Inför Portsmouth - Rochdale
Sunderland spelade 1-1 hemma mot Burton och i och med detta har Portsmouth nästan saken i egna händer. Vinst i samtliga matcher garanterar minst samma poängantal som Sunderland. Rochdale såg ut som en slagpåse för några veckor sedan, men efter en taktisk förändring har man bara förlorat en av de sex senaste. Bottenlaget kommer till Fratton Park med gott självförtroende.
Det har inte varit de två mest behagliga matcherna att bevittna för oss, men de har varit väldigt spännande och för den neutrale betraktaren något speciellt skulle jag kunna tänka mig. Portsmouth vann alltså Checkatrade Trophy och om nu någon Southampton-supporter skulle bry sig om det här med titlar har de numera ingen som Portsmouth inte har. Jag är förvånad över hur viktigt jag själv tyckte att det var. Andra kan tycka att det är viktigare att finnas i Premier League och det kan jag vara okej med. Den där finalen underströk något intressant. Fotboll i League 1 kan vara fantastiskt bra. Portsmouth och Sunderland bjöd upp till dans, Sunderland överlägset innan paus och till synes ingen återvändo för Portsmouth, men små justeringar från Kenny Jackett ändrade på matchbilden och resten av matchen var Pompeys. Portsmouth såg starkare ut ju längre matchen led trots att man hade spelat flest antal matcher av alla klubbar i hela England. Det känns som en värdefull egenskap att ta med sig in i slutspurten.
Det var förstås inte två topplag som möttes på Adams Park, men underhållande blev det ändå. Mycket tack vare domaren som lät Wycombe spela på sitt sedvanligt grisiga sätt utan att bestraffas medan det inte krävdes mycket för att hemmaspelarna skulle få frispark. Efter matchen klagade hemmasupportrar på uteblivna straffar utan att reflektera över att de hade fått ett offsidemål till skänks och försökt slita tröjan av Oliver Hawkins i sitt eget straffområde. Men tack vare domaren blev det en sådan där härligt spännande match som var som en berg och dal-bana som man inte ville fortsätta åka, men ändå inte kunde slita sig ifrån. Jag var helt säker på att Wycombe skulle sätta en kvittering på slutet och kanske hade de gjort det om det inte varit så att domaren nöjde sig med sex minuters tilläggstid, ett av få domslut som gick bortalagets väg. Det jag främst gillade med Portsmouths insats mot Wycombe var att man tog kampen och man hittade ett sätt att vinna. Craig MacGillivrays räddningar och Brett Pitmans två mål. Jag tycker förvisso att Wycombe och domaren faktiskt förtjänade en poäng. De gjorde vad de kunde, men målet var för litet och MacGillivray var för bra. Att kunna vinna en sådan match direkt efter en titel är också en värdefull egenskap inför slutspurten.
Så det är kamp om den där andraplatsen igen och den är rafflande. Barnsley vacklar nu och den långa säsongen (färre matcher än Pompey, kom ihåg det) med för lite rotation sätter sina spår nu. Daniel Stendel är trots allt ny i England och ibland missar nya managers viktiga detaljer. Visst, Sunderlands manager är också ny i sammanhanget, men med sin skotska bakgrund bättre förberedd och det är otroligt hur sällan Sunderland förlorar. Det kan vara så att det inte räcker att vinna resten och därmed avsluta med tio raka segrar för att bärga andraplatsen för Portsmouth, men efter Sunderlands 1-1 hemma mot Burton har man det i egna händer. Nästan. Sex raka segrar härifrån garanterar minst tredjeplats och minst lika många poäng som Sunderland, men Sunderlands målskillnad är sex mål bättre. Vi kan inte påstå att Sunderland på något sätt har vacklat. Sedan finalförlusten har de vunnit två bortamatcher och kryssat i en hemmamatch. Det är fortfarande Advantage, Mackems.
Det är ingen stor fördel för Sunderland samtidigt som det är långt från en autostrada till The Championship för Portsmouth. Först Rochdale, som såg ut som ett krislag med många storförluster på kort tid men som nu har 3-2-1 mot relativt svagt motstånd förutom Sunderland. Vi ska förstås inte glömma 5-1-förlusten i Plymouth, men en klar skärpning defensivt kan skönjas. Frågan är dock om de kan stå emot Portsmouths offensiv? Hemmalaget har gjort minst två mål i sju av senaste åtta matcherna i liga och cup (ett av dem i förlängning ska nämnas). 79 insläppta för Rochdale mot 71 gjorda för Portsmouth. Sett till dessa primitiva siffror är det ligans sämsta försvar borta mot ligans näst bästa anfall. Intressant är att man släppt in betydligt färre mål sedan man gick över till trebackslinje.
Portsmouth bör också vara förvarnat efter två duster med Rochdale på Spotlands under den här säsongen. Ian Henderson hade ett rejält övertag på Matt Clarke senast och Matt Done är ganska giftig. Aaron Wilbraham, den gamle, håller också god nivå och så har vi Oliver Rathbone, som avgjorde mot Accrington. Vid senaste mötet, en FA-cupmatch som Portsmouth avgjorde sent tack vare ett turmål av Andre Green, var Rochdale väl så bra och framförallt Andy Cannon imponerade. Så pass mycket att Cannon numera tillhör Portsmouth, men skador har hindrat honom hittills.
Nu är det ändå så att Portsmouth har det bättre på skadefronten. Nu är Bryn Morris åter, och snart även Cannon, och de skapar konkurrens för Ben Close och Pitman. Lloyd Isgrove finns att tillgå medan Viv Solomon-Otabor och Dion Donohue fortfarande är borta, men kommer att göra comeback i en träningsmatch mot Bournemouth nästa vecka. Trots många återkomster har Jackett ingen anledning att ändra. Visst kan man tänka sig Ronan Curtis och Omar Bogle från start, men Pitman, Gareth Evans och Jamal Lowe bakom Hawkins har fixat två tunga segrar och bör få fortsatt förtroende. Alltså räknar jag med en oförändrad elva: Craig MacGillivray - Nathan Thompson, Christian Burgess, Matt Clarke, Lee Brown - Ben Close, Tom Naylor - Jamal Lowe, Brett Pitman, Gareth Evans - Oliver Hawkins.
League 1 är lustigt denna säsong. Sämre utan Wigan och Blackburn, kanske sämre än på länge, men det är tydligt att fyra klubbar förtjänar uppflyttning. Barnsley, Portsmouth eller Sunderland kommer att spela kvar nästa säsong. Luton har inte förlorat sedan 13:e oktober borta mot Barnsley. Barnsley föll för första gången sedan 8:e december mot Burton senast. Sunderland förlorade borta mot Portsmouth den 22:a december och det var lagets blott andra förlust så långt. Det är inte omöjligt att fyra klubbar når 90 poäng eller fler.
Uppflyttning eller ej, jag är redan nöjd med säsongen. Förutom att det mycket väl kan bli direktuppflyttning och om inte det ett rafflande kval som kan avslutas med en final på en arena där laget redan har vunnit, så har Portsmouth ytterligare en titel. Klubben har nu vunnit alla fyra divisionerna man deltagit i, FA-cupen och Checkatrade. Det är bara Wolves som kan matcha detta.
