Amiens AC - Montpellier1 - 1
Coventry 2 - 0 Portsmouth
Största segern på många år togs i rätten i torsdags. När det var dags att spela om poäng på planen var Portsmouth inte lika lyckosamt. Som så ofta på senare år slutade premiären i poängförlust. Precis som förra säsongen hann det inte gå länge innan ”here we go again”-känslan infann sig.
På fredagskvällen blev Jamie Ashdown helt klar och det fanns lite hopp om poäng. En erfaren målvakt är bättre än en oprövad junior, tänkte jag. Ack vad jag bedrog mig. Efter blott tre minuter lyckades Ashdown kasta in en fösare från Freddie Eastwood mellan sina ben. Mardrömscomeback för målvakten, drömstart för Coventry.
Spelmässigt var Portsmouth, med 2000 högljudda supportrar i ryggen, väl med i den första halvleken men chanserna var få. Inte en enda gång testades Westwood i hemmamålet, och när Eastwood snyggt och distinkt nickade in duktige David Bells inlägg en bit in i andra halvlek var det godnatt. Utan styrka på bänken kunde Cotterill inget göra. Portsmouth orkade mindre ju längre matchen led. Den tuffa amerikaturnén med en tunn trupp hade säkert sin del i detta, och kanske var det en anledning till att spelarna enligt sina motståndare började gnälla och skälla på varandra.
In kom juniorerna Nadir Ciftci och Pete Gregory. 4-3-3 blev till 3-4-3 men utan resultat. I matchens slutskede skickade Portsmouths kapten och bäste spelare Marc Wilson en frispark i stolpen, men detta var enda gången som man var nära ett mål. Too little och too late, mycket för Cotterill att fundera på men lite att laborera med. Vad hade vi inte gett för en vänsterback så att Ritchie kunde ta Utakas position som vänsterytter? Och vad hade vi inte gett för att kunna skicka in Kanu i halvtid?
Portsmouth behöver ett antal seniorer och det kvickt. Den här serien överlever man inte med en så stor andel unga och tekniska, men knappt färdigvuxna spelare.
