Pompey-bloggen: Hur kommer man över ett riktigt tungt poängtapp?
Tre välbehövliga poäng borde varit hemma vid tvåmålsledning och numerärt överläge, och absolut när Coventry fick sin andra utvisning vid 3-2 och kvarten kvar. Men det blev bara en poäng och det är svårt att acceptera.
Fredag. Fem dagar innan match och tredje dagen efter debaclet mot Coventry. Jag har min föräldralediga dag och treåringen som också är ledig sover. En stund för huvudet att komma ikapp. Som enskild match var det här en av de största besvikelserna. Kanske att det var tyngre när målvakten Barry Roche nickade in 1-1 i tilläggstidens sista sekund i Morecambe, ett mål som starkt bidrog till missad uppflyttning från League 2 2016, men att tappa 3-1 med en man mer och 3-2 med två man mer finns ju inte på kartan. Det kommer tillbaka som en blixt i vardagen då och då, en påminnelse som skakar om och det skedde ofta i onsdags, men successivt blir det mer sällan. Men kan man verkligen tillåta sig själv att vara ledsen och besviken över en fotbollsmatch? Sporten som vi älskar (och ibland hatar) kokas ner till en enda sak: mål. I en enskild match behöver du inte vara bra på fotboll, men kan ändå bli hjälten som är sist på bollen innan den går över linjen.
Jag minns några ord som en känd svensk fotbollsprofil yttrade i en Vän med bollen-video, eller det är i varje fall så jag minns det. Tjusningen med fotboll är att det bygger på en sådan enkel idé som att förpassa bollen i mål, men att även om idén är enkel är det svårt att göra just det. Det är svårt att göra mål. Portsmouth demonstrerade hur enkelt det är att släppa in mål. Ett långt inkast som inte alls var tillräckligt långt, men när Brandon Haunstrup inte fick tillräckligt med huvud på bollen hamnade den hos en omarkerad Michael Rose och de tre mittbackarna stod på samma yta några meter därifrån och tittade på. Du undrar hur man kan missa en markering när man är två man mer? Ja, till och med tre man mer eftersom en motståndare ju kastade inkastet.
Där har du svaret. Hundhuvudet får Kenny Jackett bära. Det var han som plockade av en mittfältare och satte in en mittback för att få mer bredd, men det blev mer 5-2-3 och då kunde man inte ta bollen av ett mer centrerat två man mindre Coventry. Detta misstag, samt att fotbollen tydligen är tråkig och, värst av allt, managern visar inte känslor och därför har han ingen passion, pekar därmed på att han måste gå. För nu är det en vinst på nio ligamatcher och då spelar det ingen roll att det var åtta raka vinster dessförinnan. Nej, vi räknar bara med den historik som är negativ. Med sådana fans behöver man inga motståndare.
Jag letar efter förklaringar och tänker att mycket sitter i huvudet. Rädsla för att göra fel och en publik som glömt hur man stöttar och istället vädrar frustration. Det skapar ångest. När Jackett plockade av Gareth Evans och satte in Christian Burgess tänker alla att det där var fegt och defensivt när tanken i själva verket var den motsatta. 3-5-2 istället och mer expansivt spel för att få Coventry att jaga, men det fungerar ju inte om man inte kan hålla i bollen. Tydligen kan två spelares övertag nullifieras. Coventry är ju ganska bra, trea som de ligger efter 2-2-0. Det är här jag saknar tydliga tecken på reflektion och självkritik. Vad händer när motståndaren agerar synbart defensivt (även om tanken är den motsatta)? Man vädrar blod och känner att man har en chans. Jackett har bara motiverat varför han gjorde bytet och inte reflekterat (inte utåt i varje fall) över ett annat alternativ. Bytet sände ut fel signaler till publiken, särskilt eftersom en stor det inte förstår sig på fotboll. Jackett förstår inte Pompey för han är rent intellektuellt och fotbollskunnigt på en helt annan nivå. Som Tony Adams, fast med resultat som backar upp.
Klubben satsar på kontinuitet, stabilitet och kloka, långsiktiga beslut. Det passar bra ihop med Jacketts pragmatiska strategi, men Pompeys själ är av en annan karaktär och inte förenlig med framgång. Hopp och förväntningar är oönskade och fansen kan inte hantera det. Ni som minns klubben från Premier League har kanhända en nostalgisk syn på Fratton Park och stämningen där. Det var lätt för fansen att identifiera sig med en liten uppstickare som gick för det mot de stora, för varenda anfall var över förväntan och det är klart att om man anfaller mer än vad någon kunnat ana upplevs det som offensivt och tappert även om skottstatistiken säger 8-18 efter en eller tre turliga poäng mot Manchester United.
Jag tror många supportrar går igenom en identitetskris. Man vill vara en uppstickare men påpekar hela tiden att man är den största klubben i serien. Förutom när man ska retas med Sunderland förstås, varför det nu skulle vara kul eller intressant. Sedan vill man uppfattas som tuff och hatad av alla, bara för att få en känsla av att det är vi mot världen. Man vill vara Millwall, Millwall by the sea, skithuseri och allt det där.
Förväntan förändras till krav. Bakåtpassning ses som negativt. Icke-4-4-2 ses som negativt och att gå från 4-3-3 till 3-4-3 är defensivt och fegt för att en mittback ersätter en målskjutande tia som de flesta ändå ansåg inte gjorde någon nytta. Ibland undrar jag om det inte vore bättre med en manager som har samma inställning som supportrarna. I det här fallet räcker det med att gå för det. Anfall är bästa försvar. Skulle de till exempel gilla Darren Ferguson med sin Hawaii-fotboll och frekventa utbrott riktade mot domarna? Problemet är förstås att Pompeys fans inte känner igen offensiv fotboll hos det egna laget om den så stirrar dem i ansiktet. När laget går för det drunknar de offensiva intrycken i skör defensiv, och dessutom fastställdes det redan 1066 att det bara är 4-4-2 som kan anses offensivt. Den managern de vill ha är utdöd och ändå kallar de Jackett för dinosaurie.
De flesta ansåg att Coventry spelade bra och rolig fotboll, men Coventrys försvar var också darrigt när de ställdes mot vassa anfallare och släppte in sina första tre mål för säsongen. När Portsmouth hade gjort sina tre mål hamnade det i skuggan av lagets egna defensiva prestation som så långt ändå bara hade resulterat i ett baklängesmål. Publiken verkar sitta och vänta på första bästa chans att få gnälla. Hur lätt är det för en debutant som Sean Raggett och en hemmadebutant på ovan position som Ross McCrorie om det suckas vid en bakåtpass, felpass eller långboll?
Fans snackar om att managern och spelarna ska ta ansvar, men hur vore det med lite självrannsakan? Kan man verkligen bara ställa krav så länge man är den som betalar? Det är supportrarna tillsammans med laget som skapar klubben. När Jackett säger att det är spelarnas ansvar att få igång publiken tar han sitt ansvar, men publiken tar inte sitt förrän det är ryggarna mot väggen. En positiv respons från spelarna efter 0-1 och ett och annat kontroversiellt domslut emot (jag tycker John Marquis kunde fått straff vid 1-1 för backen träffade fot och inte boll) och spelarna hade publiken i ryggen fram tills det att 3-2 kom på straff, därefter blev stämningen mer och mer hätsk och oförlåtande.
Publiken förstår inte att i League 1 är lagen så jämna att när ett lag hamnar i underläge med två bollar har de förmågan att trycka tillbaka motståndarna. Det kan se ut som att det ledande laget backar hem och det får Portsmouth inte göra, särskilt inte på Fratton Park. Leder man med två mål räcker det ibland med ett misstag för att det ska bli ett mål och därifrån är det jobbigt att resa sig. Kanske drar du argumentet om att proffs ska kunna hantera det, men det är tredjedivisionen vi talar om och de spelare som kan hantera den typen av press spelar högre upp i seriesystemet. Lite så är det också med argumentationen kring avsaknaden av en Plan B. Det verkar som att spelarna behöver verkligen spela in sig i en typ av taktik på den här nivån.
Twitter påminde oss idag om en League 2-match för drygt fem år sedan som är relevant på flera punkter här. Bury, som har något av en ödesdag idag och vi håller så klart alla tummar vi kan för dem, tog ledningen med 3-0 mot Portsmouth i en betydelselös match. Tre snygga mål, men med taffligt försvarsspel hade ledningen reducerats till ett mål innan hemmalaget satte ett fjärde snyggt mål i slutskedet. 4-2 och saken ska förstås vara klar, men två långa inkast senare hade bortalaget kvitterat efter försvarsspel som faktiskt var sämre än vid tisdagens 3-3-mål.
Det ger oss lite perspektiv. För sex år sedan av Portsmouth där. Nu är man en välmående förening som inte chansar med pengar som inte finns. Budgeten kanske inte ens är topp sex i League 1, men ändå är det bara uppflyttning som räknas. Jag undrar om klubbens själ kommer att hitta tillbaka igen ifall det blir uppflyttning, för i så fall skulle det återigen vara en kamp mot oddsen med den klart minsta budgeten i the Championship. Det är nog precis det som många saknat, den där känslan av att få vara underdog igen, och kanske är det just det som lägger grund till den där starka känslan av att just den här säsongen måste vi bara gå upp.
