Inför Merseysidederbyt: En svettig upplevelse
Kristian Andersson bodde under några år i England och följde då Liverpool i England och Europa och såg över hundra matcher på plats. Här ger han oss sin syn på The Friendly Derby och berättar om en särskilt svettig upplevelse på Goodison Park hösten 2011.
Röd och blå. Det är färgerna som på lördag samtidigt kommer att färga staden Liverpool. Då spelas nämligen ännu ett Merseysidederby, den här gången på Goodison Park. Everton FC mot Liverpool FC.
Många kallar matchen The Friendly Derby, och det stämmer kanske. Eftersom inget av lagen har vunnit den engelska ligan, eller Premier League, på över 20 år är känslan att den stora rivaliteten som infann sig under större delen av 80-talet inte riktigt lever kvar. Då var de båda fotbollsklubbarna två av Englands absolut bästa lag, och kämpade i toppen av tabellen samt om flera cupvinster. Idag är det L.F.C. som är mest framgångsrikt och har så varit under större delen av 2000-talet. Därför är det fortfarande stor prestige involverad. Everton F.C. vill trycka dit det ofta så kallade ”bättre och större” laget, medan Liverpool F.C. vill visa ”lillebror” vem det är som bestämmer i staden. Är då derbyt så vänligt som det påstås?
Bland mina vänner i Liverpool skiljer sig det lite huruvida de ”hatar” Everton och blue noses eller inte. Vissa säger sig ogilla The blue shite mycket mer än The Mancs medan andra mest rycker på axlarna och på ett ironiskt sätt tycker lite synd om dem som blev ”blå”. Detta beror säkerligen på var deras familj, vänner och kollegor står i sitt supporterskap och hur deras relationer utvecklats genom åren, samt vilken erfarenhet de har i fråga. Inte minst Hillsborough påverkade otroligt många människor i Liverpool, röda som blå, och de flesta hade någon anhörig som drabbades hårt. Starka band knöts mellan klubbarnas supportrar efter tragedin, men en del började istället förakta varandra på grund av de rykten, sånger och idiotiska uppträdanden som utspelade sig, inte minst på arenorna.
Jag vill påstå, från egen erfarenhet, att ”hatet” mellan supportrarna inte varit direkt stort och blev säkerligen ännu mindre efter Everton FC:s unikt vackra hyllning på Goodison Park efter att The Truth släpptes den 12 september 2012, och efter Bill Kenwrights gripande tal under Hillsborough Memorial den 15 april 2013. Självklart är rivaliteten fortfarande stor och båda lagen och dess fans vill verkligen vinna, men det känns som om den hätska stämningen bland supportrarna lagt sig lite. Enligt de flesta röda supportrar i Liverpool är det Manchester United man ”hatar”. Everton FC gör bara fotbollen i staden mer intressant, och många är som sagt vänner, kollegor eller till och med familj.
Personligen har jag varit på fem eller sex derbyn, tre eller fyra på Anfield och två på Goodison Park. Överlag så är stämningen inför matchen lugn och man ser Liverpudlians och Evertonians med matchtröjor umgås runt om i staden samt på pubar vid respektive arena. Jag har alltid haft trevligt vid dessa tillfällen och aldrig varit med om något våldsamt eller obehagligt. Inte ens några dispyter mellan mig och någon Evertonian har uppstått, även om diskussionerna kan bli heta. Många skrattar, ger varandra en del ”banter” och bjuder motståndaren på några pints. Dock kan det på arenan bli ”hatiskt” när en mindre grupp av oftast frustrerade supportrar, från båda lägren, sjunger en massa strunt som verkligen inte hör hemma någonstans. Idioter finns det tyvärr i varje supporterskara, men de brukar tystas snabbt av de jag kallar ”riktiga fans”.
Mitt bästa derbyminne på plats utspelade sig på Goodison Park lördagen den 1 oktober 2011. Eftersom det var en tidig kick off blev det en tidig uppstigning och till min glädje lyste solen och spred värme över nordvästra England. Det är inte ofta det händer kan jag lova, särskilt inte i oktober. Fans gick omkring i endast shorts och t-shirt under tidig förmiddag och ju närmare avspark det led, desto varmare blev det. Under promenaden över Stanley Parks gröna gräs kände vi solens hetta. Jag kommer ihåg att det var otroligt varmt under bortaläktaren före matchstart och många supportrar var ordentligt svettiga. Själv märkte jag hur små mörka ringar av svett bildades på min t-shirt utan att jag ens rörde mig. Så kvavt och varmt var det. När domaren blåste igång matchen tog det inte lång tid innan mina vänner och jag nästan var alldeles blöta av svett. Detta gällde nog de flesta i The Traveling Kop eftersom vi stod upp och sjöng konstant. Att vråla ut sånger och klappa händerna utan hejd tar mer på krafterna än vad man tror, ett rent träningspass.
Vad som utmärkte den här matchen var att Jack Rodwell redan i den 23 minuten fick syna det röda kortet efter en tackling på Suarez. Händelsen gjorde inte direkt oss LFC-supportrar lugnare, än mindre svettiga. Vi hade segervittring, det återstod ju över 65 minuter av derbyt med en man mer på planen och stämningen var på topp. Men tiden gick snabbt, som vanligt när man förväntar sig ett förlösande mål, och nervositeten kom sakta smygande. Svetten fortsatte att rinna.
I den 71 minuten frälste dock Andy Carroll oss med ett snyggt mål och i den 82 minuten säkrade vår uruguayan segern med sitt 0-2-mål. Ett enormt jubel och flertalet sånger, inte minst Suarez sång, utbröt på bortasektionen och fortsatte med full kraft tills domaren blåste av matchen. En viktig bortaseger mot stadsrivalen var säkrad och jag trodde nästan att jag förtynat i en pöl av svett, glädjesvett. Det kändes som om jag hade förlorat något kilo eller två under 90 minuter i en röd och otroligt varm bastu så efter matchen svalkade vi oss med flertalet kalla pints, fyllde på med kalorier, och samtalsämnet blev värmen istället för matchen. Vi stod utanför puben och skrattade åt varandra. Några såg ut som om de precis kommit ut ur duschen medan andra stod och pustade, lutandes med handen mot väggen. En del ironiska skämt drogs om vissa personers kondition eller ölmage, men personen i fråga högg tillbaka direkt med svar på tal. Scousers har en otrolig humor och verkligen glimten i ögat. Jag kommer aldrig glömma det derbyt, just på grund av hur svettiga alla var.
På lördag, den 23 november, drabbar de alltså samman igen. Everton FC välkomnar Liverpool FC och ja, jag tror nog ändå på The Friendly Derby och LFC-supportrarna kommer antagligen inte vara lika svettiga – men kom igen – låt oss besegra The blue and white shite och bibehålla vår placering i toppen av Premier League!
