Men kan de göra det en regnig tisdag i Bolton?
Nej.
Bolton 1 – 0 Pompey
Bolton (3-4-1-2): Trafford; Toal, Santos (k), Johnston; Sadlier (Bradley 63), Williams, Sheehan (Dempsey 74), Beck (Williams 63); Kachunga; Charles (Bakayoko 74), Bödvarsson (Morley 78)
Mål: Bödvarsson 17
Gula kort: Johnston
Övriga avbytare: Aimson, Lee
Pompey (4-2-3-1): Griffiths; Swanson (Freeman 64), Raggett (k), Ogilvie, Hume; Pack, Morrell (Thompson 64); Curtis, Koroma (Jacobs 64), Scarlett (Hackett 72); Pigott (Bishop 72)
Gula kort: Curtis
Övriga avbytare: Oluwayemi, Tunnicliffe
Domare: Robert Madden
Publik: 4413 (304 Pompey-fans)
Den bästa chansen att få spela på Wembley denna säsong sumpades efter att Portsmouth gått från offensivt långt inkast till insläppt mål inom loppet av ett par sekunder. Det var ett skolboksexempel på hur man bär sig åt för att göra det så enkelt som möjligt för motståndaren. Ingen som gick upp i duellen i offensivt straffområde, ingen som var nära att stoppa kontringen på offensiv planhalva, ett felbeslut av Zak Swanson som som siste man slog bollen rakt på sin motståndare, två spelare som gick på samma man och glömde bort Jon Dadi Bödvarsson som fick fritt fram att göra matchens enda mål.
Resten av matchen präglades av bortalagets ängsliga försök till anfall. Visst dominerade man matchen, men utförandet i offensiv tredjedel var under all kritik matchen igenom. Man kan rentav säga att Portsmouth faktiskt var ganska bra även om det nog är lite väl magstarkt eftersom matchen i sig var dålig. Bolton spelade sämre än normalt och vann ändå. Bolton vann rättvist eftersom de skapade fler och farligare målchanser.
Portsmouth har tre stora problem på planen som effektivt hindrar dem från att vinna matcher. Ett av dem är oförmågan att hålla koncentrationen uppe i en hel match i försvarsspelet. Det gick mot Tottenham, men att göra det en regnig tisdag i Bolton är tydligen för mycket begärt. Ett annat av problemen är att man envisas med att spela två mot tre på innermittfältet. Marlon Pack och Joe Morrell gör vad de kan, men avsaknaden av en tredje man gör innermittfältet baktungt. Mest påtagligt är dock det tredje problemet. De fyra spelarna längst fram som ska göra något, i det här fallet två yttrar och en släpande anfallare bakom en spets, utgör inget hot. Det tvekas, det vågas inte, och det ser på det hela taget håglöst ut.
Joe Pigott lider av extremt dåligt självförtroende. Han kan inleda med ett par bra aktioner för att sedan försvinna ur matcherna. Ronan Curtis lägger mer energi på att uttrycka frustration mot domare och medspelare än på att spela fotboll. Josh Koroma har uppenbarligen inte psyket att spela fotboll i motgång på den här nivån. Och vad har hänt med Dane Scarlett? Kaxig tonåring som hade världen för sina fötter i höstas, men nu bara en blek skugga av den spelare han var då.
Har den här klubben hört talas om mental träning?
En liten skränig grupp fans i sociala medier skriker allt mer högljutt om att det är dags för klubben att visa ambition och de hörs för att de flesta vettiga rösterna inte längre orkar med den låga nivån. Ambition ska förstås som att spendera pengar, för vad är annars poängen med rika ägare? Chris Wilder som manager och en rejäl budget för att konkurrera med topp sex. Liam Manning, Robbie Keane och alla andra namn som BetVictor har haft i toppen av sin lista anses vara billiga lösningar.
Det kollektiva minnet är kort. Varför har vi följt den här klubben i League 1 och 2 i över tio år? Den hållbara modellen som ägarna håller sig fast vid innebär förvisso en topp sex-budget, men vem vill tro på vad VD:n Andrew Cullen säger? Dessutom är det ju så att om klubben verkligen hade varit ute efter en billig lösning hade man inte sparkat Cowleys.
Bäst hade det förstås varit om Charlton hade besegrats så vi slapp gå igenom detta. Nu känns det bara som ett dåligt break-up. Vi har gjort slut med någon utan att tänka på följderna och hur mycket vi än kommer önska att det var ogjort kommer den relationen vi hade ett tag och som hade kunnat utvecklas till något fantastiskt aldrig komma tillbaka.
Jag slits mellan två tankar. Helst vill jag se ett nytt och spännande namn. En huvudcoach som Danny Cowley fast lite vassare och med lite mer tur med skador. Men inget annat än en etablerad manager som har tagit lag ur League 1 förut duger för många fans, och det enda jag vill som supporter är att känna att laget och fansen drar åt samma håll.
Kenny Jackett hade uppflyttningar på sitt CV. Just saying.
Men om spelarna bara visar mod och passion på planen och ger allt kommer fansen att vara supportrar till laget också. Alan Ball hade den förmågan. Finns någon liknande kandidat på ledningens lista?
På lördag möts lagen igen på samma arena. Den optimism som skapades efter matchen mot Tottenham är bortblåst när vi fick se hur dåligt anfallsspelet kan vara. Det är väldigt svårt att se hur nästa match kan sluta på ett annat sätt än denna just nu. En ny manager kan ge fansen mod, men det finns mycket att göra på spelarsidan.
