Poole sänkte gamla klubben
Släkten var värst när Lincoln gästade Portsmouth och lyckligtvis från vår synvinkel var det inte Reeco Hackett som avgjorde för Lincoln. Istället kom det avgörande målet från Regan Pooles panna och Portsmouth behöll i och med det förstaplatsen i serien och är fortsatt obesegrade.
Pompey 2 - 1 Lincoln
Pompey (4-2-3-1): Norris; Rafferty, Poole, Shaughnessy, Sparkes (Towler 90+3); Morrell (Raggett 90+3), Pack (k); Lane (Devlin 87), Robertson (Anjorin 74), Kamara (Whyte 74); Bishop
Mål: Lane 8, Poole 45+3
Gula kort: Robertson, Morrell, Pack
Övriga avbytare: Schofield, Stevenson
Lincoln (3-4-3): Jensen; O’Connor (k), Jackson, Roughan (Mitchell 84); Sørensen, Hamilton, Erhahon, Burroughs (Brown 84); Bishop (Smith 75), Hackett (Makama 75), Adelakun (Duffy 75)
Mål: Adelakun 5
Gula kort: Hackett, Erhahon
Övriga avbytare: Wright, Eyoma
Domare: Paul Howard
Publik: 17748 (475 gästande)
Det kändes lämpligt att inte avvakta lördagens match för den senaste uppdateringen om jag ville sätta rubriken Serieledare. Det är nämligen fastslaget att det är the Pompey way att vinna svåra bortamatcher och förlora nästkommande vinnbara hemmamatch. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Gick jag runt i min laxrosa replika av 1898-tröjan varenda dag efter segern i Barnsley? Nej, men det gick att njuta av det ändå.
Lincoln hemma var förstås ingen lätt uppgift på förhand trots att många av Pompeys fans har gottat sig i att klubben norpat Regan Poole från Lincoln medan Lincoln istället har värvat Reeco Hackett och Tyler Walker, två spelare som många Pompey-fans har bestämt vara värdelösa. Om Lincoln har spelare av den kalibern, hur kan de då vinna på Fratton Park? Walker har varit skadad och missat hela september, men Hackett har gjort ett avtryck med ett par mål.
Dagen inleddes med avtäckningen av Jimmy Dickinsons staty och den ser helt fantastisk ut på fotona. Se till att besöka den om du är i krokarna. På Fratton End hade hans avbildade huvud fått sig en kapning på toppen då de tio översta radernas stolar ersatts med nedfällbara stolar och hängräcken så att man ska kunna stå och se på fotboll. Det är skönt att utvecklingen går mot mer ståplats igen.
Portsmouth fortsatte sakna ett par viktiga spelare med anfallarna Christian Saydee och Kusini Yengi borta, liksom mittfältaren Tom Lowery och nu även vänsterbacken Connor Ogilvie. Zak Swanson var borta även denna gång på grund av en händelse i familjen. Dessutom har det nu kommit fram att Anthony Scully måste opereras och missar resten av året. Jack Sparkes ersatte Ogilvie och Abu Kamara kom in istället för Gavin Whyte.
I frånvaron av Walker och Ben House fick Hakeeb Adelakun leda gästernas offensiv, i den mån det var någon, för det var ett väldigt defensivt 5-4-1 vi fick se matchen igenom. På papperet var det 3-4-3, men Lasse Sørensen och Jack Burroughs sjönk ner som ytterbackar och Hackett och Teddy Bishop hamnade på mittfältet. Taktiken var klar: bjud inte på några ytor och ställ om blixtsnabbt.
Efter en halvchans för hemmalaget var det gästerna som tog ledningen. Sparkes, vars styrka ligger i offensiven, drällde med bollen vid mittlinjen och Hackett kunde hitta fram till Adelakun i ett bra läge utanför straffområdet. Connor Shaughnessy försökte rädda situationen, men det blev ett motlägg där han stötte bollen på anfallarens fot så att den flög i mål bakom en chanslös Will Norris.
Det var ju inte den start man ville ha mot en välorganiserad defensiv. Fratton Park svarade med att höja volymen och hemmalaget var snart i anfall igen. Först kom en tilltrasslad situation där bollen inte ville studsa rätt och sedan bjöd Sørensen på en underlig nickrensning som Kamara plockade upp i straffområdet. Yttern passade till Alex Robertson vid straffpunkten och Robertson vidarebefordrade bollen till höger till Paddy Lane som tog emot och klippte till via ett försvarsben till 1-1. Lane firade i tio sekunder framför Fratton End innan han skyndade tillbaka för så snabb igångsättning av spelet som möjligt.
Resten av halvleken var det spel på en planhalva utan så mycket intressanta händelser i straffområdet. Portsmouth hade mer än 70 procent av bollinnehavet och när Lincoln fick tag på bollen gick det fort framåt utan att det blev farligt. Det var ändå nära att det blev en målchans vid ett tillfälle när Joe Morrell tvingades ta till en perfekt glidtackling framför eget målområde för att hindra Adelakun från att få iväg ett avslut efter inspel från höger.
Med några minuter kvar fick hemmalaget utdelning efter att en frispark inte rensats undan tillräckligt bra. Sparkes, som hade varit lite väl försiktig i passningsspelet efter misstaget, slog ett underbart inlägg som Poole nickade in i öppet mål sedan Lukas Jensen hängt tvätt. Han hade inte kommit åt det där inlägget oavsett vilket.
Andra halvlek passerade utan att det hände mycket. Lane, Colby Bishop och Marlon Pack hade bra lägen för att göra mål utan att riktigt få till det. Det dröjde tills matchminut 80 innan Lincoln faktiskt försökte anfalla och det blev farligt vid två tillfällen. Norris kom ut vid det ena, fick tag på och tappade bollen två gånger om innan han motade ett skott precis innanför straffområdeslinjen innan försvaret kunde rensa undan. Sedan, djupt in på tilläggstid när hemmalaget placerat fyra mittbackar på planen, lyckades Paudie O’Connor nå högst och nicka rakt på Norris som fick undan bollen i gapet på Adam Jackson som från tio meter fick felträff varpå bollen gick i gräset och några meter utanför. Portsmouth kunde pusta ut och behålla serieledningen.
Tuffa bortamatcher mot Derby och Barnsley hade tagit ut sin rätt och det var tydligt att spelarna var slitna sista halvan av andra halvlek. Bishop hade behövt få pusta ut lite då han var sjuk innan Derby-matchen och inte hade någon anfallare att byta med, och även på innermittfältet var det trötta ben, förutom på Morrell som sprang som en Duracell-kanin på speed. Men man tycker ändå att någon av Shaugnessy, Poole, Ryley Towler och Sean Raggett borde vara högst och först på det sista inlägget. Nu var det den förstnämnde som missade lite grann i markeringen och tvingade sin målvakt att rädda honom och laget. Hade nicken gått lite mer åt sidan eller om Jackson hade träffat rent på returen hade den här matchen slutat 2-2. Det hade inte varit helt rättvist, men inte heller ologiskt.
Här var vi för ett år sedan, nio matcher in, i toppen av serien, och utan förluster. Då två poäng fler inför en svår bortamatch mot suveräna Ipswich, som kom att vinna knappt men rättvist med 3-2. Nu väntar Wigan på bortaplan. Vi intalar oss att laget är bättre den här säsongen och att förra säsongens kollaps inte upprepas. Då var laget beroende av Lowery och Pack på innermittfältet och så fort som Lowery saknades var det för lätt att markera bort Pack. När sedan Lowery, Pack och alla högerbackar var borta samtidigt tvingades dåvarande managern spela en obalanserad variant av 3-5-2.
Nu har laget fått klara sig med bara en anfallare i tre matcher och det är ju tur att det är just den bäste anfallaren. Skadorna har redan påverkat kraftigt utan att inverka för mycket på resultaten. Det kanske är normalt läge för laget att prestera så här med skadeproblem och det kanske är normala skadeproblem för truppen.
Med 20 matcher i rad utan förlust i seriespel finns det anledning att vara försiktigt positiv.