Plymouth 1 - 0 Portsmouth (Play off, semifinal 2)
Plymouth vann rättvist med matchens enda mål mot ett slitet Portsmouth som inte orkade stå emot och säsongen är nu över. Symptomatiskt för den misslyckade satsningen mot League 1 var att målet kom på stopptid.
Det är på dagen åtta år sedan FA-cupsegern på Wembley och en passande dag att skriva rapporten om den match som dömde Portsmouth till ytterligare en säsong i League 2.
Portsmouth reste till Plymouth med ett hyfsat resultat i bagaget. 2-2 innebar att vinnaren skulle gå till Wembley och med tanke på Portsmouths statistik mot topplag på bortaplan (5-1-0 inklusive en seger på Home Park) fanns det gott hopp om ett avancemang.
Bägge lagen ställde upp med samma elvor. Jamille Matt fick ingen avstängning och inte heller Paul Cook eller Paul Wotton blev avstängda. Det var mestadels Plymouth i inledningen men den här matchen var tätare och mer händelsefattig. Portsmouth skapade inte mycket framåt, men det gjorde inte heller Plymouth till en början. Ett skott av Graham Carey var dock nära, men Ryan Allsop tippade bollen till hörna.
Plymouth var disciplinerat och hårt arbetande. Försvaret var extremt kompakt och så fort bollen närmade sig hemmastraffområdet skickades den iväg långt igen. Hårt och rejält och vart den än damp ner var Jamille Matt där för att suga in den. Portsmouth fick inte grepp om bollen så ofta och när man väl gjorde det började man rulla tålmodigt för att till slut fastna i köttmuren. Plymouth var ett nummer för stort, men de skulle ju inte orka hela matchen. Trodde jag.
Carl McHugh tacklade Gareth Evans ur matchen och belönades med ett gult kort. Evans ser ut att bli borta en längre tid. In kom Adam McGurk, som ersatte Marc McNulty senast. Det hjälpte inte direkt Portsmouths sak. Strax därefter var det Danny Hollands tur att tvingas kliva kvar. Den fula tackling han åkte på senast, som mycket väl kunde ha gett rött kort på högre nivå, hade satt sina spår. Efter en märklig situation där han fick frispark trots att det inte såg ut som att någon rörde honom fick han bytas ut mot Ben Close. Plymouths dominans fortsatte och Jake Jervis fick ett utmärkt läge att göra 1-0, men hans skott gick högt och snett och 0-0 stod sig i paus. Så långt hade Portsmouth stått emot och haft en hyfsad chans i form av ett skott av Kyle Bennett som smet tätt utanför, men det var allt.
Bortalaget var på gång början av den andra halvleken, men mer än så blev det inte. Plymouth tog över igen och den här gången släppte man inte taget. Utan Danny Hollands hade Portsmouth inte mycket att sätta emot på mittfältet där Hiram Boateng och McHugh dominerade. Close är en fantastisk spelare mot spelande lag. Mot Plymouths spelstil har han svårt att hävda sig. Efter att Adam McGurk skjutit ett skott rakt i famnen på Luke McCormick skapade Portsmouth en farlighet till då Close drog ett skott över. Istället var det ytterst nära för Matt som prickade överkanten av ribban och Jervis som satte sin nick i stolpen. Just då var känslan den att det kanske, kanske är vår dag ändå.
Endast två minuters tillägg skulle det bli. Cook var bakbunden av de två skadorna och kunde inte agera före en eventuell förlängning. Matt nickade från nära håll och Allsop stod för en ny kvalificerad räddning. Enda tanken som for igenom min skalle var ”låt detta inte bli en högerhörna”. Det blev det och sekunder senare låg bollen i Allsops nät och eufori utbröt bland de 13300 hemmasupportrarna. Åtta poäng har tappats i seriespelet på grund av insläppta mål i matchminut 90 och framåt. Utan dessa mål hade Portsmouth varit klart för League 1 redan efter 45 omgångar. Den här gången avgjordes play off-semin med en minut av tilläggstiden kvar.
Det var Peter Hartley som avgjorde. Serven från Graham Carey var perfekt och det fanns inget som Ryan Allsop kunde göra på hörnan, oavsett vad vissa supportrar hävdar. Hartleys nick gick förvisso tursamt in, först via Stevens huvud och sedan hans eget, men det går inte att säga att det inte var rättvist. Plymouth skapade klart fler heta målchanser och hade kunnat vinna större. Och den här gången vann man också rent. På något konstigt sätt unnar jag Hartley att få avgöra. En sådan där spelare som spelar med hjärtat på ärmen. En ledare som inte lägger fingarna emellan och som aldrig gnäller. Armbågen på Roberts för några veckor sedan var ful och till synes medveten, men trots det har jag inget agg mot honom.
I slutändan var det Plymouths fysik i kombination med Portsmouths skador som fällde avgörandet. Hollands tog med sig sin skada från förra matchen in i denna och klarade sig inte en halvlek. Evans tacklades ur matchen tidigt. Bennett hade inte tränat mellan matcherna och McNulty var bara marginellt friskare. Doyle (fortfarande spelande med en skenbensfraktur) åkte på en tidig smäll och kunde inte riktigt göra sig rättvisa. Stevens, Barton och Davies gick på knäna. Chaplin var egentligen inte hel nog för bänken.
När Plymouth firade segern stämde 1700 bortasupportrar upp i ett unisont Play up Pompey, Pompey play up. Ett sista hurra och en hyllning till de spelare som hade gett absolut allt. Paul Cook och Iain McInnes gick in till Plymouths omklädningsrum för att gratulera till segern, men bara den sistnämnde gav en intervju. Dagen efter uttalade sig även Cook. Han tyckte att han hade svikit alla supportrar som hade gett laget ett sådant stöd hela säsongen. Det har han verkligen inte. Den fotboll som vi fått se och den spänning i rätt ände av tabellen som vi fått uppleva är fina gåvor efter alla år av förluster och förnedringar. Hånen från andra lags fans biter inte längre. Vi äger vår klubb och vi är på väg uppåt igen.
Så tack för att du har fått oss att drömma och hoppas igen. Hoppas det blir som du önskar, att du stannar kvar länge.
Matchfakta
Plymouth (4-2-3-1): McCormick - Mellor, Nelson (k), Hartley, Sawyer - Boateng, McHugh - Jervis, Carey, Wylde (Tanner 75) - Matt
Pompey (4-2-3-1): Allsop - Davies, Burgess, Barton, Stevens - Hollands (Close 44), Doyle (k) - Evans (McGurk 31), Roberts, Bennett (Chaplin 90+3) - McNulty
Mål: 1-0 Hartley (90+2)
Domare: Paul Tierney
Publik: 15011 (1696 gästande)
