Pompey 2 - 0 Man United
Seger mot Man United för andra gången i rad. Fantastiskt och surrealistiskt.
Det är med en otrolig stolthet som man ser matcherna mot storlagen. Man förväntar sig ingenting, och man tänker hela tiden på den där nederlaget mot Leyton Orient i FA-cupen på hemmaplan med 1-4. Det sista var en lögn. Minnet av förlusten mot det där Londonlaget finns inte längre. Ett visst perspektiv finns dock.
För Pompey brukade vara ett bottenlag i Division 1, och det var det laget jag tog till mitt hjärta. Steget därifrån till att se laget spela en match i Premier League, i Canal +, mot Manchester United är stort. Mycket stort.
Man väntar sig inget annat än en lektion. Och en lektion var det inledningsvis. Ända tills Quashie började sätta in sina tacklingar och Lua-Lua och Kamara började löpa mot sina försvarare. Pompey tog sig in i matchen.
Det är någonstans där som det förbannade hoppet tänds. Hoppet om en poäng, kanske tre. United dominerade, United skapade chanserna och Rooney, han blev varnad.
Men United kunde inte hålla koll på Pompeys forwards. Ferdinand var bra, men inte bra nog. Giggs och Ronaldo var också bra, men saknade det där lilla extra som avgör matcher. Unsworth hade bra kontroll på Ronaldo för det mesta.
Jag tycker annars om att se spelare som Ronaldo. Han kan ju göra precis vad som helst med en boll. Ändå tycker jag inte om honom. Jag antar att alla spelare inte ryms i en fotbollsfantasts hjärta, men i mina ögon är Giggs en mycket större fotbollsspelare. igår överglänstes Ronaldo kraftigt av Lua-Lua.
En annan spelare jag har svårt för är Wayne Rooney. Filmningen mot Arsenal fick min respekt för grabben att sjunka rejält, hans uppträdande igår gjorde inte saken bättre. Kan inte killen hantera en dålig dag på jobbet kommer han aldrig att bli något.
Nu är Rooney visserligen redan mer än bara något. Han är i sina bästa stunder en världsspelare. Men att han fick stanna kvar på plan igår är inget annat än en skandal av den mindre sorten. Hur många sparkar måttade/utdelade han inte mot Pompeyspelare efter sitt gula kort? Och varför blev han inte utbytt?
Jag har svar på bägge frågorna. Att Rooney inte blev utvisad var på grund av den straff som Pompey fick, det vill säga någon typ av kompensation. Svaret på fråga två är att van Nistelrooy var avstängd.
United fick Pompey att se yrvaket ut i inledningen. Dessbättre hade väl varken Rooney, Ronaldo, Scholes eller Smith vaknat heller för deras avslut var oftast tama. Tack vare det och resolut försvarsspel av de Zeeuw och Stefanovic kunde Pompey freda sitt mål. I andra änden av planen hade man ett par bra lägen att ta ledningen.
Fram till den 52:a minuten hade Pompey en poäng att försvara, ett misslyckat agerande av Rio Ferdinand innebar straffspark och 1-0 av den bergsäkre Unsworth. Det har hävdats att Ferdinands tröjdragning på Fuller skedde utanför straffområdet, åtminstone till en början. Dock tyckte jag det såg ut som att Ferdinand höll kvar i tröjan innanför straffområdet och även om Fuller faller när situationen är överspelad var det en rättvis straff för Pompey.
Vi minns den solklara straff man skulle haft i Blackburn och vi minns den felaktiga straff som United fick mot Arsenal. Det är sådana saker som jämnar ut sig, och den här gången jämnade det verkligen ut sig.
Minuten senare nickade Ronaldo i stolpen och returen hoofade (jag har fortfarande inte funnit någon bra översättning) Smith högt över Fratton End.
Giggs hann inte före Hislop och den rutinerade målvakten skickade iväg en blixtsnabb kontring. För en gångs skull tillätt domaren Yakubu att använda sin muskelstyrka mot en motståndarback och när han skapar sig den ytan är han mycket farlig. Sedan vände han bort Ferdinand innan han sköt ett skott som träffade Silvestre innan bollen retfullt studsade över Carroll.
Naturligtvis borde United vunnit om man ser till bollinnehav och målchanser. Pompey spelade denna match som om det vore en bortamatch. Det gick vägen. Kamaras tidiga sorti lovade inte gott, men Fullers inhopp var bra. Mezague gjorde sedan en stark Premier League-debut och samtliga hemmaspelare var fullständigt lysande. Unsy var stabil, de Zeeuw och Stefanovic var strålande, Faye vann tillbaka min respekt och Yakubu är den bästa forwarden bland de lag som inte tillhör top fem.
Men spelarna jag mest vill lyfta fram är Nigel Quashie och Linvoy Primus. De båda var med när Pompey kämpade för att bibehålla sin Division 1-status och nu är de viktiga stöttepelare i ett lag som ligger på övre halvan i Premier League.
Premier League är en serie där alla matcher är svåra matcher. Man måste alltid spela bra för att vinna. Det är därför som lag som Liverpool och Newcastle inte hänger med i guldstriden eftersom dom spelar för få bra matcher. United har troligen redan tappat för många poäng, men laget är starkt nog att ta upp kampen med Chelsea och Arsenal ändå (jag skriver inte detta för att höja Pompeys insats ännu mer till skyarna om ni trodde det).
Varför vinner Pompey den här matchen? Statistiskt sett vore ju en bortaseger rättvis. Kanske är det så att Pompey börjar så smått etablera sig i Premier League? Jag behöver inte nypa mig i armen, för i den dröm jag drömde natten till lördagen vann Pompey med 6-1.
Matchens höjdare förutom målen: Lua-Luas tunnel på Heinze. Vänsterbacken var sig inte lik efter det...
Bäst på plan: Nigel Quashie dominerar mittfältet igen.
Smolk i glädjebägaren: Kamaras knäskada verkar vara allvarlig och han kan bli borta en tid. Läge att kalla hem James Keene?
Till sist: såg att Aftonbladet än en gång hade samma laguppställning som jag satte ihop i min inför match-rapport. Fel uppställning visade det sig, bättring utlovas.
