En taktisk fördjupning för den inbitne - När Villa lyckades bryta den dystra förlustsviten med seger hemma mot Derby
Med endast två poäng på de senaste åtta matcherna sammanlagt mellan de båda lagen rubricerades drabbningen som ett krismöte. Två klubbar som inför säsongen ansågs aspirera på de åtråvärda direktplatserna till Premier League, men som efter otaliga underprestationer endast fått agera åskådare till Brighton och Newcastle, som börjat vinna sig utom räckhåll för resten av The Championship.
Aston Villa kom till matchen med fyra raka förluster, och med ett krympande avstånd till bottenlagen hovrade de smärtsamma minnena från fjolårsvåren likt ett orosmoln över VIlla Park.
Derby hade endast lyckats skrapa ihop två ynka poäng på sina fyra senaste matcher men i laget fanns kvalitet nog att vinna över alla lag. Med spelare som WIll Hughes, Tom Ince och Julian De Sart med ungdomslandskamper för England respektive Belgien samt, en visserligen äldre men fortfarande kapabel målgörare, i Darren Bent fanns det mycket att hålla ett extra öga på för Villa. Vid en första anblick formerade sig Derby i ett 4-3-3 system men i uppspelsfasen kunde det se ut som ett 2-3-2-3 med två mittbackar som gick isär och ytterbackarna flyttade upp på mittfältet tillsammans med den defensiva mittfältaren och innermittfältarna letade sig in mellan Villas backlinje och mittfält. Eller ibland 3-3-2-2 där endast en av ytterbackarna klev upp. Man varierade beroende på hur Villa pressade. Pressade Villa med två anfallare bildade man en trebackslinje för att skapa ett numerärt övertag så att man enkelt kunde spela upp på nästa lagdel, dvs den defensiva mittfältaren Julian De Sart. Pressade Villa med en eller använde en lägre press gick man ner på två backar för att istället jämna ut siffrorna på mittfältet genom sina ytterbackar.
På bild nummer ett ser man hur Aston Villa pressar med två spelare och Derby ställer upp med en tre backslinje i uppspelsfasen. En av mittbackarna har tagit position ute till vänster om målvakten medan den andra mittbacken stannat i sin ursprungliga position. Vänsterbacken Lowe har klivit upp på mittfältet och högerbacken Christie stannat till höger. Derby har på så sätt skapat ett numerärt övertag med sina tre spelare mot Villas två anfallare och kan enkelt rulla ut bollen till den spelare som lämnas fri.
På bild nummer två ser man hur Villas press börjar lägre ner i planen och vara övertaliga på mittfältet. Derby svarar med att flytta upp sina ytterbackar i mittfältsposition för att jämna ut antalet spelare på mittfältet.Ytterbackarna breddar ända ut mot den kritade linjen för att öppna upp korridoren mellan Villas anfallare/mittfältare och Derbys backlinje och öppna upp för De Sart i den defensiva mittfältspositionen.
Den defensiva mittfältaren Julian De Sart är regissören av tempo och beslut. De Sarts rörelsemönster bestämmer positionen på mittbackarna samt ytterbackarna och målet är att bilda trianglar på planen som man använder för att spela sig ur den första pressen. Här har dock Aston Villas Kodija tagit De Sart ur spel genom sin man-man markering, något Villa gjorde med väldigt stor framgång i inledningen av matchen.
Derbys andra två mittfältarna rörde sig vertikalt och horisontellt för att sträcka ut Villas lagdelar för att med så få passningar som möjligt kunna bryta sig i genom. En annan fördel med 4-3-3 är att man använder sig av tre anfallare. Om motståndaren använder sig av en fyrbackslinje likt Villa skapas ett numerärt övertag gentemot mittbackarna(3 mot 2). Pågrund av detta blev ytterbackarna i Villa tvungna att komma in mer centralt för att ge understöd åt de två mittbackarna. Detta öppnade upp korridorerna på kanterna för Derbys ytterbackar att utnyttja.
Exempel:
Här är en bild från andra halvlek där man se hur Derbys vänsterytter har klivit in i en central position och dragit med sig Villas högerback Alan Hutton i en central position vilket lämnat en stor korridor på vänsterkanten som Derby ytterbacken Lowe kommer springande mot.
Men det var tydligt att Steve Bruce och hans ledarstab hade gjort sin läxa. Man visste att Derby hade skickliga spelare på mittfältet och i anfallet men derbys båda mittbackarna var något mer begränsade i spelet med boll. Under matchens inledning kunde man se att direktiven från Bruce var att tvinga mittbackarna att styra uppspelen istället för De Sart. Villa som enligt rapporter inför matchen spelade ett 4-2-3-1 såg mera ut som ett 4-1-4-1 där Kodija tillsammans med Lansbury, Bacuna, Green och Adomah man-man markerade högt upp i planen och Jedinak släpade några meter bakom för att neutralisera löpningarna bakom den höga pressen. Derby hamnade ofta i trånga situationer och tvingades till snabba beslut som ofta ledde till felpassningar eller inkast. Även Villas mål som skulle visa sig vara matchavgörande föranleddes av en hög press som forcerade fram en rensning av målvakten Scott Carson ut till inkast. Ett inkast som hittade Lansbury som slog ett inlägg resulterande i hörnan som sedermera James Chester nickade i mål.
På bilden ser man hur Villa pressar Derby i uppspelsfasen med fem spelare i en man-man markering. Jedinak ligger några steg bakom för att fånga upp eventuella längre passningar eller löpningar från Derby spelare. Bilden visar den sekvens som föranledde hörnmålet från James Chester.
Återigen ett exempel från första halvan av första halvlek där Villa framgångsrikt forcerar fram snabba beslut genom sin man-man markering. Man har neutraliserat Derbys mittfältsdiamant och ockuperat den centrala delen av Derbys planhalva.
Ett annat bra exempel.
Villa hade fram till målet lyckats markera bort De sart i uppspelsfasen och neutralisera Hughes och Ince från att hitta några ytor att kreera i centralt på planen. Men kort efter målet började Derby allt oftare hitta vägar förbi Villa pressen. En av huvudanledningarna var Hughes nya utgångsposition. Istället för att positionera sig centralt där Villa låg kompakt med sitt mittfält kom han ner i ytterbacksposition vid uppspelen. Derbys ursprungliga ytterback tog position som yttermittfältare vilket skapade total förvirring i Villas organisation.
Jag tror att en av orsakerna till de dåliga resultaten under Steve Bruce är att så många nya spelare tillkommit under kort tid, vilket gjort att man haft svårt att anpassa sig till plötsliga förändringar på plan pågrund av bristande samspel, så även i denna matchen.
Jedinak som tidigare haft som huvuduppgift att fånga upp Hughes blev utan markering och hamnade alldeles för centralt vilket lämnade Derbys högerback spelbar så fort Hughes tog emot bollen från sin nya position.
Bilden visar hur Hughes, markerad med en cirkel, har tagit position som högerback och högerbacken Christie tagit position som yttermittfältare. I den här sekvensen är det Lansbury som hamnat för centralt och Christie är spelbar. Taylor påbörjar en löpning för att sätta press på Christie och en obalans är uppstådd. Liknande situationer kunde ses många gånger under matchen där ytterbackarna i Villa ofta hamnade i för hög press pågrund av innermittfältarnas felpositioering och lämnade stora hål bakom sig.
Essansen av ett 4-3-3 är att man har möjlighet att ha en spelare på kanten och i mitten på planens samtliga tredjedelar vilket ofta skapar ett numerärt övertal där triangelspelet kommer väl till pass. Lägg märke till hur Derby har tre spelare mot Villas två tack vare att samtliga Derby spelare använder planens yta på ett utmärkt sett och ger bollföraren flera alternativ att spela bollen till.
Derby överlät nästan helt och hållet den centrala delen av planen till Villa för att istället överbefolka kanterna för att därifrån hitta vägar förbi Villa pressen.
Här ser vi hur Derby lämnat över innermittfältet helt åt Villa och istället skapat ett numerärt övertag. Jedinak och Lansbury ligger alldeles för centralt vilket lämnar Derbys högerback(som flyttat upp) spelbar samt ytan som Derbys högerytter Tomas Ince löper in i helt öppen. Den här sekvensen ledde så småningom till straffsituationen där Darren Bent föll inne i straffområdet.
Här är ett annat exempel där man inte sätter in pressen i tid och avstånden blir för stora. Derby kan enkelt spela sig ur genom sin triangel som vi ser på nästa bild.
Lansbury har inte flyttat över och hamnar alldeles för centralt. Bakom den framåtrusande högerbacken Alan Hutton lämnas en yta som Lansbury har ansvar för.
Något som också blev tydligt under andra delen av första halvlek var Andre Green och Albert Adomahs begränsningar i det defensiva spelet. Ju längre halvleken led blev misstagen i positionsspelet mer frekventa och öppnade upp stora ytor på mittfältet.
BILD 1: Derbys ytterback levererar en långboll mot andra kanten till Tomas Ince som är markerad av Villas vänsterback Neil Taylor. Andre Green tar ett fel beslut och hamnar framför Ince i tvåmanspress tillsammans med Neil Taylor istället för att täcka av ytan bakom sin ytterback. Villa hamnar i ett läge där två spelare markerar samma spelare.
BILD 2: Villas mittbackar flyttar inte heller över för att täcka ytan utan Lansbury springer ner och lämnar Villa en man kort på mitten. Derbys Hughes blir markerad av Jedinak gör även han en löpning in mot den tomma ytan och Jedinak följer med.
BILD 3: Plötsligt står båda innermitffältarna nere i straffområdet och hela ytan framför straffområdet är öppen.
BILD 4: Derby upptäcker detta och spelar via mitten och tvingar yttermittfältaren Adomah in i banan vilket öppnar upp vänsterkanten för Derbys vänsterback Lowe.
Bilden demonstrerar hur Derby spelat bort fyra spelare med en passning från backlinjen pågrund av för långt avstånd i pressen, samt Adomahs felpositionering som inte flyttat över och tätat igen, vilket lämnar stora hål för Jedinak att på egen hand försvara.
Även Villas spel med bollen lämnade en del i övrigt att önska. Under stora delar av matchen var det väldigt svårt att se några mönster på hur Villa vill spela. Samtliga chanser man lyckades åstadkomma skapade man genom sin höga press eller fasta situationer. Till skillnad från Derby som ville bygga spelet från backlinjen, lyfte Villa högt med samtliga lagdelar och flyttade över mittfält och anfallare mot en av kanterna i syfte att fästa fast målvakten Sam Johnstones insparkar och på så sätt få en högre utgångsposition för sitt bollinnehav. Problemet var bara att Kodija sällan lyckades vinna nickduellerna och när han väl gjorde det låg Villas mittfält för långt ifrån honom för att säkra bollinnehavet. Och vid de få tillfällena som Villa utefter sin backlinje hamnade lagdelarna alldeles för nära varandra och krympte ytan för bollföraren som tvingades spela upp bollen mot Kodija som stod ensam mot fyra Derby försvarare.
James Chester (med bollen) och Nathan Baker hamnar för nära varandra. Istället för att utnyttja planens fulla yta och ta djup eller bredda för att på så sätt göra sig spelbar blir Baker stående i en ospelbar position. Jedinak och Lansbury har både gjort löpningar mot bollen istället för att någon av dem tar sig in i den fria ytan mellan Derbys press som pilen visar. Hutton skulle kunna komma ner så att Chester(som står med ryggen mot målvakten) kan via Hutton börja om via målvakten Sam Johnstone och komma ur pressen. Villa har 7 av 10 utespelare positionerade i ospelbar och felvänd position, vilket endast ger Chester valet att spela en högrisktagande boll över pressen.
Återigen dålig positionering där man krymper spelytan för bollföraren. Samtliga spelare ger Jedinak korta alternativ. Adomah väljer att möta istället för att utnyttja ytan framför sig och mittbacken Chester kommer inte djupt för att erbjuda spelvänding över till andra sidan där Villa nästan är 3 mot 1.
Villas problem som bollförande lag ledde också till att man tappade bollen vilket rubbade organisationen och möjliggjorde det för Derby att med en passning spela sig förbi Villas mittfält och hitta in till sina bollskickliga spelare.
I andra halvlek fanns indikationer på att Steve Bruce ville minimera risken för individuella misstag. Villas mittfält hade därför en mycket lägre utgångsposition och försökte täcka av ytor istället för att försöka vinna bollen högt. Derby i sin tur, spelade mycket rakare och hade dessutom gjort ett byte. Mittbacken Keogh hade skadat sig och in kom Chris Baird. Baird var betydligt bekvämare med bollen och gav Derby en annan trygghet i uppspelen. Istället för att låta De Sart eller Hughes komma djupt och styra spelet kunde Derby nu spela de båda i högre utgångspositioner. Baird bröt gång på gång igenom Kodijas press och kunde omarkerad driva upp bollen mot mittplan och hitta in med passningar bakom Villas mittfält som tvingats lyfta för att sätta press.
Det var också tydligt att Derby uppfattat Adomah och Greens bristande positionsspel vilket var en av anledningarna att innermittfältarna tog högre positioner. Deras höga position ockuperade mittbackarna likt Derbys anfallare gjort under första halvlek. Detta frigjorde yta yttermittfältarna Ince och Russel att få en bredare position samtidigt som de fick understöd av sina ytterbackar vilket skapade 2 mot 1 situationer med Villas yttermittfältare.
Baird har drivit upp bollen över mittplan omarkerad och tvingar Villas mittfält att kliva upp vilket öppnar upp ytor för Hughes, bland annat, att leta sig in i. På bilden ser man också hur brett Derby står med sina ytterbackar och yttermittfältare/ytteranfallare och bidrar till att dra isär Villa och öppna upp ytor ännu mer. Hutton tvingas kliva in i en central position och bakom Adomah, som inte täcker av, bildas en korridor.
Steve Bruce var tillslut tvungen att agera och bytte in den nya islänningen Bjarnason och ytterbacken Amavi mot Adomah och Green med instruktioner om att stänga korridorerna för Derbys ytterbackar.
Här ser man hur nyinbytte Bjarnarsson(cirkeln) ligger i en bredare position och stänger av korridoren framför Derbys ytterback.
Svårt att bortse från de tre poängens betydelse i en tid av uppradade nederlag, men det finns en del aspekter i Villas spel som fortfarande gör dem sårbara mot bättre lag. Men man ska ha ett stort plus för hur man lyckades störa Derby under första halvlek samt förbättringen på fasta situationer, som genom värvningen av Lansbury, tagit nya höjder.
