Fadern, Sonen och den Helige Ande
Var e vargen, var e vargen sjöng Imperiet. Vi som var i Birmingham med ett par dagar i april vet var vargen var. Här kommer Canis Lupus reseberättelse.
Handsken är kastad och det är väl bäst att gammelvargen plockar upp den. Det innebär att också plocka upp minnen från en fantastisk medlemresa. För mig var det den andra resan och det kommer att bli flera så länge den gamla vargkroppen orkar. Det ska villigt erkännas att förväntningarna inte var speciellt uppskruvade när det var dags att skicka in första betalningen. Det gick knackigt i ligan och chansen till uppflyttning kändes långt borta. Bristol City kändes väl sådär. Ett besök på Villa Park kan aldrig bli ett för mycket och få träffa alla villa-vänner igen gjorde det ändå värt det.
Och som tiderna kom att förändras fram till avresan. Plötsligt var play-off en realitet och Bristol City en 6 poängsmatch. Det var därmed helt andra förväntningar och förutsättningar när resan från Mellerud startade. Tidig avresa redan på onsdag, vilket innebar Villas match mot Rotherham på kvällen. Kunde följa första halvlek på en stream på flygplatsen. Såg ganska svart ut med 1-0 i backen och Mings utvisad. Slog på telefonen på Stanstead och vårt nya underbara Villa hade vänt till 1-2. Resan kunde inte få en bättre start.
Fredag
Incheckning på Jurys Inn. Efter dusch och ombyte dags att träffa gamla och nya villa-vänner. Många kära återseenden. Gött tjat och några kalla öl, innan kvällens middag med hemlig gäst. Arrangörerna verkade lite nervösa och sågs ringa i sina moblier. Men så plötsligt stod dom där, Fadern, Sonen och den Helige Ande, för att citera Pär, Tony
Morley, Gordon Cowans och Gary Shaw med var sin öl i handen. Hjältarna från 1982, de odödliga, oförglömliga, livs levande. Tre underbara gentlemen som verkligen bjöd på sig själva. I ett ögonblick tänkte jag att det kanske är tur att vi bara vunnit i Europa en gång och förmodligen aldrig kommer att göra det igen. Hade det varit lika spännande om det varit en av 15 segrare? Jag tror inte det! Alla fick sina bilder och sina pratstunder med hjältarna. Wow, vilken flygande start. Kvällen avslutades med att en pubrunda där även gammelvargen fick haka på. Detta är en av hemligheterna med resan. Man ser till att alla inkluderas.
Lördag och matchdag.
Pirrigt, förväntansfullt! Koll tre gånger att entrébiljett fanns med. Färdsätten till Villa Park var olika. Ett stabilt gäng promenerade. Eftersom några skulle ta tåget, tog latmasken överhand. Närmaste stationen Witton ligger bara 5 minuters promenad från Villa Park. Det var gott om tid innan avspark, så det blev ett besök på Villa shopen och köp av en ny tröja och keps. Sedan en hamburgare samtidigt om Conor Hourihane anlände och tog sig tid att skriva lite autografer. Uppladdningen skedde sedan på Holte Pub, öppen för medlemmar i Lions Clubs. Intog i god tid platsen på Holte End för att se uppvärmningen. Samtidigt kom nyheten att Jack Grealish var sjuk. Med Mings avstängd gjorde detta att fjärilarna i magen började fladdra lite extra. Vi hade fått bra platser närmare planen i år. Läktarna fylldes, stämning och förväntningarna steg. Plötsligt var hela parken fullsatt. Lagen kom in, hela Villa Park rockade.... Var mitt i havet som sjöng den nya sången, rysningar, nästan tårar.... 0-0 i halvlek. Sa självsäkert till mina bänkgranner att det är fixat så dom gör målen mot Holte i andra så vi ser dom ordentligt. Vilket man också gjorde. Andra halvlek var det bara Villa på planen. Bristols tredjemålis gjorde sitt livs match och höll laget kvar i matchen. Bristols ledare gick bananas när Villa fick straff och manager Lee Johnson fick gult kort, var på Holte först buade och sedan sjöng ”John Terry will f-ck your wife”. Gissar att den gode JT är van nu:-) Slutsignal, 2-1, onödigt spännande, befriande! Vi hoppar skriker kramas. Sången dånar mot spelarna som tackar oss. ”Every week we follow the boys in claret and blue...” Gåshud är bara förnamnet!!
Samling på trappan till Holte för lagfoto. När folk förstår att den brokiga samlingen kommer från Sverige, stämmer man upp i ”There is only one Olof Mellberg”, vilket visar hur stor denne är på Villa Park. Svarttaxi in till hotellet, pubrunda med matchanalyser. Där vi bl a konstaterade att Villas svar på Hanif Balii, Milan Jedinak, inte satte ner foten fel en enda gång som ersättare för Mings. Om hur ett tidigare ganska ängsligt lag nu är fullpumpat med självförtroende.
Söndag
Någon vårvärme hade inte kommit till Birmingham. Åkte därför inte med gänget som drog till Leicester för att se förre Villa-målisen, Tobbes son Viktor Johansson spela U-23 mot Liverpool. Efteråt var nog Viktor glad för ju fler som stannade hemma, även om det inte var hans fel att det blev 0-6. Fick istället en trevlig pratstund med vår u-landslagman på hotellet. Enkel, ödmjuk, lätt att tycka om. Hur jag gick vilse i Birmingham och hamnade på Grand Central tre gånger är en helt annan historia. Promenad till gemensam middag på en brasiliansk restaurang. Massor med mat. Man kunde lätt äta sig mätt enbart på den 20 rätters salladsbuffén, vilket man blev varnad för, eftersom det serverades alla tänkbara sorters kött vid bordet. T o m kycklinghjärta på viss mans enträgna begäran. En fin avslutning på ett perfekt arrangemang. En sista pubrunda, sedan skiljas och spridas över landet igen, men sammanhållna av ett lag i claret and blue. Hoppas minnet klarande lite av denna redogörelse, Lars-Magnus:-) Gammelvargen har redan börjat spara av pensionen till nästa års resa. Samtidigt har vi alla en spännande säsongsavslutning att se fram emot.
UPV
Christer Andersson
Canis Lupus
