Shut up you southern muppet - Elake Daves Krönika (Del 8)
Äntligen slut. Pust...
I december 1987 fick Steve Bruce frågan om han ville spela i Manchester United. Han svarade kort men bestämt: -Jag skulle krypa från Norwich till Manchester för att få spela i Manchester United.
Resten är, som det så vacker heter, historia. Tillsammans med sin backkollega Garry Pallister bildade han Dolly & Daisy. Manchester Uniteds genom alla tiders mest framgångsrika mittlås och en av de bidragande orsakerna till att Manchester United var så framgångsrika under 90-talet. 1996 lämnade han Manchester United för Birmingham City, den klubb han nu är coach för. Det var aldrig tal om annat än att Steve Bruce skulle bli coach när hans fotbollskarriär var över. Få spelare har så utpräglade ledaregenskaper som den bestämda engelsmannen. Det bör inte förvåna någon att Birmingham, relativt sett, har haft en mycket framgångsrik säsong med Steve Bruce vid rodret.
Birmingham tog 48 poäng och slutade på 13:e plats. En icke alls oäven placering för ett lag som allmänt tippades åka ur direkt. Med hjälp av smarta inköp och bra lån har Steve Bruce byggt ett lag som bygger på järnvilja och kompromisslöshet. Robbie Savage t ex. Man kan säga mycket om walesaren, t o m väldigt mycket om man vill. En spelare som bestämmer sig för att sätta sig på domarens toalett med dörren öppen innan match kan inte sägas ha alla skruvar på plats men vem har sagt att fotbollsspelare behöver ha allmänt folkvett? Hellre en rejäl vänsterdoja än en trevlig attityd är en bra tumregel.
Man knep också åt sig Matthew Upson från Arsenal och innan någon hann säga: "varför sålde ni honom?" till Wenger, så hade Upson visat framfötterna i Birmingham till den mildra grad att han kallades in i den engelska landslagstruppen mot Australien. Han fick aldrig spela i den matchen men det råder inga tvivel om att hans tid kommer.
Men Birminghams klarast lysande stjärna har varit Christoffe Dugarry, inlånad från Bordeux när transferfönstret stod på glänt under januari. Den legendariska fransmannen har varit inget annat än en uppenbarelse i Birmingham och tillfört en extra dimension av flärd och elegans till ett hårt kämpande lag. På säsongens sista dag skrev Dugarry på ett två-års kontrakt för Birmingham och ingen blir förvånad om Birmingham nästa säsong slutar på den övre halvan av tabellen. Man har ju en coach som säkerligen skulle kunna krypa hela vägen från Brighton till London för det.
#
Det är omöjligt att skriva om Everton utan att nämna Wayne Rooneys namn minst 6 gånger. Inte sedan Owens dagar har en spelare slagit igenom med ett sådant dunder och brak som 17-årige Wayne Rooney gjorde under denna säsong.
Han presenterade sig i matchen mot Arsenal den 19 oktober när han på klassiskt Buster manér smackade in segermålet i Evertons 2-1 seger mot Arsenal hemma på Goodison Park. Efter det var framgången ett faktum.
En engelsk publik svältfödd på framgångar såg här en frälsare som i princip garanterade att England skulle vinna VM-guld 2006 (okej då, kanske var det bara jag som tänkte så men ändå.). Det är ingen hemlighet att England har problem med målskyttet när Owen är ur form (Southgate och Heskey var Englands målskyttar i senaste matchen mot Sydafrika. Säger inte det allt?) och engelsmännen ser nu Wayne Rooney som lösningen på allt. Svennis, naturaliserad engelsman som han borde vara, hörde naturligtvis bön och slängde in 17-åringen i den viktiga EM-Kval matchen mot Turkiet på Heskeys bekostnad. Succén var naturligtvis given. Är det en Busterhistoria så är det. Wayne Rooney var bäst på plan när England vann med 2-0.
Everton hade fram till sista omgången chansen att gå till UEFA-cupen men stupade på det faktum att Manchester United ville göra en snygg avslutning och ställde upp med det bästa laget (kanske var man rädda för ytterligare kritik från UEFA?) samt att Wayne Rooney för ovanlighetens faktiskt inte gjorde mål. Trots denna försmädlighet får ändå säsongen räknas som riktigt lyckad för Everton. Man tog 59 poäng och slutade på 7:e plats. Inte illa för ett lag som alla innan säsongen trodde skulle slåss för att undvika nedflyttning. Dessutom blev David Moyes fullt logiskt utsedd till Premier Leagues bästa coach.
En lustig sak med årets coach är att han i varje intervju säger att han ska skydda Wayne Rooney men han säger aldrig från vad. Har han en skock jugoslaviska lönnmördare efter sig på grund av ett obetalt vad? Kanske stal han en fotboll från Anfield som ett busstreck och Houllier vill ha tillbaka den? Väntar Alex Ferguson utanför Evertons träningsanläggning varje dag och försöker locka grabben till Manchester med godis? Exakt vad är det Wayne Rooney så desperat måste skyddas mot?
Någon måste ha svaret.
#
Som avslutning tänkte jag vända blicken mot Serie A, ni vet ligan där Juventus alltid får extra mycket tid, Capello alltid beskyller alla för korruption och där det regnar mopeder och kylskåp. En liga i ett land i där en korrupt politiker blir betraktad som nationalhjälte och där offsideregeln är en produkt av den elaka häxan. Jag tänker dock inte kritisera vare sig ligan eller landet på något sätt. Istället vill jag uttrycka min beundran för AC Como. Som att ha en president som äger en kedja med leksaksaffärer inte vore coolt nog har även denna president marknadsfört ett nytt dataspel, Catch the Ref. Spelet går helt enkelt ut på att jaga domare på en fotbollsplan och slå dom i huvudet med en hammare.
Vad säger man? Helt enkelt världsklass.
