Portsmouth 2 – 0 Tottenham

Efter en heroisk insats och med lite tur som hjälp tog sig Portsmouth till sin andra FA-cupfinal på tre säsonger. Tottenham var långa stunder det bättre laget, men Portsmouth hade väl så vassa chanser och segern var inte på något sätt oförtjänt.

Matchfakta

Pompey: James (k) - Finnan, Mokoena, Rocha, Mullins (Hughes 119) - Yebda (Utaka 88), Wilson, Brown - Dindane, Boateng - Piquionne (Diop 112)

Tottenham: Gomes - Corluka, Dawson (k), Bassong, Bale - Bentley (Kranjcar 79), Palacios, Huddlestone (Gudjohnsen 103), Modric - Crouch, Defoe (Pavlyuchenko 59)

Målen: 1-0 Piquionne 99, 2-0 Boateng (str) 117

Domare: Alan Wiley

Publik: 84602

Jag kan inte riktigt förstå det. Jag tittar på laguppställningarna och ser en stor klasskillnad. Jag ser ett Tottenham som har ett lag som både är starkare och mer välbalanserat än det Portsmouth som vann FA-cupen 2008. Och så tittar vi sedan på bytena som gjordes under matchen där Harry Redknapp kastade in Roman Pavlyuchenko, Niko Kranjcar och Eidur Gudjohnsen och där Avram Grant svarade med John Utaka, Papa Bouba Diop och Richard Hughes. Och till sist lägger vi till de problem som Grant tvingats handskas med.

Jag vet att även Tottenham haft problem med skador, men Portsmouth kan bara inte ersätta spelare som Jamie O’Hara, Hermann Hreidarsson, Tal Ben Haim och Nadir Belhadj hur som helst. Den begränsade innermittfältaren Hayden Mullins spelade vänsterback med bruten hand. Den något mindre begränsade innermittfältaren Aaron Mokoena spelade mittback bredvid den nyligen knockade Spurs-floppen Ricardo Rocha. På mittfältet spelade Hassan Yebda sin första match på två månader liksom Kevin-Prince Boateng som haft ett än längre uppehåll. Marc Wilson spelade halvskadad och Aruna Dindane gjorde sin första match på flera veckor av kontraktsmässiga skäl.

De Tottenham-fans som trodde att detta skulle bli en någorlunda enkel resa till finalen kan förlåtas, jag kan inte nog understryka den bragd som Portsmouth stod för igår.

Matchen

Matchen började med Tottenham-press och redan i inledningen tvingade Peter Crouch David James till en räddning på en nick. Portsmouth hade sedan en kontring i elfte minuten där Frédéric Piquionne kom till skott, men det var ett skott som Heurelho Gomes hade bra koll på.

Planen var dålig, och den visade sig bli delvis matchavgörande. Den förste att drabbas av det var Dindane som halkade in i Wilson Palacios och blev varnad. Några minuter senare gjorde Tom Huddlestone samma sak när han blev varnad för att ha halkat in i Dindane. Portsmouth började nu komma in i matchen och Piquionne skulle definitivt gjort bättre än att svagt volleybredsida bollen i famnen på Gomes. Och när klockan närmade sig 30 minuter borde väl ändå Crouch ha gett Tottenham ledningen, men hans nick räddades snyggt av James.

Ett flertal heta chanser hade redan skapats, men det fanns utrymme för lite till i den första halvleken. Kanske den bästa chansen gick till Piquionne som kom helt fri efter en fin genomskärare av Yebda. Skottet gick dock rakt på Gomes när det hade räckt med att placera det decimetern åt höger för att ge Portsmouth ledningen, men det var också bra gjort av målvakten som stod kvar och gjorde sig stor.

I andra änden fick James glänsa när han räddade Huddlestones fina vänsterskott som definitivt var värt ett bättre öde. Bollen var på väg mot krysset, men James nådde dit med fingertopparna och räddade till hörna. Innan halvleken var slut kom Tottenham nära igen, den här gången genom Bentley vars skott styrdes i burgaveln till en hörna. En intensiv och händelserik första halvlek slutade mållös.

Rocha inledde andra halvlek med att som så många gånger vara på rätt ställe, det vill säga i vägen för en motståndare. Hans blockering av Jermain Defoe, som var påfallande osynlig, var viktig. Andra halvlek var annars lite mer chansfattig till en början. Det dröjde tio minuter innan nästa chans kom då Piquionne nickade Dindanes inlägg rakt på Gomes efter en snabb kontring.

Men 20 minuter in på halvleken hettade det till ordentligt framför Portsmouths mål. Först nickade Crouch utanför sedan James hängt tvätt på en hörna och strax därefter räddade Mokoena sig själv från att styra in Vedran Corlukas inlägg genom att få undan bollen på mållinjen. Crouch kom sedan nära två gånger utan att riktigt få till det. Slutet av andra halvlek ägdes av Tottenham som pressade på för ett segermål. Närmast kom Crouch som tvingade fram en jätteräddning av James på stopptid.

Någonstans där började jag tro att Portsmouth skulle tvingas kapitulera. En förlängning hade tvingats fram, men matchotränade spelare hade ändå gjort 90 minuter. Yebda byttes ut i 88:e efter att ha gett så mycket mer än vad som någonsin förväntats efter ett så långt uppehåll. Boateng, Dindane, Mullins och Wilson fortsatte, trots uppehåll och skador. Så var de förstås uppbackade av minst 32000 egna fans som röstmässigt utklassade Tottenhams fans ända tills förlängningen då de långsamt, vackert och mäktigt sjöng sin version av ”When the saints go marching in”.

Portsmouths fans kom tillbaka och tog över igen. Spelarna vägrade ge sig och i den 99:e minuten kom belöningen. Wilsons långa frispark nickades ner av Boateng, Michael Dawson halkade och Piquionne rakade in bollen i mål från nära håll. Explosion och eufori. Många fans kunde varit så nöjda med insatsen och en hedersam förlust, men nu var laget i ledning och på väg mot final. Dryga tjugo minuter kvar att hålla undan. Var detta en repris på semin mot Liverpool 1992 eller skulle det räcka hela vägen?

Tottenham hade en boll inne bara minuten senare. Crouch hade hittat nätet till slut, men Alan Wiley hade hittat något att blåsa för. Något som ingen annan såg. Wiley pekade på Kranjcar, men reprisbilden visade inget ojuste. Portsmouth hade tur igen. Två gånger på en match är mycket den här säsongen, men det skulle bli bättre.

Först räddade James två gånger i början på andra förlängningsdelen, sedan slarvade Dindane och Utaka bort ett lysande kontringsläge. Men när Dindane några minuter senare vandrade sig igenom försvaret kom matchen i ett avgörande skede. En tackling från Palacios som såg bra ut resulterade i straff. Visserligen träffade han inte bara boll utan även ben, men det såg också ut som att Dindane försökte lägga sig över benet, eller så kanske han bara halkade.

Så visst var straffen tveksam. Så objektiv måste jag ändå vara, och jag måste förstås komma ihåg alla straffar Portsmouth åkt på för liknande situationer som jag uppfattat som billiga. Men i just det ögonblicket kunde inte Boateng bry sig mindre. Han hade missat en straff mot Stoke men revanscherat sig mot Manchester United. Och även om Gomes gick åt rätt håll var straffen för bra slagen. Boateng hade sett till att Portsmouth hade slagit ut hans gamla lag, där han fick spela på den för honom illa passande positionen defensiv innermitt, och klubben hade fått sin revansch. Tottenham kan ta våra spelare och skicka tillbaka de som inte platsar, de kan ta vår bästa manager någonsin utan att skicka tillbaka Juande Ramos (tack för det) men de kunde inte besegra oss igår.

Tur med Dawsons halkning, tur med det bortdömda målet och tur med straffen. Och det är väl så att Portsmouth behöver lite tur för att besegra ett lag som Tottenham med alla problem som finns i truppen. Nyckelspelare som O’Hara, Hreidarsson, Ben Haim och Belhadj saknades och som nämnts spelade såväl Boateng som Yebda, Wilson och Mullins med skador medan Dindane var matchotränad.

Men det var en tur som var synnerligen välförtjänt sett till hela säsongen och förstås även sett till den insatsen som spelarna stod för igår. Dindane och Boateng var strålande. Brown har nog inte gjort många bättre matcher och i mittförsvaret satte ingen av duon Rocha-Mokoena en fot eller ett huvud fel på hela matchen. Samtliga spelare spelade med Hreidarsson-anda. Rocha utsågs till matchens lirare. De som bara sett honom i Tottenhams tröja undrar nog vad som hänt.