Det är en fantastisk upprullning där till slut tidigare nämnde Diaby mycket säkert avslutar med ett skott i gaveln.

Efter 1-3 har båda lagen chanser men det känns ändå inte så oroligt som det gjort vid samma läge under tidigare år. Unai Emery har förutom ett fenomenalt anfallsspel också skapat en trygghet bakåt där det kan spelas lite cyniskt och bevaka resultat.

Hur ska man ta ut en MOM efter en sådan här insats? Varenda Villa-spelare levererar allt vad supportrar och manager begär. Olsen gör kanske en matchavgörande räddning, Carlos är felfri, Konsa och Torres är förutom insatsen vid Burnleys mål riktigt bra, Cash är gudomlig, Digne gör assist som vanligt, Kamara och Luiz är ett av ligans bästa innermittfält, Watkins är Watkins. Bara kärlek till honom som vanligt. Jävlar vilket jobb han gör.

Nåväl, det får bli tre som delar på priset. För det första är det Moussa Diaby. Holy Moses vilken värvning och vilken kort tid han behövt för att anpassa sig. Den andre är John McGinn. Vad ska man säga? Potentialen har alltid funnits där men man undrade hur det skulle gå under katastrofen som stavas Steven. Svaret är att den underbare skotten har lyft till nya höjder under vår underbare baskiske manager och han har också växt ut till den ledare som åtminstone undertecknad var lite tveksam till att han var kapabel till. Min tredje MOM är bortaföljet. Var det någon som ens en enda gång hörde hemmaklacken?

Vi rullar vidare med match mot Hibernian på torsdag och ett riktigt test mot Liverpool på söndag...