Inför Portsmouth - Oxford (play-off)
Kvalspelet inleds på Fratton Park inför 1000 kartongsupportrar. Vilket lag är minst ringrostigt?
Kval inför tomma läktare. Portsmouth mot Oxford är egentligen en stor match, men omständigheterna är förstås speciella nu. Veckorna gick och andra ligor sattes igång eller avslutades, men för League 1 var det särskilt svårt att fatta ett beslut. Det är fullt förståeligt, för det var inte rättvist att flytta ner Tranmere och inte heller kan det ses som helt rättvist att Peterborough missade kvalspel och att Wycombe fick deras plats. Men ungefär där var känslan av likgiltighet stark. Vem orkade bry sig om fotboll, och vem kan rimligen finna några som helst känslor för sport när den delvis avgörs enligt en simpel matematisk formel?
Det har gått knappt fyra månader sedan senaste matchen och det har varit så många turer och ett sådant tassande kring het gröt att allt känns så avlägset. Ska det verkligen spelas fotboll igen? Ändå kan jag inte låta bli att ryckas med och tycka att det här ska bli spännande. Har jag till och med köpt ett foto av mig själv för att tryckas på kartong och sättas upp på en stol på Fratton Park? Minsann gjorde jag det. Råkade jag se mig själv i den korta uppsnabbade videon som gjordes när bilderna sattes upp? Jodå, och jag råkade visst ta ett skärmskott också.
Det har sagts alltför ofta att play-off är som ett lotteri. Kanske för att Portsmouth "alltid" förlorar, för så har det varit tre gånger och det kommer alltid att vara så, för på den lilla ön utanför den lite större ön är det "Pompey, innit?" och det går alltid åt skogen. Bra då att skylla på att det är ett lotteri. Den mer rationelle betraktaren konstaterar att Paul Walsh onödiga utvisning i näst sista omgången mot Sunderland 1993 och Ian Ormondroyds offsidemål i kvalsemin var skillnaden mellan uttåg och final på Wembley och att vid de två senaste tillfällena var laget helt enkelt för slitet.
Om det någonsin skulle kunna vara ett lotteri är det väl nu då. Vart står lagen och hur olika presterar spelarna inför ett fullsatt Fratton Park jämfört med ett befolkat av pappfigurer och utrustat med publikljud för TV:s skull? Jag har hört att Danny Ings kommer att vara representerad och jag har redan sett Matt Le Tissier. Den ene tillhör den lilla skara spelare som lämnat Fratton Park som segrande bortalag denna säsong. Den andre har tydligen spelat i den blå tröjan i en testimonial någon gång.
Det är andra förutsättningar nu och kanske är så att andra spelare kommer att kliva fram. Den typen som alltid ger allt oavsett inramning. Jag läste i en tweet som länkade till någon text att intensiteten tydligen är densamma, men det är inte lika många domslut som går hemmalagets väg. Det blir särskilt intressant eftersom vi uppfattat att domaren alltid ska visa sig på styva linan och våga döma emot Portsmouth på Fratton Park, men sådär känner sig säkert alla supportrar till klubbar som inramningsmässigt är för stora för sitt sammanhang.
Jag tittade igenom mitt utkast inför matchen mot Accrington, den som blev inställd på matchdagen. Så dags tyckte jag att spelarna blev tidigt frustrerade och såg sega ut. Då hade det några dagar tidigare blivit 2-2 hemma mot Fleetwood och de var betydligt rappare och man kunde se klara likheter med fjolårssäsongen. Hade cupspelet satt sina spår? Hade Kenny Jackett ändå inte lärt sig? Men det där gäller ju inte för spelarna kan knappast vara slitna nu. Istället handlar det om att komma igång snabbare än sina motståndare. För vilka spelare och vilka spelsätt kommer ringrostigheten att vara ett större problem?
Jackett har konstaterat att många lag har hittills satsat på sin normalt sett starkaste uppställning och gör relativt få byten. Det är inte orimligt att han gör likadant. Kanske har han identifierat en eller annan spelare som normalt sett har lite svårare att hantera pressen av mycket publik och kanske finns det någon som behöver publik för att tagga till. Truppen är skadefri och den enda som saknas är den icke-nämnda spelaren som inte vill riskera att smittas. Bryn Morris är helt återställd och kan bli en joker. För en gångs skull kan det vara så att de som är bäst på träning också är de som är bäst på match. Så är inte alltid fallet.
Hemmaplansfördelen är bortblåst utan publik av vad vi sett hittills, men vissa saker är ändå fördelaktiga för hemmalaget. Fratton Parks inre är trångt på ett sätt som knappast uppfattas som mysigt av motståndaren. Den fördelen kommer dock inte att utnyttjas då lagen kommer att byta om på var sin sida planen, för att hålla avståndet så gott det går. Men planen är fortfarande liten och därmed är den lämpligare för den typ av fotboll som Jackett föredrar jämfört med Karl Robinsons taktik.
För det är två olika ansatser som möts. Oxford föredrar att hålla i bollen mer medan Portsmouth är bra på att pressa intensivt och anfalla snabbt. Kanske kan det ta längre tid att få igång passningsspelet än att hitta organisationen, men det där är rent spekulativt. Om något skulle vara oroväckande är det snarare att Portsmouth vid ett par tillfällen inte varit vakna när matchen sparkats igång. Matcherna mot Coventry och Burton hemma tidigt på säsongen hamnade man i underläge direkt. Det blev å andra sidan en rivstart i 3-2-segern över Rotherham då Ronan Curtis hittade bortre krysset i första minuten.
Senast lagen möttes i ligaspelet blev det 1-1 på Fratton Park. Då kvitterade Oxford mycket sent, och en aning orättvist. Portsmouth borde ha gjort ett mål till. Bortamatchen skulle ha spelats under våren och det var en match jag inte såg fram emot. Oxford hade fem raka segrar när spelet avbröts och det är troligen mer fördelaktigt att spela mot dem nu. De har gått igenom två längre perioder av bra resultat och två längre perioder av dåliga resultat. Liksom Portsmouth kom en sämre period i inledningen, efter sju omgångar hade Portsmouth sex poäng och Oxford fem. Oxford ligger tvåa om enbart de 30 senaste matcherna räknas. Portsmouth ligger tvåa om enbart de 20 senaste matcherna räknas. Dessa två hade varit starka utmanare till Rotherham om andraplatsen ifall alla matcher hade spelats.
Oxford har en bra trupp och en skicklig om än irriterande manager. Simon Eastwood minns vi från den jobbiga tiden Portsmouth gick igenom och det var en målvakt jag då hoppades skulle få vara kvar, men Blackburn lockade lite mer. Josh Ruffels och Rob Dickie är duktiga försvarare på den här nivån och jag räknar med att de spelar i andraligan oavsett vad som händer i kvalet. Alex Gorrin är en tufft spelande spanjor som städar på mittfältet vilket gör att Cameron Brannagan och James Henry kan glänsa. Framåt finns målfarlige anfallslånet Matty Taylor som med 17 mål leder den interna skytteligan. Det var också han som nätade på Fratton Park, framspelad av Henry.
Till stor del är Portsmouths elva given. Högerbacksplatsen är en av de positioner som är osäkrats då det är frågan om mer offensivt skicklige Ross McCrorie jämfört med James Bolton. Morris utmanar på innermittfältet bredvid givne Tom Naylor, med Cameron McGeehan och Ben Close som fullgoda alternativ. McGeehan kan förstås spela tia också där det annars står mellan John Marquis och Andy Cannon. Dagsformen kommer att styra så följande elva ska enbart betraktas som en halvkvalificerad gissning:
Alex Bass - Ross McCrorie, Christian Burgess, Sean Raggett, Steve Seddon - Cameron McGeehan, Tom Naylor - Marcus Harness, Andy Cannon, Ronan Curtis - Ellis Harrison.
