Doncaster 1 - 2 Portsmouth
Portsmouth vann mycket orättvist borta mot ett starkt Doncaster. Även om det var hyfsat jämnt om man beaktar farliga målchanser var det stor skillnad mellan lagen. Doncaster spelade ett vägvinnande anfallsspel och Portsmouth försvarade sin box ytterst väl.
Efter segern mot Bolton var det frågan om Portsmouth kunde följa upp med antingen en bra insats, poäng eller både och. Doncaster borta är en svår match och en klubb Portsmouth haft svårt för både hemma och borta, och inför den här matchen hade man bara förlorat en gång i serien och då på ett stopptidsmål hemma mot Blackpool.
Kenny Jacketts idé var att satsa på 4-4-2 med aningens defensivare yttrar och Brett Pitman bredvid John Marquis. Tre ändringar totalt blev det, med vice-kaptenen Lee Brown åter som vänsterback, och Gareth Evans och Marcus Harness på varsin kant. Ronan Curtis var borta på grund av en sträckning. Inledningsvis var det inte så tokigt. Portsmouth pressade bra med den nya uppställningen och anföll lika mycket som Doncaster. Det hände dock inte så mycket framåt då Marquis tämligen tama avslut från bra läge gick rakt i famnen på Seny Dieng, som sedan var åskådare i nästan en timme.
Doncaster, med ett mycket rörligare passningsspel, tog över mer och mer. Portsmouth stod emot och det var inte ofta som hemmalaget kom in i straffområdet. Främst Christian Burgess och Sean Raggett imponerade, men även Lee Brown och James Bolton stod för sina beskärda delar av uppoffrande försvarsspel. Alfie May hade ett distansskott i ribban, Craig MacGillivray avvärjde ett friläge med en smart utrusning och sedan knäade Kieran Sadler ett inlägg utanför. Även om det aldrig blev riktigt farligt (hade Sadler kommit rätt till bollen hade det blivit riktigt farligt) var gästerna tacksamma för att komma till pausvilan med intakt nolla.
Jackett lade sitt 4-4-2-experiment på hyllan. Den gamle James Coppinger (han är någon månad äldre än mig) hade styrt och ställt och de två Portsmouth hade på innermittfältet fick inte tag på bollen. Därför offrades Marquis för Ellis Harrison och det hade lika gärna kunnat vara Pitman som fått kliva av. Evans stärkte innermittfältet och Harrison fick en forwardsroll med utgångspunkt till vänster. Mer 4-3-3 således, och det visade sig vara ett bra drag.
Doncaster inledde ändå andra halvlek bäst och var mycket nära ett ledningsmål efter några minuter när MacGillivray först räddade innan Boltons dödsföraktande slängnick avvärjde en retur och ordnade en frispark. Sedan fick en liggande hemmaspelare ett hårt skott av en annan medspelare långt ner i magen där det gör väldigt ont (åtminstone var det det tecknet domaren gjorde utan att kunna hålla masken), varpå bollen gick ut till inkast. Spelet fortsatte med mer rörlighet i hemmalaget, men inte riktigt lika dominant i spelet som före paus. Det kändes ändå som att ett mål var på gång och när Raggett skickade ut bollen till hörna med julgransfoten var det dags.
Det blev rörigt och Burgess kunde få undan bollen vid straffpunkten till Harness som med liten marginal lyfte bollen över sin motståndare. Ben Close tog duellen med Reece James som totalt missbedömde bollbanan efter en liten kroppsfint och plötsligt var det Close och Evans mot en försvarare och en halv plan att spela på. Lagets bäste passningsspelare satte ett smörpass till Evans som tog något tillslag och sedan sköt distinkt in 0-1 med vänstern. En perfekt kontring och vi låter James lilla missbedömning förklaras av finten.
Under den här perioden såg vi spår av hur Jackett vill spela. En snabb boll upp på en yta, etablera anfallsspel med en serie korta passningar och sedan avslut. Close kom ytterst nära 0-2 efter ett sådant anfall. Ett rappt skott mot bortre krysset tippades till hörna av Dieng. Doncaster var dock fortsatt bättre och hade åter träffat ribban genom Ben Whitemans riktningsförändrade skott innan kvitteringen kom. Man lyckades komma till ett inlägg efter att ha lirkat mot ett samlat försvar tack vare god rörlighet och även om MacGillivray räddade första skottet från May kunde James smälla in returen via Burgess på mållinjen.
Allt pekade på att det skulle bli 2-1 och mycket riktigt tryckte Doncaster på, men Portsmouth stod pall. När chansen dök upp för att etablera anfallsspel tog man den. Återigen var det Harrison som var nyckeln. Han sökte boll, spelade snabbt vidare och tog sig in i straffområdet för att möta Boltons inlägg. Nicken från 15 meter gick perfekt i en båge över Dieng och in i vänstra krysset. Inte alls rättvist. Doncaster hade inget svar på detta, ett par hörnor förvisso, men inget avslut och poängen togs hem till sydkusten. Doncaster var genom hela matchen klart bättre, även om Portsmouth under en halvtimme i andra halvlek hade väl så farliga anfall och nog spelade jämnt i målchanser. Skillnaden mellan lagen var slående. Doncaster hade alltid flera spelare att sätta bollen på tack vare konstant rörlighet. Få i Portsmouth vågade få bollen och det var tack vare Harrisons inhopp som bortalaget kom in i matchen. Sedan gäller det att vara effektiv och det var Portsmouth denna gång.
Det har talats om att Jackett har tappat omklädningsrummet, men det förklarar inte den karaktär spelarna visade upp för att stå emot stormen och sedan ta ledningen. Det förklarar inte heller att spelarna klarade av att avgöra matchen i ett läge där ett lag med mindre karaktär hade vikt ner sig. I grund och botten tror jag att spelare och ledare faktiskt svetsas samman än mer av kritiken. De vet att de är bättre än en placering på nedre halvan och de förstår att enda vägen uppåt är att alla gör jobbet.
Det har talats om negativ taktik, men jag köper inte det. Förra säsongen blev spelet lätt statiskt då man hade Oliver Hawkins att sätta en lång boll på och sedan gjorde Jamal Lowe något magiskt (eller egentligen snabbt och kraftfullt om man ska vara petig). När det gick bra var självförtroendet högt och spelarna vågade ha boll och göra något med den. Hittills denna säsong har vi sett ett mer kortpassningsorienterat spel, men som inte nått någonvart då det inte funnits alternativ att spela till i offensiv tredjedel. Två raka segrar som man fått kämpa hårt för har säkerligen återställt mycket av det förlorade självförtroendet och jag räknar med att vi ser ett roligare Portsmouth mot Gillingham på lördag.
Portsmouth är bättre och bättre, men ännu inte bra. På experimental361.com har man åtminstone tagit sig in i Busy attack/Quite defence-kvadranten. Effektiviteten som varit så svag hittills har bättrats och antagligen lämnar man Energetically wasteful-kvadranten snart. Totalt sett är det bara tre lag som är bättre enligt måttet Expected goals. Nu är förstås den här typen av analyser ganska så begränsade, men de brukar träffa ganska bra. Det här laget har inte fått riktigt så bra utdelning som det förtjänat och det kan bättre än så här.
Doncaster (4-2-3-1): Dieng; Halliday, Anderson, Daniels, James; Sheaf, Whiteman (k); May (Wright 90+4), Coppinger, Taylor; Sadlier
Pompey (4-4-2): MacGillivray; Bolton, Burgess, Raggett, Brown; Harness (Williams 82), Close, Naylor (k), Evans; Marquis (Harrison 46), Pitman
Domare: Andy Haines
Publik: 8962 (1351 gästande)
