Inför Wycombe - Portsmouth
Efter ytterligare en svag insats är stämningen hätsk bland fansen. Portsmouth har inte kommit igång och försvarsspelet är mycket darrigt. Normalt sett brukar en kvittering med matchens sista spark innebära stor glädje, men knappast någon blå supporter kunde glädjas åt en poäng mot ett decimerat Burton. Wycombe ligger trea efter en lite lättare inledning och blir en tuff uppgift för gästerna, som nu måste börja vinna. Allra helst i tisdags.
Jag är måhända gammalmodig, tycker att en supporter bär ansvaret för stämningen, inte spelarna och inte managern. Med det perspektivet är det väldigt tråkigt att följa Portsmouth just nu. Så kallade supportrar vräker ur sig frustration, negativitet och krav på managerns avgång i sociala medier, för det är Kenny Jacketts fel alltihop. Han visar inte tillräckligt med passion och spelar inte tillräckligt 4-4-2 och så är tydligen fotbollen tråkig. En massa ursäkter för att inte skapa positiv stämning som kan bära spelarna när det är tungt. En massa ursäkter för att få skapa negativ stämning som bara förlänger den tunga perioden. Det enda som kan bryta den negativa spiralen är ett managerbyte. Det enda som kan ta laget ur det här läget är att inte byta manager. Det går inte att få både och (möjligen, men då ska man ha turen att hitta en 4-4-2-manager som visar passion och dessutom levererar resultat, vilket kräver ytterbackar av Championship-klass), men det går att få inget av det. Fortsätt med negativ stämning, öka pressen på spelarna, se hur deras prestationer blir sämre och mer ångestfyllda. Upprepa.
Fratton Park var tack och lov annorlunda än Twitter. Trots tidigt 0-2-underläge fortsatte supportrarna att backa spelarna som inte gav upp, men inte heller lyckades lyfta spelet nämnvärt. I andra halvlek blev det förståeligt mer frustrerat när mittbackarna hade mycket boll och tempot var alldeles för lågt. Jag hade själv skrikit både det ena och det andra där. En man mer i 70 minuter, men bara två mål för det. Fast hur dåligt var det egentligen? Portsmouth hade två målchanser innan utvisningen som var minst lika vassa som Burtons två, och likaläge där med tvåmålsvinst med en man mer hade uppfattats som klart godkänt. Det var förstås inte bra nog totalt sett, trots att Burton hade exakt ett avslut under den perioden och räddades av målvakten vid två tillfällen.
Så är det åter dags för en enligt tabellen svår match. Wycombe har inte förlorat hemma ännu och ligger på kvalplats. Bakom siffrorna 4-4-1 döljer sig dock få svåra matcher. 1-1 borta mot Fleetwood imponerar förstås och 3-1-segern hemma mot Lincoln såg imponerande ut så dags, men i den matchen skruvade Joe Jacobson in två hörnor och en frispark och även om vänsterbacken är förbaskat bra kan man väl säga att det där var ett freak-resultat. Jacobson spelade inte senast, men Matt Bloomfield är åter efter en huvudskada i samma match. Jackett indikerade att Wycombe hade värvat väl och det är antagligen en ganska typiskt Jackettsk kommentar. Inte direkt några namnkunniga spelare, men å andra sidan var det bara ett stort namn som lämnade, högerbacken Jason McCarthy som gick till Millwall. Kanske är David Wheeler ett av de större namnen av de som kommit in, och det säger en del. Wheeler har spelat på olika positioner i anfallet och har något att bevisa mot den klubb han var utlånad till ifjol. Annars är det det gamla vanliga Wycombe, med Gareth Ainsworth som manager, ryckiga matcher som oftast är mer än 100 minuter långa och Akinfenwa. Spelstilen är realistisk och effektiv, om än svinig, och uppställningen är i regel 4-3-3 eller 4-1-2-1-2. Det är aldrig lätt eller roligt att spela mot Wycombe, men matcherna brukar bli väldigt underhållande och spännande.
Man kan tänka sig att det är upp till bevis när ett på papperet starkt lag kommer på besök, men det har varit sällsynt enkelt att näta mot Portsmouth den här säsongen. Shrewsbury behövde ett avslut, Sunderland satte sina chanser och Coventry hade öppen gata att anfalla på. Burtons två enda avslut på mål gick in. Craig MacGillivray har gjort ytterst få räddningar hittills och kan knappast lastas för något mål. Det slår mig att Portsmouth haft lite otur med spelschemat hittills, förutom de två uppskjutna matcherna och den inställda matchen mot Bury. Sunderland borta i tredje omgången, ett dittills (och fortfarande) obesegrat Coventry därefter, sedan Blackpool som också var obesegrat och i tisdags Burton som hade hållit nollan i fyra av fem senaste matcherna och alltjämt är obesegrat borta. Nu är det Wycombe som väntar på bortaplan, och sedan ett Bolton som nu hunnit förstärka och plockat sin andra poäng för säsongen, sedan Doncaster borta och därefter Gillingham hemma. Förutom de på förhand troliga segrarna mot Bolton och Gillingham ser det inte så där himla roligt ut.
Men jag har ju hintat om att Wycombe haft det lite lättare och kanske har man inte tagit poängen på det mest imponerande sättet. Vi kan titta på Southend hemma, ett Southend som nu har en poäng och i allmänhet inlett väldigt svagt hade 2-3 i slutskedet, men mål i 89:e och sedan på stopptid gav Wycombe segern. 1-1 hemma mot Accrington i tisdags är inte heller speciellt imponerande.
Så jag tänker att här finns poäng att hämta för Portsmouth och det kan mycket väl bli den där förlösande segern som får allt att falla på plats. Vi har inte sett något som tyder på att laget skulle kunna utmana om uppflyttning hittills, men det är ändå små saker som behöver rättas till för att det ska se bra ut. Det första är att göra det svårt för motståndaren att göra mål. Det andra är att sätta dit någon målchans till i varje match. Mot Burton var marginalerna små vid fem tillfällen: 1) Brett Pitmans ribbträff i samband med utvisningen på John-Joe O'Toole kunde lika gärna gått in och 1-2 hade därmed kommit i mitten av första halvlek, 2 och 3) Kieran O'Haras två räddningar på Ronan Curtis nickar, 4) John Marquis skott som strök stolpen vid 1-2 och 5) straffen som borde kommit tio minuter snarare än tio sekunder före matchens slut när Andy Cannon fälldes.
Det är inte så mycket att begära att ett mål till görs varje match och visst kan man peka på att motståndaren då också lika gärna kan göra ett mål till, men det motargumentet faller platt när motståndaren trots allt har satt alla sina chanser. Portsmouth har som sagt inte alls imponerat, men skillnaden mellan att ligga i botten med ett par matcher färre spelade och att ha elva poäng på sex matcher handlar om att Curtis skott på tilläggstid mot Shrewsbury inte träffar Christian Burgess och går precis över, att ett misstag mindre görs mot Coventry och att en av de fem nämnda punkterna mot Burton går lagets väg. Elva poäng på sex matcher medan vi väntar på att det ska klicka hade inte alls varit dumt och verkligen inte orimligt. Vi kan också lägga till att om inte Marcus Harness hade sträckt sig vid ledning i Blackpool hade det nog blivit tre poäng där istället för en, för just då hade Portsmouth Blackpool i brygga.
Jackett kommer antagligen att ändra igen och det behövs å ena sidan, medan det å andra sidan är hög tid att spela ihop ett lag. James Bolton är högaktuell från start och kanske startar Oliver Hawkins som mittback. Vad laget skriker efter är ett stabilt mittbackspar och Tom Naylor på innermittfältet. Med Naylor som innermittfältare har försvarsspelet varit stabilt (med Coventry som undantag) och med såväl Bolton som Hawkins tillbaka finns nu möjligheten att flytta upp honom som mittfältsankare. Men Jackett kan söka ändringar på fler håll. Gareth Evans och Cannon imponerade i sina inhopp även om Ryan Williams inte var så tokig före paus och Pitman hade ju ändå järnnerver när han slog in straffen i sista sekunden. Evans inlägg behövs och Cannons tempoväxlingar och aggressivitet likaså.
Inget nytt har framkommit på skadefronten. Lee Brown, Harness, ex-Wycombe-mittfältaren Bryn Morris och Jack Whatmough saknas fortfarande. Harness är sannolikt tillbaka mot Bolton och Brown kan möjligen också vara det medan Morris nu träffat en specialist för att få ordning på ljumskproblemen.
Jag bryr mig inte om hur fotbollen ser ut förutom att jag vill se en stabil defensiv utan några misstag och ett mål mer framåt än bakåt. Enda rimliga lösningen på den svaga inledningen är en vinst, på något sätt, och gärna en som man inte skäms över. Senaste mötet på Adams Park slutade 2-3 efter att en till synes säker tvåmålsledning för gästerna reducerats genom ett tydligt offsidemål och slutet var gastkramande. Jackett lär tänka annorlunda beträffande startelvan, men min gissning är att den ser ut ungefär så här: Craig MacGillivray - James Bolton, Paul Downing, Christian Burgess, Brandon Haunstrup - Ben Close, Tom Naylor, Andy Cannon - Gareth Evans, John Marquis, Ronan Curtis.
