WBA 2 - 0 Pompey
West Bromwich fullbordade sin Great Escape och hela Hawthorns firade tillsammans.
Av fyra lag, av vilka jag egentligen inte ville att något skulle åka ur hellre än något annat, var det West Bromwich som klarade sig kvar. Med fyra lag inom två poäng var det bäddat för en dramatisk avslutning, och dramatik var det gott om.
Hemmalaget låg sist inför matchen och var tvungna att vinna samtidigt som Norwich förlorade och Crystal Palace och Southampton tappade poäng. Inget omöjligt scenario, skulle det visa sig.
I Pompey hade Yakubu petats till förmån för unge James Keene. Yakubu hade innan matchen fått kritik för sina loja insatser av manager Perrin och satsningen på Keene och Fuller kändes rätt, det var två spelare som var motiverade. På innermittfältet såg tuffingarna Cissé och Hughes till att hemmalaget inte skulle få en lätt match.
WBA började bäst. Richardsons inlägg borde ha stötts in av Robbie Earnshaw, men lätt störd av Taylor missade walesaren målet.
Taylor kom sedan loss på vänsterkanten. Det första, stenhårda, inlägget fick han tillbaka direkt. Nästa inlägg, med högerfoten, fann O'Neil som såg ut att inte veta om han skulle nicka eller använda högern eller vänstern. Det blev ett högerskott högt över.
Ricardo Fuller brände sedan den stora chansen när han istället för att ta med sig bollen väntade in två eller tre studsar innan Albrechtsen hann tillbaka för att störa honom tillräckligt för att skottet skulle gå utanför.
James Keene, med sin första match för start, var inledningsvis lysande. Det tog 27 minuter innan han tappade en boll, och innan dess hade han skapat oro i hemmaförsvaret. Han fick bland annat på ett fint skott som Kuszczack räddade. Keene imponerade med sin styrka, löpvillighet och förmåga att ta fart mot målet så fort han fick läge.
Kevin Campbell tog sig sedan förbi Stefanovic, men skottet räddades av Ashdown till hörna. Ashdown visade för övrigt åter prov på fin pondus i luftrummet.
Sista chansen i första halvlek var Cissés distansskott som gick fem meter utanför. Cissé kunde inte annat än le åt sitt misslyckade försök.
I andra halvlek märktes det vilket lag som hade mest att spela för. Pompeys anfallsförsök blev allt färre. En frispark av O'Neil som hemmalagets målvakt inte hade några problem med var väl ungefär det som man lyckades skapa.
Sedan var det dags för Geoff Horsfield att göra entré, och som han gjorde det. Geras inlägg nicktouchades av en försvarare, och vid bortre stolpen fanns den inbytte för att med en volley göra sitt första mål på hemmaplan på mycket länge. Då hade han varit på plan i mindre än en minut. The Hawthorns kokade. I detta ögonblick var WBA på rätt sida strecket.
Hemmalagets seger såg gjuten ut, med ett bortalag som hade tappat motivationen. Men ett mål för Crystal Palace innebar att WBA åter var på fel sida strecket. Därför var det en klen tröst för hemmafansen när Kieran Richardson spikade slutresultatet med kvarten kvar att spela.
Strax därefter hördes ett sorl runt hela arenan. Har Charlton kvitterat? Nej, så var inte fallet. Möjligtvis hade falsk information spridit sig. Ställningen på The Valley var alltjämt 1-2.
Men med tio minuter kvar att spela på båda arenorna bröt det stora jublet ut på The Hawthorns. Charlton 2 - 2 Crystal Palace. När Mike Riley blåste för full tid hölls jublet inne. Det var inte slut ännu på The Valley.
När slutresultatet från den andra matchen hade konfirmerats invaderades planen av lyckliga fans. Slutscenerna var magiska och obeskrivliga. Skadeglada Pompeyfans, varav många iförda West Bromwich-tröjor, jublade ikapp med hemmafansen.
West Bromwich kvar i Premier League, vem hade trott det i vintras?
