Cowleys får sparken efter förlusten mot Charlton
Två positiva insatser mot Exeter och Ipswich följdes upp av ett magplask mot Charlton. Förlusten var helt rättvis och när vissa spelare inte klarar av att göra grunderna rätt är det inte lätt att vara manager. Det var en svag insats för mycket för ledningen som fattade det tunga beslutet att sparka bröderna.
Pompey 1 - 3 Charlton
Pompey (4-4-2): Griffiths; Swanson (Koroma 80), Morrison (Mingi 74), Raggett (k), Ogilvie; Dale, Pack (utvisad 68), Morrell, Curtis (Jacobs 46); Scarlett (Hackett 46), Pigott (Bishop 46)
Mål: Ogilvie 45+3
Röda kort: Pack
Gula kort: Hackett
Övriga avbytare: Oluwayemi, Hume
Charlton (4-1-4-1): Maynard-Brewer; Clare, Inniss, Ness, Sessegnon; Dobson (k); Rak-Sakyi, Morgan (Payne 73), Fraser (Henry 88), Blackett-Taylor; Leaburn (Stockley 78)
Mål: Rak-Sakyi 23, Fraser 48, Dale 90+4 (självmål)
Gula kort: Dobson, Ness
Övriga avbytare: MacGillivray, Lavelle, Campbell, Kanu
Domare: Tom Reeves
Publik: 18468 (1380 gästande)
Charlton hemma var vägskälet för klubben. Skulle Danny och Nicky Cowley få fart på säsongen igen med en nödvändig seger, och ge det här långsiktiga projektet en sista chans? Nej, det blev inte så. Mindre än 30 timmar efter matchens slut meddelade klubben att man går skilda vägar. Det var tydligt i tillkännagivandet att man verkligen inte ville fatta det beslutet. Man försöker balansera det långsiktiga projektet att strukturera om klubben, bygga en identitet och försöka klättra upp till andradivisionen. Lite bättre progression på planen, till exempel mer av det spel som Cowleys förespråkar, och tålamodet hade varit större från supportrarna.
Charlton var där för att besegras. Formsvagt och avvaktande, gav ett osäkert intryck. Portsmouth mer optimistiskt i inledningen för att sedan låta Charlton växa in i matchen, göra ett alldeles för enkelt ledningsmål och nästan öka på ledningen. Det såg likadant ut mot Cambridge då Portsmouth fick ett oväntat kvitteringsmål precis innan paus och när Connor Ogilvie lättade in 1-1 tändes hoppet, även om det nog var det mest dämpade måljublet jag någonsin hört på Fratton Park.
Andra halvan av matchen mot Cambridge såg ut precis som Cowleys ville. Bortalaget kom aldrig över mittlinjen och tre mål till gjordes framåt. Andra halvan av matchen mot Charlton var precis tvärtom. I första halvlek hade Charlton punktmarkerat Marlon Pack och vunnit innermittfältet. Ett trippelbyte till den andra justerade till 4-2-3-1, men ett felpass av Sean Raggett minuten in på andra halvlek gav fritt fram för 1-2. Portsmouth hämtade sig aldrig efter denna knock och efter att en frispark mirakulöst hade träffat ribban och Josh Griffiths rygg utan att gå in fick Pack syna sitt andra gula kort på kort tid och uppförsbacken var än brantare. Det var ett frustrerande andra kort av två skäl. Det första för att laget hade bollen på offensiv planhalva för att sedan stå inför ett potentiellt friläge att försvara från halva plan, och det andra för att det var en lätt handpåläggning på Albie Morgan som hade snott åt sig bollen och sedan lagt sig ner när han utan problem hade kunnat fortsätta springa.
Jag hatar att det ska krävas så lite kontakt för ett gult kort i den här sporten (George Dobson gjorde mer under matchen för att åka ut i min mening), men det går inte att säga något om domslutet. Pack visste var han gjorde och tog risken att bli utvisad för andra gången mot Charlton istället för att riskera 1-3 och game over. Med en man mindre hade Portsmouth en del boll mot ett otroligt defensivt och passivt Charlton, men det var gästerna som skulle vinna slaget mellan de formsvagaste lagen. Trots att publiken gav allt för att bära fram laget mot en kvittering skapades det bara någon halvchans och Charlton kunde kontra in 1-3 efter att Owen Dale oturligt fått bollen på sig efter att Griffiths hade räddat. Portsmouth hade återigen fått Charltons yttrar att se ut som klasspelare. Charlton hade återigen fått Portsmouth att se ofarliga ut framåt.
Ny manager sökes - igen
Är kärleken till klubben viktigare än känslorna för managern? Paul Cook försökte, men bra kontakt med fansen var villkorad av bra resultat. Sedan stack han till Wigan. Inte sedan Alan Balls dagar har Portsmouth haft en så populär manager. Danny Cowley gets Pompey. Och han har gett folket mycket vid sidan av planen. Han ställde med stor entusiasm upp på det ena och det andra. Välgörenhet såväl som fotbollsträning med barn. Det här såg ut som en perfekt matchning när det sjöngs allsång till Sweet Caroline efter en vinst mot Wigan i våras, och när sjätte raka segern bärgades i höstas såg det ut att bli Portsmouths år.
Blott en seger senare och Danny Cowley var nedbruten. Sviken av sina spelare, men han tog alla smällar. Ett felpass, en ohotad löpning in i straffområdet och mål. Samma slappa aktioner av någon spelare i varje match. Man hjälper varandra i ett lag och om en spelare passar fel försöker andra att rädda honom. Inte i dagens Portsmouth. Raggetts felpass reparerades inte av resten av försvarets slapphet. Pack fick ingen hjälp på mittplan och tvingades dra på sig sitt andra gula kort. Under hela matchen sprang de flesta spelarna och gömde sig. Få vågade göra sig spelbara.
Ändå vägrade Danny kritisera sina spelare. Han sade att det var hans ansvar och ägde situationen genom att gå varvet runt Fratton Park och applådera trots att han bara möttes av negativa gester, burop och krav på avgång. Man vill bara ge honom en kram. Varför tar inte spelarna ansvar på planen?
Danny Cowley lämnar Portsmouth med huvudet högt. Andra managers hade bara klivit av planen i skam efter en sådan insats. Det var episkt modigt och på något vis ändå ett bra avslut. Jag är glad att det inte blev värre, att det här inte tilläts fortgå för starkare scener i nästa hemmamatch. Helst hade jag velat se en seger, en vändning mot något positivt och ett resultat att se tillbaka på som det som kickstartade något stort. Det hade varit en fin saga.
Berättelsen går vidare och det blir någon annan som får bygga vidare på Cowleys jobb. Nästa manager har en duglig trupp som kommer höja sig tillräckligt för att ta den där segern som är allt som krävs för att hitta rätt nivå igen. Och rätt nivå för det här laget är en hög nivå. Men nästa manager har också stora saker att leva upp till. Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Vad passande det talesättet är just den här gången.
Simon Bassey är den troliga ersättaren på kort tid. Han har 21 matchers erfarenhet från liknande uppdrag i Wimbledon och Barnet. Hos bookmakers ger Leam Richardson pengarna tillbaka. Som Cooks assistent har han redan haft framgång i klubben och vid en första tanke låter det intressant, men som Anton påpekade för mig var det inte någon intressant fotboll som Wigan spelade under honom. Pragmatiskt, Jackettskt. Nej tack.
Tio gånger pengarna ges för Chris Wilder som en gång var nära att ta över som manager i League 2. Milton Keynes före detta manager Liam Manning ger 14 gånger pengarna liksom Lee Bowyer. Dean Smith finns på listan eftersom han är utan jobb och det blir enkla pengar för spelbolagen som har honom på samma nivå som Jimmy Floyd Hasselbaink och Darren Ferguson. 16 gånger pengarna tillbaka i skrivande stund.
Vi hittar de roligaste alternativen längre ner på listan. Sam Allardyce, Roy Hodgson, Tony Pulis, Paul Scholes och Neil Warnock. Och på samma nivå, 33 gånger pengarna tillbaka, Kenneth “Ken” Jackett.
Jag skulle sätta en slant på David Artell eller Brian Barry Murphy (25 respektive 33 gånger pengarna), men av de som för närvarande är tillgängliga ser jag nog Manning som det troligaste alternativet.
Slutligen vill vi önska Danny och Nicky lycka till i framtiden. När de kommer tillbaka till Fratton Park som motståndare kommer de säkert att bli hyllade.
