Burton Albion - Reading2 - 4
Pompey 1 - 1 Spurs
Trots att Portsmouth inte alls kom igång mot Tottenham blev det en poäng och fortsatt marginal nedåt i tabellen.
Det täta matchandet skulle ta ut sin rätt till slut. Efter sex raka utan förlust blev det ingen poäng borta mot Bolton. Detta följdes sedan upp av oavgjort hemma mot Tottenham, och det är en poäng vi ska vara nöjda med.
Tottenham, som föll hemma mot Liverpool senast, inledde bäst. Portsmouth kom inte igång inledningsvis, något som blev allt tydligare då man fick ett tillfälligt numerärt överläge efter att Ghaly olyckligt träffades av Pamarots högerfot i ansiktet.
Martin Jol var inte sen att tycka till om situationen och mellan raderna kunde man utläsa att han ansåg att Pamarot är en trevlig kille vid sidan av planen, men motsatsen på planen. Återigen var Jol ute och cyklade. Även om smällen tog otäckt kan man knappast säga att det var medvetet av Pamarot som knappast kunde se att Ghaly böjde ner huvudet. Inte heller kan sparken ses som speciellt hög.
Smällen tog illa för Ghaly som tvingades utgå i paus. Förhoppningsvis återvänder han dock ganska snart. Värre är läget för Pamarot som minuterna senare sträckte ljumsken och blir borta en månad. Jag är lite förvånad över att Jol inte har citerats säga att "syndaren fick sitt straff" eller något i den stilen.
Men nog om detta. Tottenham tog tag i taktpinnen och kunde tagit ledningen genom Defoe om inte David James reagerat snabbt och skurit av alla vinklar. Med Matthew Taylor som vänsterback istället för Pamarot tappade Pompey defensivt, medan nyinsatte Kranjcar vässade offensiven något.
Just Kranjcar låg bakom hemmalagets ledningsmål. Han fann Benjani strax utanför straffområdet och den senare drog till med ett skott som tursamt touchade den olycklige Davenport och sedan letade sig in i nätmaskorna. Portsmouth tog ledningen, och det var lika överraskande som det var tursamt. Skulle spelet lossna nu?
Nja, det vore väl synd att säga. Det hände inte mycket resten av halvleken, men Portsmouth spelade fortfarande långt ifrån bra. Bakåt såg det lite darrigt ut och på mittfältet slogs bollar bort hela tiden. Främst Gary O'Neil verkar vara en bit ifrån formen för närvarande, men det är väldigt svårt att spela på mittfältet när Kanu är så hopplöst orörlig som han varit på sistone.
Andra halvlek var bara några minuter gammal när James fick visa upp sig igen. Berbatov tog ner bollen till en offside-stående Davidson som från nära håll sköt rakt på målvakten. Hur linjemannen kunde missa offsiden är för mig otroligt. Hörnan blev dock resultatlös.
Men Spurs hade förtjänat ett mål så mycket att det till slut var ofrånkomligt, ungefär som Arsenals 2-2-mål mot Pompey nyligen. Danny Murphy, som ersatte Ghaly i pausen, snurrade med Glen Johnson och en omarkerad Steed Malbranque kunde enkelt nicka in 1-1.
Nu gick bägge lagen för ett ledningsmål och matchens intensitet ökade. Portsmouth förde matchen något, men Spurs skapade de farliga målchanserna. Defoe, Huddlestone och Berbatov testade James utan utdelning, och för Pompey var det Kanu som kom närmast vid två tillfällen. Kranjcar, som gjorde sin bästa match i Pompeys tröja, nickade i slutskedet bollen på Chimbondas arm, men straffspark hade varit väldigt hårt.
Matchen slutade 1-1. Mest minnesvärt blev nog situationen som involverade Lee och Davis. Lee visade för den bänkade (klokt val av Jol) Zokora hur man ska dyka. Marriner gick på det, och för att visa hur felaktigt domslutet var gjorde Davis en egen dykning till hemmapublikens stora förtjusning.
