Sheffield U - WBA2 - 0
Accrington Stanley 1 - 3 Portsmouth
Bra spelare höjer sig i viktiga matcher. I toppmötet med Accrington Stanley visade sig Portsmouth från sin bästa sida. Accrington, med åtta raka hemmamatcher utan förlust, blev blåsta av banan och kom undan med smickrande 1-3.
Det här var en match jag såg fram emot med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan är Accrington ett av de lag som spelar bäst fotboll i League 2, å andra sidan fanns känslan av att Portsmouth var på gång på allvar. En prestation likt den borta mot Northampton önskades. Vi fick en än bättre prestation.
Paul Cook hade sin vana trogen retat upp många supportrar genom att göra en sådan där ändring som den genomsnittlige supportern aldrig förstår sig på. Målfarlige Marc McNulty, målskytt senast, placerades på bänken och ersattes av inte lika målfarlige Michael Smith. Vassaste anfallaren Conor Chaplin, målskytt i sin senaste match, placerades också han på bänken.
En spelare som trots allt också placerades på bänken, men på Accringtons dito, var Romuald Boco. Mittfältaren skulle inte spela enligt en gentlemannaöverenskommelse, en muntlig överenskommelse som en del av att Accrington fick honom gratis från Portsmouth, men John Coleman valde att reta upp sin (numera före detta?) gode vän Cook genom att ta med Boco i truppen.
Kanske fungerade det som tändvätska för Portsmouth för innan första halvleken var slutspelad stod det 0-3. Efter 22 minuter tog Kyle Bennett tillvara på en utboxning av Gareth Evans inlägg från vänster och satte 0-1 via stolpen. Knappa kvarten senare styrde Matty Pearson något onödigt in Ben Davies inlägg i eget mål och med två minuter kvar av halvleken volleysköt Michael Doyle in 0-3.
Nu låter det som att Portsmouth gjorde mål på allt. Så var inte fallet. Första chansen fick Gary Roberts som nickade Davies inlägg i skopan på Jason Mooney. Ett par halvchanser senare kom 0-1, och det var förlösande för Bennett som inte gjort ett mål i serien sedan sina två i premiären. Portsmouth öste på och Adam Webster gjorde sitt bästa för att upprepa sin prestation mot Cambridge när han med styrka och teknik bröt sig fram bara för att skjuta ett skott som BBCs liverapportering kallade för "close" men som i själva verket missade målet med 15 meter. Sedan drog Doyle på med vänstern men i ribban. I det läget kändes det lite som att det var en sådan där dag då ineffektiviteten skulle kosta poäng, men Accrington kunde inte bättre än att skjuta ett löst distansskott som Ryan Fulton enkelt kunde klistra.
Det förlösande 0-2-målet kom efter att Danny Hollands slagit en suverän volleykross på foten på Davies på högerkanten. Davies ryckte förbi sin back och slog ett lågt inlägg mot första stolpen som Pearson styrde in i eget mål. Det var inte någon Portsmouth-spelare som var riktigt nära varför det såg lite onödigt ut, men det kanske inte Pearson kunde uppfatta på grund av allt oväsen från 1841 åskådare, nästan 400 fler än Accringtons snitt ifjol.
Portsmouth matade på och Smith gjorde en elegant liten högerfotsdribbling som inte så lite påminde om bordshockeyfinten Sören. Han tog sig med denna förbi sig sin back och slog ett inlägg som Bennett var nära att komma först på. Halvlekens och matchens delikatess stod dock inte Smith för utan det var kapten Doyle som med sitt första mål för Portsmouth mycket väl kan ha gjort säsongens vackraste. Inläggsfrisparken från vänster nickades undan. Doyle tog ett par steg till vänster och klippte till på volley från 25 meter. Bollen flög i en båge över Mooney och in precis under ribban. Till och med hemmasupportrar applåderade. Målet ses förslagsvis här.
Strax efter detta blåstes halvleken av och Portsmouth hade förutom målen skapat ett par riktigt heta målchanser. Coleman agerade genom att byta ut en mittfältare mot en annan, men utan att påverka spelet nämnvärt.
Även om Portsmouth nu bestämt sig för att kontrollera matchen slutade man inte att skapa chanser. Pearson var nära att göra sitt andra självmål när han styrde Bennetts inlägg mot mål, men den här gången räddade Mooney till hörna. Accrington bytte in Boco och Shaw och skapade hemmalaget sin första riktiga målchans när Billy Kee nickade utanför i bra läge, men ett än bättre läge skapades i andra änden av planen. Bennett och Enda Stevens lirkade sig loss på vänsterkanten och den senare slog ett lågt inlägg som Smith förpassade tätt utanför vänstra stolpen.
Det blev det sista Smith gjorde innan han ersattes av McNulty. Roberts, en gång Accrington-spelare, ersattes även han. En annan före detta Accrington-spelare kom in i form av Kal Naismith. Naismith hade bara varit på plan i en minut innan han testade Mooney med ett skott och strax därefter föste Evans ett svagt avslut från tio meter rakt i famnen på målvakten. Sedan kom det tredje bytet av bortalaget då Bennett ersattes av Kieron Freeman. Detta var troligtvis Bennetts bästa insats sedan premiären.
Portsmouth tycktes backa hem och som ett brev på posten kom reduceringen. Davies skickade en rensning rakt upp i luften och Stevens förlorade nickduellen med en anfallare. Bollen hamnade hos Shay McCartan som tog ner och i vändningen sköt ett hårt skott som var otagbart för Fulton. Spänning igen.
Eller kanske inte. Accrington förmådde inte hota Portsmouth efter detta och istället var det nära 1-4 efter att Mooney gått upp till mittlinjen för att hindra en kontring. Nicken hamnade hos en Portsmouth-spelare som lyfte långt, men inte tillräckligt långt för Mooney hann tillbaka och kunde lägga vantarna på bollen. Dessvärre var bollen hal och han tappade den till McNulty som passade in till en fri Evans framför mål. En tackling av en försvarare som såg ut att träffa spelare först och eventuellt boll i ett senare skede hindrade 1-4. En straffspark hade inte varit fel.
Detta spelade förstås mindre roll för med bara minuten kvar att spela kunde inte Accrington hitta någon väg tillbaka. Nyckelmatchen på hemmaplan hade man förlorat och man hade förlorat klart. För lagen ovanför hade ett oavgjort resultat varit önskvärt, men nu tvingas både Oxford och Plymouth att snegla över sina axlar igen. Det skiljer sex poäng mellan dessa båda lag och jagande Portsmouth och Bristol Rovers. Men det som främst bör oroa dem är den prestation som Portsmouth kom upp i igår. Om det blir lagets standard för resten av säsongen blir det åka av.
Så sitter jag här en vecka efter att jag sammanfattat poängförlusten i Exeter med att nu blir det play off som vi får sikta in oss på. Två segrar senare och allt ser ljusare ut. För det första: tredjeplatsen är inom räckhåll. Plymouth ska möta Accrington borta härnäst, och de ska spela borta mot Exeter och Portsmouth. Den sistnämnda matchen blir förstås en tung nyckelmatch om det bara skiljer några få poäng mellan lagen. För den andra: att rädda en play off-plats kommer troligen bara att kräva fyra segrar och någon oavgjort på de sista elva matcherna. De insatserna som Portsmouth levererat mot potentiella play off-motståndare nyligen, Bristol Rovers hemma och gårdagens match, sänder ut ett tydligt budskap om att laget blir extremt svåra att tas med. Bäst när det gäller, och extra bra i stora matcher.
