Säsongen som gick, del 1
Under några dagar ger jag min syn på säsongen. Del 1 handlar om Pompeys säsong.
Efter 15 säsonger i andradivisionen tog Pompey äntligen steget upp i Premier League. Det var helt otroligt stort för mig, som då hade följt klubben i tolv år. Det har visat sig vara otroligt stort för supportrarna i England också. I med och motgång har det sjungts på Fratton Park, och som man har sjungit!
Jag tänker visserligen på hela säsongen, men två matcher har det här publiken bjudit på något alldeles speciellt. Ni vet vilka.
I början av mars såg Pompey chansen att ta sig till semifinal i FA-cupen. Det blev pannkaka av de planerna. Arsenal körde över Pompey fullständigt och bjöd på en riktig uppvisning.
Men vad spelade det för roll? Vid 0-5 sjöng publiken som aldrig förr. Efter slutsignalen gick Edu runt på planen och applåderade publiken. Det var stort. Man trodde inte det kunde bli bättre.
Det kunde det. Nästa gång lagen möttes sjöng publiken "Henry for Pompey" bland annat. Henry tog en rullstolsbunden hemmasupporter i handen i samband med en hörna och efter matchen applåderade han publiken iförd Lua-Luas tröja. Stort det också.
Säsongens avslutning har varit en njutning för oss, precis som vi hoppades på att hela säsongen skulle bli. Men vi visste inte hur svårt det var att njuta av den spänning det innebar att balansera på strecket större delen av säsongen.
I vintras, när det såg som mörkast ut med halva truppen på skadelistan, tänkte jag tillbaka på Division 1-säsongen när allt gick som på räls. Jag hade nästan börjat acceptera en nedflyttning. Men dagen efter min födelsedag, den 21:a mars, kom vändningen.
En derbyvinst mot Southampton startade en fantastisk formtopp som tog Pompey till en 13:e-plats. Den vänstra stolpen framför Intercash Stand räddade hela säsongen när den höll Kevin Phillips volleyskott utanför målet.
Nu har vi nått den centrala punkten i den här säsongskrönikan, eller vad ni nu vill kalla det. Här följer nämligen en lista med mina personligt utvalda höjdpunkter:
Årets Pompeyspelare
Arjan de Zeeuw. Har ni hört hur publiken ropar "Zoo" varje gång han gör något bra? Det borde ni ha gjort, för det gör han ofta. de Zeeuw är inte snabb, men han är så välplacerad och så kompromisslös att han kan ge ligans bästa forwards en rejäl match. Jag citerar Andreas Lindström på Arsenals redaktion (matchrapport Pompey-Arsenal): Matchens bäste spelare var med bred marginal Portsmouths mittbackskrigare de Zeeuw. Inte en missad nickduell eller tackling på hela matchen. Hade han varit 10 år yngre hade jag mer än gärna sett honom i Arsenal.
Årets match nr 1
Pompey 6 - 1 Leeds. Ja, vad ska man säga? Att Leeds gjorde en dålig match eller att Pompey gjorde en bra match? Det spelar ingen roll, andra halvlek var en enda lång njutning.
Årets match nr 2
Pompey 1 - 1 Arsenal. Inramningen och själva matchen var en seger för fotbollen.
Årets match nr 3
Leeds 1 - 2 Pompey. Pompey spelade denna viktiga match med ett otroligt lugn. Metodiskt spelade man sig fram till lägen och visade att man var för bra för nedflyttning.
Årets besvikelse
Att Svetoslav Todorov inte fick spela mer än 45 minuter på grund av sin korsbandsskada. Ska opereras på nytt i sommar.
Min positiva överraskning nr 1
Richard Hughes spelade knappt en enda match i Division 1 i fjol på grund av skada. Han gick därmed i princip från tvåan till Premier League. Det märktes inte, Hughes har visat sig vara en riktigt stabil spelare.
Min positiva överraskning nr 2
Se årets spelare.
Årets ögonblick
Matthew Taylor smällde in kvitteringen på Anfield i FA-cupen. Sedan sprang han i full fart tvärs över hela planen för att fira sitt mål framför sina egna fans. Så ska ett viktigt mål firas!
Senare i veckan kommer jag att sammanfatta Premier League samt utvärdera Pompeys trupp, spelare för spelare.