Going out in style
Sista matchen för säsongen slutade med förlust men det handlade inte om resultatet den här gången. Portsmouths supportrar visade upp vad fotbollskultur handlar om och om denna klubb skulle gå under kommer fotbollen att bli så mycket fattigare.
Jag blir inte förvånad om många uppfattar oss som självgoda. Det rör mig inte i ryggen. Inte ett dugg. Mitt Twitter-flöde svämmades över igår av bilder på Portsmouth-fans i olika kostymer. Luigi och Mario, Elvis, smurfar, Robin Hood, matroser. Och under och efter matchen kom alla komplimanger från Nottingham-håll. Hemmafans som var stolta över att ha den äran att vara på samma match som dessa fans, hemmafans som utnämnde de gästande fansen till de bästa.
Jag antar att vi är motgångssupportrar. Stämningen ökar i underläge och är som bäst när allt är kört. Jag har själv stått på Fratton End och sjungit och vrålat i 97 minuter plus paus i väntan på ett kvitteringsmål som inte betydde något annat än att vi i varje fall inte förlorade. Och det i en måstematch mot Sunderland där tre poäng inte hade räckt så långt. Jag kan inte tänka mig att det finns bättre fans i motgång.
Men det finaste av allt stod spelarna för. Efter matchen kom de ut med en hemmagjord banderoll med texten ”FOR SALE” följt av klubbmärket och ”WORLDS BEST FANS COME FREE!”. Då hade supportrarna stannat kvar i mer än en halvtimme för att återigen få hylla sina nedflyttade hjältar.
Matchen i sig var ointressant. Det enda intressanta var hur många juniorer som skulle få chansen, men det blev bara en. Ashley Harris spelade större delen av matchen medans Jed Wallace, Alex Grant, Sam Magri och Adam Webster satt kvar på bänken hela matchen. Fyra av juniorerna gjorde sin stora insats på fredagskvällen då man framförde ett stycke sång som lät allt annat än bra. Greg Halford filmade det och postade på YouTube.
För Halfords del var det troligen hans sista insats som Portsmouth-spelare för den här gången. Liksom Jason Pearce placerades han utanför truppen för att en försäljning inte skulle hotas, men till skillnad från Pearce, som gör klart med Leeds i dagarna, är inget klart för Halford. Få spelare vill egentligen lämna klubben och dess fans. Den ende som inte bryr sig om sådant heter Tal Ben-Haim och det enda vi vill är att han ska hamna i ett reservlag med ett kontrakt där han får betalt per framträdande i ett a-lag där han inte platsar. Gärna Chelsea men kanske ännu hellre Southampton eller Brighton.
Portsmouth skapade fler målchanser i en avslagen första halvlek och andra halvlek var inte mycket roligare. När Dexter Blackstock, tidigare i Southampton, gjorde 1-0 jublade Portsmouths fans som om det var ett eget mål. Blackstock satte även tvåan med minuter kvar, men inget kunde hindra Blue Army från att sjunga och ha roligt. Inte ens det faktum att Southampton säkrade uppflyttning med en emfatisk seger mot Coventry.
När nu tabellen är klar står det också klart att det var poängavdraget som gjorde att laget hamnade på fel sida strecket. Visserligen hade andra lag kunnat vinna sin match igår om de hade varit tvungna, men å andra sidan har vi redan konstaterat att poängavdraget sög mycket energi ur spelarna och laget tappade oväntade poäng veckorna efter beslutet. Det är förstås så att Portsmouth vann en fördel genom att leva över sina tillgångar, men det är man inte ensamma om i den här ligan. Det är enastående att en organisation som tycker att Vladimir Antonov är en fit and proper owner trots att han har blivit beskjuten och trots att hans bank vägrats verka i Storbritannien kan dela ut ett poängstraff.
Jag önskar jag kunde skriva ”Grattis Shrewsbury, Colchester och Bournemouth, Portsmouth kommer till League One” men det är 50% risk att ett sådant uttalande är felaktigt. Men tillsammans med Portsmouth Supporters Trust tänker jag i varje fall göra ett försök att rädda klubben.
Vi får helt enkelt se om vi ses här i augusti. Vi fans förtjänar det.
