Dubbelansiktets match
Det var en match som aldrig går till historien. En match vi glömmer så fort som möjligt. Det var Chelsea borta.
Oavsett tabelläge, tidigare resultat under året och gräsväta på planen finns det vissa matcher som aldrig är lätta. Wolverhampton borta är tydligen en av dem, Arsenal ett mer uppenbart exempel men värst av alla är ändå Chelsea. På Stamford Bridge. Det spelar ingen roll vilka som står med i laguppställningen som Strömblad läser upp. Det spelar ingen roll om de tillresta United-fansen endast har 2000 platser att dela på. Och det spelar egntligen ingen roll vem det är som dömer matchen. Chelsea borta kommer alltid, åtminstone sedan det ryska väldet tog över, vara en otroligt jobbig match. En sådan som man längtar till, men ändå inte alls ser fram emot. Det här var egentligen bara ännu en bekräftelse på det, och tycker man att glaset är hälften fullt kan man nöja sig med att den nu är färdigspelad.
Personligen är jag inte en av dem. Jag tycker att det är lika fascinerande som bedrövligt att en match kan ändra sig så otroligt mycket efter en kvart i omklädningsrummet. Vi spelar bländande rent taktiskt i första halvlek, och äger matchen relativt komfortabelt. Det är stundtals imponerande kombinationer framåt, som varvas med respektingivande försvarsspel bakåt och jag trodde att det var ikväll det skulle hända. Det var ikväll vi skulle ta den där segern som är lika eftertraktad som en stark grogg en fredagskväll, och som skulle räcka som självförtroende-boost för resten av säsongen. Nu blev det tvärtom. Det blev som vanligt.
Och jag kanske inte är mannen som varken har rutinen eller kunskapen för att analysera vart det brast i vårt egna spel. Det värsta jag vet är självutnämnda experter inom diverse områden, men jag sitter och skriver direkt efter slutsignalen av en anledning. I mina ögon var det kanske inte våra egna spelares dåliga spel som avgjorde, utan snarare Chelseas monstruösa inställningsskifte. Från att Atkinson, vi kommer till dig var så lugn, blåste igång andra halvlek var det som att det lag som inledde säsongen på ett minst sagt imponerande sätt var tillbaka. Som att Luiz axlade manteln som Carvalho en gång bar, som att Essien och Lampard bestämde sig för att ta tillbaka mittfältet på sin egen hemmaplan samtidigt som Drogba kom in efter ca 60 minuter och gav ryssarna 50kg till i tyngd. Och just tyngd hade vi inte idag.
För samtidigt som Chelsea hittade någon typ av energidryck i paus, trodde vårt kära United att det här skulle nog lösa sig per automatik. Vi backade hem något så oerhört lågt att det stundtals såg ut som att Scholes och Carrick satt i knä på Vidic och Smalling. När vi sedan väl lyckades vinna boll, antingen genom en tackling eller tråckligt spel vid eget straffområde fanns det inga alternativ utom att försöka rensa den på bästa sätt. Och om United varit fantastiska och makalösa på att ställa om snabbt i vissa matcher den här säsongen, var den andra halvleken ikväll inget bra exempel på det. Hernandez såg lite småskraj ut, och verkande tröttna på att löpa djupled när han inte fick några bollar. Fletcher som gjorde en otroligt bra första halvlek kom inte åt bollen eftersom passningarna slutade komma, och Nani, ja vad ska man säga.
Jag antar att jag egentligen inte borde kommentera hans insats, eftersom jag bara har min egen analys att gå på och den har ju skiljt sig väsentligt många gånger förr. Men jag ger det ett försök för att försöka öka på mitt mod. För var det något Nani saknade ikväll så var det mod. Efter att i första halvlek mer eller mindre misslyckats med varenda dribbling, för att istället lägga sig ner och halvdö, så var han om möjligt ännu sämre i andra. Det året då han väl tagit på sig Ronaldos kavaj som den största kreatören på mittfältet, även om Ronaldo var lite varstans, når han inte upp till C.Rons nivå i de största matcherna. Det blir för svårt, han är för feg och ibland funderade jag på om han skulle kliva av frivilligt för att han var så uppskrämd av Ivanovic. Man kan säga mycket om "Bjässen från Serbien", oduglig med fötterna osv, men du trampar honom fan inte på tårna. Hade Nani istället för att fortsätta med sitt infernaliska dribblande, börjat släppa bollen både enkelt och via skarv, hade vi kunnat hålla bollen mer på Chelseas planhalva och fått dem att bli desperata. Nu hade dem nästan häng från minut 46.
Ibland vill man börja gråta, försöka glömma och gå vidare. Ibland är en sådan här match. Vi visste att det skulle bli jobbigt, hårt och tufft, och det var precis vad det blev. Vi kan sitta här och klandra Atkinson för en otroligt billig straff, en hyfsat skitdålig nivå som gick i lika stora vågor som vågbassängen på valfritt badhus och spotta och svära bäst vi vill. Matchen kommer att ha slutat 2-1 oavsett hur vi än ser på saken. Själv tänker jag vara förbannad några timmar kväll, för imorgon är en annan dag, hur vi än gör. På söndag är en annan match, det ser i alla fall jag fram emot.
Så ryck upp er, jag vet att det känns bedrövligt, speciellt när vi var så nära. Men ibland får man acceptera verkligheten för vad den är, och ibland är den Chelsea borta. Skitigt, fult och rått. Just nu känns allt skit, men imorgon säger de att solen ska skina. På söndag ses vi igen. Något desarmerade, något nedbrutna men fortfarande lika stolta.
We´ll never die!
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
