Krönika: Sturridge i tårar
Det är lätt att glömma bort vad ett helt lag gör för en enskild spelare och för hur denne enskilde spelaren kan sticka ut. I fallet Daniel Sturridge kontra Luis Suarez är det glasklart vem som ses som nyckelstenen för ett Liverpool som jagar en toppfyra-plats.
Få saker kan verka så banala som en fotbollsspelare som gråter över en förlorad match. Men det är precis vad som sker gång på gång i fotbollens verk. Liverpools Daniel Sturridge verkade ha tagit just denna FA-cupförlust mot Arsenal som säsongens största bottennapp, och ja, varför inte? Med mängder av egna chanser för att avgöra tillställningen själv så är det beundransvärt med fotbollsspelare som rannsakar sig själva. Men sanningen däremellan ligger ju i att som en spelare har du inte all makt själv, utan det är fortfarande ett lagspel, har alltid varit det och kommer så att förbli.
För Liverpools del kan denna förlust ha kommit lägligare än vad vi själva tror, nu kan man fokusera lagets styrkor på att verkligen gå för en toppfyra-plats i ligan istället. Det är en och annan som fortfarande inte riktigt tror på detta Liverpool, det utsatta målet, och det finns samtidigt en och annan som talar om klubben som titelkandidat. För egen del ser jag Liverpools säsong som en säsong där allt spelade klubben perfekt i händerna, medan det gick åt helvete för rivalerna. Man ska inte förglömma de häpnadsväckande prestationerna som laget har stått för dock.
Sturridge har varit mäkta involverad i alla små steg som Liverpool har tagit, ofta har dock inte engelsmannen fått de huvudrubrikerna som hans radarpartner Luis Suarez har fått. Att stå så pass bakom uruguayanen i rangordning måste tära på en, trots ens egen superba säsong, kanske var det också det som fick Sturridge att fälla en tår? I en match som hade en hel del fick han ju chans på chans att avgöra, än en gång verkar den allmänna uppfattningen dock vara att just Suarez var bättre.
Alltid i skuggan av någon annan.
Jag befarar att Sturridges kompetens som spelare bara kan besannas utan en Suarez i klubben. För landslagets skull så blir Daniel en nyckelspelare i sommar, i ett mästerskap där England förväntas dippa medan Uruguay spås uträtta stora ting. Utvecklingen lär med andra ord inte se mer annorlunda ut i sommar än vad den gör idag för Sturridge kontra Suarez. Det är också först vid en övergångsföljetong i sommar som vi kommer att få se vad Liverpool möjligen kan vara på väg att bygga upp.
Den heta potatisen ligger utspridd på bordet, intressenter kommer att finnas så det svämmar över av det kring Suarez. Fjärdeplats eller inte fjärdeplats spelar förvisso en roll i det hela, samtidigt får vi fans nog alltmer börja förbereda oss på en kaotisk sommar med uruguayanen i huvudrollen, likt hans roll på planen. Att återupprepa bedriften av att behålla Suarez i klubben är inget man gör i ett handsvep, eftertraktad av många och unik som han ändå är, på både gott och ont.
Mitt i all glamour kring en av ligans främsta har vi kanske glömt bort att det är kollektivet Liverpool som har presterat i år, ett kollektiv som spelar halvplanspress ena matchen för att i nästa match ligga på ruta ett och avvakta motståndardrag. En förlust i dessa glansdagar får vi nog allt ta, då det mest angelägna målet för säsongen möjligen bara kan sporras vidare utan ett tätt matchande. Som klubb har vi haft den fördelen att vi har sett en och annan gigantisk spelare komma och gå, när vi äntligen har odlat fram en sådan på nytt har vi kanske förbisett det som resten gör.
Brendan och sin protegé, som han skyddar allt som oftast.
Vissa av lagets supportrar upplever stora dagar och drömmer stora drömmar, den bistra verkligheten är dock den att rivalen Tottenham (trots stor turbulens) bara parkerar tre poäng bakom Liverpool i tabellen. För allt vad SAS har uträttat i årets säsong kan dessa fina ting förbli bitterljuva minnen, om vi inte fortsätter med att prestera som ett lag i första hand. Att tappa en fjärdeplats kommer att svida så till det grövsta så att allt positivt skapande av SAS kommer att ses som ett minne blott och att den ”röda revolutionen” kommer att avstanna i dess utformning.
Det om något, skulle som Liverpool-supporter vara värt att gråta över.
