Inför Portsmouth - Bolton
Efter bara sex poäng på sju matcher är det nu ett absolut måste att besegra jumbon Bolton, men det är ett klart förbättrat motstånd jämfört med för ett par veckor sedan. Två raka kryss mot starkt motstånd visar tydligt att det här inte kommer att bli en lätt match för hemmalaget.
0-4 hemma mot bittraste rivalen. "four nil, in your own back yard". Där fick vi så vi teg. Eller inte. Våra fans sjöng och sjöng, och sjöng lite till. Högt och stolt. Och hånen haglade på Twitter. Det är kanske en fråga om prioriteringar. För den ena klubben är passionerat och högljutt stöd det viktiga, för den andra att tillhöra Premier League. Det är tydligt att de rödvitrandiga glömt bort hur det var när det var tufft, när ett försök att skaka fram pengar genom en vänskapsmatch föll igenom på grund av få sålda biljetter. Men det där är väl en Portsmyth förstås, liksom ljudnivån vid 0-4 i tisdags. Vinnarens version gäller.
Jag som trodde att supporterskap handlade om att sjunga i motgång. Plast är det nya svarta.
En klubb vara fans fått känna på motgångar som påminner om våra är Bolton. Det var glädjande att klubben kunde göra klart med nya ägare, även om det kanske kan visa sig vara konstgjord andning. Bury hade förstås gjort vad som helst för att vara där Bolton är idag. Det blev en upptagen dag när transferfönstret var på väg att stänga. Närmare ett dussin nya spelare eller så, det var inte lätt att hålla räkningen. Chris O'Gray från Oldham, James Weir från Hull, Josh Emmanuel från Ipswich, Daryl Murphy från Nottingham, Ali Crawford från Doncaster och Joe Bunney från Northampton på fri transfer, samt Josh Earl från Preston, Jake Wright från Sheffield United, Liam Bridcutt från Nottingham och Thibaud Verlinden från Stoke på lån. Slutligen klubblöse Adam Chicksen. Elva stycken alltså.
Ben Alnwick och Wright är nya på skadelistan i en av förståeliga skäl tunn trupp. Harry Brockbank, Connor Hall, Earl, O'Grady, Edwards och Bunney är sedan tidigare borta. Murphy är dock nära comeback och veterananfallaren behövs i den unga truppen. Så länge som Bolton tvingades spela med ett U-lag var det förstås otroligt tungt. Tre raka 0-5-förluster vid ett tillfälle men det har gått bättre på sistone. Förvisso 1-6 borta mot Rotherham, men där kan man argumentera för att mycket berodde på att spelarna inte var samspelta, och därefter 0-0 hemma mot Oxford och 1-1 hemma mot Sunderland, efter att Aiden McGeady kvitterat för gästerna på straff på tilläggstid. 4-1-4-1 är systemet som Keith Hill, nyligen i Rochdale, anammat. Det Rochdale som Portsmouth stött på under Hill har i vissa matcher varit väldigt fysiskt och i andra matcher offensivt och expansivt. Hill har lett laget i de tre senaste matcherna.
Vi väntar alltjämt på att Portsmouth ska komma igång medan det från kritiska håll pekas på att det sett ut så här i Jacketts klubbar i den tredje eller fjärde säsongen. Teorin är att spelarna tröttnar på att bli tyglade i ett system som anses defensivt, men det jag har sett av laget har snarare varit ett lag som spelat för otyglat och tappat kontrollen över matcherna. Därför var det back to basics som gällde mot Wycombe och med anfallaren Oliver Hawkins som mittback var defensiven solid. Laget föll på att Wycombe utnyttjade sin enda målchans, en straff med knappt tio minuter kvar sedan Tom Naylor spelat handboll i en luftfuell som involverade sju spelare. Mer otur än klantigt. Mot Southampton var det spel på framfoten som gällde och gästerna hängde på repen efter 20 minuter då det borde stått 1-0 och kunde stått 3-0. Stolpen och två fina räddningar höll nollan åt gästerna som sedan tog ledningen på sitt första anfall. Det må ha slutat med en storförlust men utklassningen gällde bara avslut. Portsmouth hade mycket väl kunnat göra fyra mål också. Laget visade tydliga tendenser på att det börjar klicka och supportrarna hittade tillbaka hem. När det klickar spelar Portsmouth inte tråkigt och läktarstödet stärks av det.
Nu är frågan om supportrarna kan göra det mot Bolton också. Det är lätt att vara världens bästa fans i ett derby där man är tydliga underdogs, särskilt när kontrasten gentemot Milton End blir så tydlig. Det går inte att beskylla andra för att vara plastiga om man inte kan stötta sitt eget lag i en måstematch på hemmaplan mot jumbon. Upp till bevis för självgoda Pompey-supportrar och något jag ändå tror att de klarar. Stämningen har inte varit fantastisk på hemmaplan, men stödet var stort även efter två snabba insläppta mål mot Burton. Det är stukade hemmaspelare, men nu kanske det kan vara på väg att vända. De vet med sig att de gjorde en bra insats mot Southampton och att de kan hantera ett högre tempo än vad den absoluta majoriteten av League 1 kan hänga med i. De bör också vara extremt revanschlystna och vilja ha mer av det stöd de hade i tisdags. Det enda som krävs är att det ska märkas att de ger allt och att det syns att de försöker göra mål.
För Kenny Jackett råder vissa uttagningsproblem sedan ytterligare en skada lagts till trion Lee Brown, Bryn Morris och Jack Whatmough. Hawkins var åter bäste back senast men fick kliva av med en fotskada som kommer hålla honom borta i fyra veckor minst. Väljer Jackett Paul Downing eller Naylor? Han har berömt Downing och påpekat att Naylor är ett alternativ, men detta är i det här fallet en no-brainer. Naylor behövs på mittfältet och är ett måste om matchen ska kunna kontrolleras. Den andra dilemmat är vilka två yttrar som ska starta. Ronan Curtis kan mycket, mycket bättre än vad han visat medan Ryan Williams imponerar. Marcus Harness är äntligen redo för comeback och kan mycket väl starta. Bakom John Marquis står det mellan Andy Cannon, som ratates av Hill i Rochdale, och Brett Pitman. Ellis Harrison är åter efter avstängning och kommer att starta på bänken.
Jag hoppas på följande elva: Craig MacGillivray - James Bolton, Christian Burgess, Paul Downing, Brandon Haunstrup - Ben Close, Tom Naylor - Marcus Harness, Andy Cannon, Ryan Williams - John Marquis.
