2017-08-23 20:45

Cheltenham - West Ham
0 - 2

Blackpool 1 - 1 Portsmouth - orden räcker inte riktigt till...

Efter en mycket stark insats fick Portsmouth med sig en välförtjänt poäng. Fans och spelare visade sig från sin bästa sida och jag känner mig stoltare än någonsin över att vara Pompey-supporter. Poängen var inte poängen igår.

Ibland är det så svårt att sätta ord på vad man verkligen känner, tycker och tänker. Idag är en sådan dag. Ett dygns distans kanske skulle hjälpa, men nu sitter jag här och skriver och känner att jag inte riktigt är värdig. Jag kan återge det jag såg och hörde, men stoltheten går inte att beskriva. Om fotboll kan vara episkt så var den det igår. De som var med igår och på Wembley 2008 kommer säkert om ett par år att säga att igår var större, precis som jag säger att Sunderland hemma 2010 var större än FA-cuptriumfen 2008. Det är så äkta. Klubben lider, fansen lider och spelarna får inte betalt. Ändå ger de allt för klubben och för kärleken till sporten. Spelare och fans blir mer jämlika på något sätt, och det kanske är därför som Portsmouths fans är som bäst när läget är som sämst.

De 1500 som tog sig till Blackpool igår trodde knappast på en seger. Kanske hoppades de flesta på en poäng, men för många var det inte poängen som var poängen. Det var den två minuter långa protesten i början av andra halvlek som var poängen. Den som fick mig att hitta en rysk stream för att kunna följa matchen, trots att allt talade för en klar förlust. Den som fick min sambo, med ett påtvingat fotbollsintresse, att släppa brödbakandet för en stund. Den som gjorde oss båda tårögda.

Blue Army rockade Bloomfield fullständigt. Blackpool var snabbast ut ur startblocken och dominerade klart inledningsvis, men bara på planen. Lomana Tresor Lua-Lua var överallt. Mittfältare, anfallare, framspelare och avslutare. Han ville allt utan att göra mål, och när han väl gjorde det dömdes det bort. Frisparken från vänster ytter-position gick rakt i mål, men en offsidestående Chris Basham störde Stephen Henderson tillräckligt för att assistenten skulle flagga. Jag vet inte om det var korrekt eller ej. En gång i tiden kunde man säga att han inverkade på spelet, men sedan var man visst tvungen att röra bollen, vilket han inte gjorde här.

Portsmouth fortsatte ha lite flyt med domartrion när Barry Ferguson vräkte sig fram på ett inlägg och fick en fot i ansiktet av en bortaförsvarare. Kevin Friend hade säkert blåst straff där, men nu var det inte Friend som dömde. Portsmouth hade också kunnat fått en straff när Márkó Futács drogs i tröjan då han försökte plocka ner en lång boll, men ungraren är så stark att jag inte tror att han märkte något.

Från mitten av halvleken började Portsmouth få kontroll över hemmalagets anfallsspel och man skapade ett par riktigt heta chanser också. Först ut var Futács som kom fri till vänster i straffområdet, men helt fri med Matt Gilks i dålig vinkel sköt han bollen till inkast. Därefter hade Erik Huseklepp ett friläge, men sköt rakt på målvakten. Till anfallarens försvar ska det sägas att Gilks väntade ut honom skickligt. Det kändes som att Portsmouth var på väg att ta över nu. Tal Ben-Haim, utmärkt igår, testade ett distansskott som Gilks tog hand om innan 0-1 kom efter ett par situationer som upprörde Ian Holloway.

Först var det en hands på mittplan som var så solklar att domaren inte kunde missat den, särskilt som att han såg ut att vara vänd åt rätt håll. Han vände sig från situationen direkt som om han försökte få det att se ut som att han inte kunde ha sett något, och Portsmouth vände spelet. Det blev ett inkast efter att Holloway tyckt att Lua-Lua skulle fått en frispark (den situationen var dock Ollie ensam om att se), och Kelvin Etuhu testade skott från dålig vinkel som Gilks parerade. Bollen hamnade hos Futács som testade skott direkt, ett skott som blev till en perfekt passning till Huseklepp som tog emot, vände och petade in bollen i mål. Huseklepp sprang jublande mot supportrarna och ljudvolymen höjdes ytterligare.

De få minuter som var kvar att spela av halvleken gick utan att Portsmouth släppte till något. Visserligen hade hemmalaget en farlig frispark som Lua-Lua sköt i muren, men bakåt kändes det väldigt tryggt. Skulle det här bli vår dag?

Andra halvlek inleddes med protesten. Under två minuter ställde sig Blue Army med ryggen emot planen och skanderade "Appletons Blue-White Army". Blackpool förstörde inte protesten genom att göra mål. Istället blev det stiltje i spelet länge nog för att protesten skulle synas i TV. Ett första steg att visa att man står enade på spelarnas och ledarnas sida i kampen mot Balram Chainrai och ett icke-fungerande ägarsystem inom brittisk fotboll. Och därefter fortsatte man rocka Bloomfield.

Blackpool skapade inget av värde i början av andra halvlek. Tre byten gjordes under första 20, men det var Portsmouth som skapade chanserna. Först var Huseklepp på väg igenom, men han fick inte kontroll över bollen. Därefter fick han ett friläge till höger i straffområdet, men hans avslut var ett mellanting mellan skott, inlägg och rensning. Futács fick på ett bättre skott, men stolpen hindrade honom från ett välförtjänt mål. Och så kom den stora chansen, ytterligare ett friläge för Huseklepp. Han bröt sig in i straffområdet och fick ett lysande läge, men avslutet var synnerligen tamt och man började undra om det här verkligen skulle kunna gå hela vägen. Portsmouth borde verkligen haft 0-2 så långt, men med ett så stabilt försvarsspel skulle det kunna hålla.

Enda chansen för hemmalaget så långt i halvleken var Alex Baptistes försök till konstspark som gick metern utanför och över, men när Baptiste fälldes av Greg Halford med kvarten kvar höll inte försvarsmuren längre. Halford tyckte att domaren gav bort frisparken lättvindigt - domaren sade att han inte såg utan hörde att Halford hade träffat Baptistes fot - men repriserna visade att domaren hade rätt. Baptiste hade filmat en gång tidigare i matchen, men det här var ingen filmning utan mer en klumpig och framförallt onödig tackling.

Om det var något exhelgon man förväntat sig sätta käppar i hjulen var det Kevin Phillips, men nu var det Stephen Crainey som med sin vänsterfot perfekt skruvade in bollen i krysset. En sådan där frispark som alltid går in om den slås tillräckligt bra, i det hörn som muren ska täcka men som den inte kan täcka om frisparken är på rätt avstånd. Blackpool fick hopp om tre poäng trots att man så långt inte förtjänade 1-1, och Portsmouths spelare skulle än en gång få visa karaktär.

Visserligen anföll Blackpool så gott man kunde, och man dominerade nu klart, men chanser skapades inte. Förutom en, och det var ett rappt volleyskott från Ludovic Sylvestre som Henderson kunde styra undan till hörna. Egentligen en rutinräddning, men likväl det första riktiga ingripandet för målvakten denna match, och bollen studsade precis framför hans händer. Kanske hade Jamie Ashdown kunnat släppa in ett sådant skott, men det här var inte en sådan dag där laget kämpade tappert utan utdelning. Man stod emot och klarade en poäng som vi på förhand hade varit mycket nöjda med, men som nu kändes som en liten förlust.

På läktarna togs dock en stor seger. Blackpool-fans applåderade Pompey-fans efter matchen, fleråriga säsongsbiljettinnehavare medgav att de aldrig sett så bra bortasupport i Blackpool tidigare, och läktaren gungade 20 minuter efter matchens slut. Fansen på plats gjorde oss alla stolta igår, och spelare, ledare och journalister likaså. "Thanks to all the travelling fans.. #unreal" skrev Joel Ward på Twitter och Jason Pearce skrev "We have the best fans - unreal support! Thank u". The News Jordan Cross skrev "Got to say I'm proud to be associated with #Pompey after fans' show of force at #Blackpool. Appy admitted he'd never seen anything like it." och Appleton öste beröm över både fans och spelare efter matchen.

Jag vet inte om jag kan begära att Portsmouth FC ska kunna ge mig mer. Jag har fått så mycket, och jag är så oerhört tacksam och stolt. Att spelare visar lojalitet i storlagen där de tjänar pengar och vinner titlar är en sak, att spelare visar lojalitet i Portsmouth där de varken får betalt eller vinner titlar är en helt annan. Och att ha fått vara en del av dessa fantastiska och overkliga fans både på Wembley och tre av fyra läktare på Fratton Park, inklusive Fratton End, gör mig stolt och lycklig. Jag bryr mig inte om Premier League - jag längtar inte tillbaka på något sätt - utan jag vill bara se dessa spelare ge sitt allt för att de älskar att spela fotboll och för att de älskar att spela inför oss. Deras belöning är ett stöd som våra fans visade upp igår, och vår belöning är deras tacksamhet som de ger tillbaka.

Om Portsmouth FC försvinner 20/2 har jag fått ut mer än vad jag någonsin kunde begära, och kanske mer än vad de flesta fotbollsfans får ut av livslångt engagemang.