Portsmouth 2 - 1 Scunthorpe
Efter tre raka förluster blev det äntligen seger igen för Portsmouth. Lånet från Bournemouth, Wes Thomas, säkrade lagets första hemmaseger i ligan för säsongen med ett sent mål.
Det var lite känslan av en måstematch efter tre raka förluster. Tre raka förluster totalt i ligan och tre raka förluster på hemmaplan i ligan. Hade man scenskräck på Fratton Park? Kanske. Mer troligt är att spelarna saknat självförtroende på grund av den dåliga resultatraden.
Skadeproblemen gjorde att man tvingades gå till sin gamla farmarklubb för att låna Wes Thomas. Luke Rodgers är borta i ett par veckor med en sträckning. I försvaret fick vi se Adam Webster som högerback då Appleton föredrog att ha Mustapha Dumbuya på mittfältet. Säkrare så. Och i mittförsvaret kunde vi för en gångs skull se lite kontinuitet med Gabor Gyepes, som inte tränat ett enda pass sedan smällen mot Crawley, brevid Lubomir Michalík.
Med ett bräckligt självförtroende hade laget behövt ett tidigt ledningsmål för att kunna spela ut men precis som i Nottingham senast blev det tvärtom. Redan efter fem minuter hade gästerna promenerat genom ett tamt hemmaförsvar och satt 0-1. Det var Leon Clarke som gjorde det på ett enkelt sätt framspelad av Jimmy Ryan. De som såg matchen konstaterade att det där var nog det lamaste försvarsspelet som de sett Portsmouth visa upp.
Men Portsmouth kom igång direkt efter målet och kvitteringen kom minuterna senare. Michalíks nick från nära håll räddades av Sam Slocombe, Izale McLeod slog hål i luften och Gyepes smällde in den lösa bollen. Slocombe skadade sig i samband med målet och fick sedan bytas ut mot James Severn (som jag faktiskt kom på att jag haft i mitt reservlag på Football Manager).
Det var nu hemmalaget som gick för ett ledningsmål och chanser saknades inte. Först ut var Darel Russell med en lobb över och sedan träffade McLeod ribban med ett distansskott. Karl Hawley testade Mikkel Andersen däremellan.
Bästa chansen fick Portsmouth sedan Thomas fällts av Niall Canavan och domaren dömt straff. Brian Howard sköt hårt, men Severn gick åt rätt håll och räddade. Kanske tog missen udden ur Portsmouth ett tag, för halvleken avslutades bäst av Scunny. Clarke sköt ett skott i burgaveln och Hawley nådde inte riktigt fram till Christian Ribeiros farliga inlägg. 1-1 i paus.
Andra halvlek fortsatte som den första slutade. Först räddade Andersen Hawleys skott med foten och därefter skruvade Clarke ett skott utanför. Portsmouth hade kört fast och publiken hade blivit alltför tyst, så Appleton insåg att något behövde göras. Den rutinerade men långsamme Jon Harley byttes ut mot publikfavoriten Ashley Harris. Webster gick till vänsterbacken, Dumbuya till högerbacken och Harris tog Dumbuyas plats. Harris har flera gånger den här säsongen livat upp både laget och publiken med sin energi som inhoppare.
Och så skedde även den här gången. Harris var nära att göra mål direkt, men han och Thomas sprang ihop när det hade räckt med att en av dem hade rakat in Dumbuyas inlägg. Minunterna senare vände han upp och sköt ett skott som styrdes tätt utanför av en försvarare. Det kändes som att något var på gång i det här skedet.
Då tvingades Russell utgå med en bristning i baklåret. Han ersattes av Johnny Ertl. som gjorde självmål i sin debut på Fratton Park. Ertl fick liksom Harris en chans direkt men bollen från McLeod kom tydligen för snabbt till honom för att han skulle hinna få iväg ett bra skott.
Trots att det stod 1-1 med minuter kvar av ordinarie tid kände jag mig helt lugn. På något vis visste jag att det skulle gå vägen, en väldigt sällsynt känsla för mig när Portsmouth spelar numera. Och målet skulle komma. Först räddade Severn Dumbuyas skott men på den efterföljande hörnan kunde han inte längre stå pall. Bollen halvrensades ut till hörnläggaren Howard det var på hans inlägg som Thomas tryckte in 2-1.
Fratton Park rockade vid det här laget men fem nervösa tilläggsminuter återstod. Med sekunder kvar att spela sprang sig McLeod fri och sköt i stolpen och där trodde man att matchen skulle vara över, men icke. D'Urso lade till lite till och sedan ytterligare lite till, men när klockan hade tickat över sju evigt långa stopptidsminuter satte han äntligen pipan till munnen för att avsluta matchen.
Det var ingalunda en imponerande insats av Portsmouth men de tre poängen är oerhört mycket värda. Det är oftast segrar som ger självförtroende och det i sig ger bättre prestationer och kan man ta med sig det till Yeovil kan det komma att bli nya poäng. Yeovil har fem raka förluster.
Matchfakta
Pompey: Andersen - Webster, Michalik, Gyepes, Harley (Harris 58) - Dumbuya, Russell (Ertl 67), Howard (k), Williamson - Thomas (Obita 90+2), McLeod
Skadeproblemen gjorde att man tvingades gå till sin gamla farmarklubb för att låna Wes Thomas. Luke Rodgers är borta i ett par veckor med en sträckning. I försvaret fick vi se Adam Webster som högerback då Appleton föredrog att ha Mustapha Dumbuya på mittfältet. Säkrare så. Och i mittförsvaret kunde vi för en gångs skull se lite kontinuitet med Gabor Gyepes, som inte tränat ett enda pass sedan smällen mot Crawley, brevid Lubomir Michalík.
Med ett bräckligt självförtroende hade laget behövt ett tidigt ledningsmål för att kunna spela ut men precis som i Nottingham senast blev det tvärtom. Redan efter fem minuter hade gästerna promenerat genom ett tamt hemmaförsvar och satt 0-1. Det var Leon Clarke som gjorde det på ett enkelt sätt framspelad av Jimmy Ryan. De som såg matchen konstaterade att det där var nog det lamaste försvarsspelet som de sett Portsmouth visa upp.
Men Portsmouth kom igång direkt efter målet och kvitteringen kom minuterna senare. Michalíks nick från nära håll räddades av Sam Slocombe, Izale McLeod slog hål i luften och Gyepes smällde in den lösa bollen. Slocombe skadade sig i samband med målet och fick sedan bytas ut mot James Severn (som jag faktiskt kom på att jag haft i mitt reservlag på Football Manager).
Det var nu hemmalaget som gick för ett ledningsmål och chanser saknades inte. Först ut var Darel Russell med en lobb över och sedan träffade McLeod ribban med ett distansskott. Karl Hawley testade Mikkel Andersen däremellan.
Bästa chansen fick Portsmouth sedan Thomas fällts av Niall Canavan och domaren dömt straff. Brian Howard sköt hårt, men Severn gick åt rätt håll och räddade. Kanske tog missen udden ur Portsmouth ett tag, för halvleken avslutades bäst av Scunny. Clarke sköt ett skott i burgaveln och Hawley nådde inte riktigt fram till Christian Ribeiros farliga inlägg. 1-1 i paus.
Andra halvlek fortsatte som den första slutade. Först räddade Andersen Hawleys skott med foten och därefter skruvade Clarke ett skott utanför. Portsmouth hade kört fast och publiken hade blivit alltför tyst, så Appleton insåg att något behövde göras. Den rutinerade men långsamme Jon Harley byttes ut mot publikfavoriten Ashley Harris. Webster gick till vänsterbacken, Dumbuya till högerbacken och Harris tog Dumbuyas plats. Harris har flera gånger den här säsongen livat upp både laget och publiken med sin energi som inhoppare.
Och så skedde även den här gången. Harris var nära att göra mål direkt, men han och Thomas sprang ihop när det hade räckt med att en av dem hade rakat in Dumbuyas inlägg. Minunterna senare vände han upp och sköt ett skott som styrdes tätt utanför av en försvarare. Det kändes som att något var på gång i det här skedet.
Då tvingades Russell utgå med en bristning i baklåret. Han ersattes av Johnny Ertl. som gjorde självmål i sin debut på Fratton Park. Ertl fick liksom Harris en chans direkt men bollen från McLeod kom tydligen för snabbt till honom för att han skulle hinna få iväg ett bra skott.
Trots att det stod 1-1 med minuter kvar av ordinarie tid kände jag mig helt lugn. På något vis visste jag att det skulle gå vägen, en väldigt sällsynt känsla för mig när Portsmouth spelar numera. Och målet skulle komma. Först räddade Severn Dumbuyas skott men på den efterföljande hörnan kunde han inte längre stå pall. Bollen halvrensades ut till hörnläggaren Howard det var på hans inlägg som Thomas tryckte in 2-1.
Fratton Park rockade vid det här laget men fem nervösa tilläggsminuter återstod. Med sekunder kvar att spela sprang sig McLeod fri och sköt i stolpen och där trodde man att matchen skulle vara över, men icke. D'Urso lade till lite till och sedan ytterligare lite till, men när klockan hade tickat över sju evigt långa stopptidsminuter satte han äntligen pipan till munnen för att avsluta matchen.
Det var ingalunda en imponerande insats av Portsmouth men de tre poängen är oerhört mycket värda. Det är oftast segrar som ger självförtroende och det i sig ger bättre prestationer och kan man ta med sig det till Yeovil kan det komma att bli nya poäng. Yeovil har fem raka förluster.
Matchfakta
Pompey: Andersen - Webster, Michalik, Gyepes, Harley (Harris 58) - Dumbuya, Russell (Ertl 67), Howard (k), Williamson - Thomas (Obita 90+2), McLeod
Scunthorpe: Slocombe (Severn 24) - Ribeiro (Grella 90+5), Mirfin (k), Canavan, Newey - Duffy (Sedgwick 76), Prutton, Walker, Ryan - Clarke, Hawley
Mål: 0-1 Clarke (6), 1-1 Gyepes (12), 2-1 Thomas (89)
Domare: Andy D’Urso
Publik: 10995
David Gunnarsson Lorentzen2012-09-30 23:39:28
