Förlust mot Wigan med mera
Marschen mot Europa har saktat in. Portsmouth har svårt att hitta målet och kanske är det så att en viss mättnad finns hos spelarna. Förlusten mot Wigan var ett resultat av en allt annat än inspirerad insats.
Det nya året har inte inletts i någon stor stil av Portsmouth. Senaste segern togs på Boxing day borta mot West Ham. Sedan dess har man haft idel vinnbara matcher i ligan utan att ha tagit annat än några enstaka poäng.
Wigan dominerade större delen av matchen i lördags. Vid ett tillfälle i andra halvlek såg det ut som att Portsmouth var på väg in i matchen och mycket riktigt kom man också hyfsat nära ett ledningsmål. Men då utdelningen uteblev såg det ut som att man skulle få nöja sig med en poäng.
Lee McCulloch ville annat. Den kraftfulle mittfältaren slog in matchens enda mål från svår vinkel. Sedan var det klart närmare 2-0 än 1-1. Portsmouths tillresta fans protesterade. Redknapp deklarerade öppet sitt missnöje. Vad har hänt?
Kanske har inget hänt egentligen. Portsmouth är rimligtvis inte bättre än vad tabellplaceringen visar. De inspelade poängen är dessutom en rättvis bild av hur matcherna sett ut, i stort sett. Att man har problem mot Wigan är inget nytt, det konstiga är istället att man hade tre raka vinster mot samma lag innan lördagens möte.
Wigan, Bolton, Everton och Charlton tillhör inte Portsmouths favoritmotståndare. Anledningen till detta är att dessa lag har mittfält som kan dominera Portsmouths mittfält. Redknapp predikar inte kraftfotboll. Därför återfinns väldigt få kraftfulla spelare i truppen, särskilt på mittfältet.
Det är inte konstigt att Lee McCulloch i Wigan och Amdy Faye i Charlton tillhör de spelare som nyligen avgjort matcher mot Portsmouth. De lägger inga fingrar emellan medan Portsmouths spelare har vikt ner sig.
Inte ens under fjolårets tunga kamp för att undvika nedflyttning satsade Portsmouth på kraft och organisation. Redknapps filosofi att spela till sig poäng låg bakom den mirakulösa vändningen. Inte alltför ofta har spelande lag lyckats ta sig ur liknande svårigheter. Istället brukar det talas om blåställen på.
Det som skiljer dagens Portsmouth från ett lag som på allvar kan blanda sig i striden om 5:e-6:e-platserna är förmågan att kämpa sig till poäng mot motstånd som man inte kan dominera.
Så, hur vänder man på det här? Är det läge att röra om i grytan och satsa på andra spelartyper? Kanske. Roudolphe Douala har fått chansen och tagit den. Han tillför lite kraft och fart. Han har den genombrottskapaciteten som saknats i det långsamma laget. Niko Kranjcar har sett allt bättre ut de senaste matcherna, men det är ändå en svår avvägning för Redknapp. Att peta spelare som Pedro Mendes, Sean Davis, Matthew Taylor eller Gary O'Neil bara för att de presterar något sämre än vad de egentligen kan är ett tufft beslut.
Idag känns nästa seger långt borta. Det verkar inte som att laget kan göra mål. Kanu har, förutom det något tursamma målet mot Manchester United, haft väldigt svårt på sistone. Vad talar för att han nätar mot Manchester City? Kan kanske Cole näta mot sin gamla klubb?
Redknapp har en del att fundera på tills på lördag. Det fattas någon poäng till 40 fortfarande och så fort den 40:e poängen är tagen kan nog laget spela mer avslappnat. Chansen att spela mot europeiskt motstånd nästa säsong bör vara motivation nog.
