Huddersfield - Millwall1 - 0
Portsmouth 0 – 0 AFC Wimbledon
Efter en mållös och chansfattig match så fick hemmasupportrarna på Fratton Park återigen lämna i frustration. Paul Cook har en hård nöt att knäcka i det sviktande spelet på hemmaplan.
Paul Cook har om jag minns rätt använt en 4-2-3-1-uppställning i samtliga matcher som ansvarig för Portsmouth. Därför var det nog många som höjde på ögonbrynen när laguppställningen kom och duon Marc McNulty och Caolan Lavery bildade anfallspar i en 4-4-2-uppställning. Min första tanke var att det var någon form av fint av Cook och att någon i anfallsduon skulle spela på en kant eller i den släpande rollen. Men när matchen väl drog igång så var det en 4-4-2-uppställning som spelades. McNulty och Lavery var för övrigt de enda förändringarna i startelvan från Macclesfieldmatchen, vilket betydde att Kyle Bennett och Conor Chaplin fick infinna sig på bänken och Adam McGurk tog hand om platsen till vänster på mittfältet.
Pompey fick nästan en drömstart på matchen när Lavery tog sig in i straffområdet från vänsterkanten och skickade in ett lågt inlägg mot den första stolpen, Wilson i gästernas mål var dock först på bollen men kunde inte mer än styrde den rakt på en framrusande Evans, men denne han inte reagera utan kunde endast se bollen retfullt studsa förbi honom. Hade Evans haft lite mer tur i den situationen så hade nog bollen hamnat i mål, men laget får inte mycket gratis nu.
Det var istället gästerna som hittade nätet några minuter senare och vem om inte Paul Robinson var det som höll sig framme med pannan på en frispark från Francomb. Robinson var dock i en ganska klar offsideposition när frisparken slogs, så målet dömdes helt korrekt bort. Sean Rigg prövade med ett distansskott som skapade problem för Brian Murphy i hemmamålet, Murphy hann dock ner och ta sin egen retur innan den framrusande Wimbledonspelaren nådde bollen.
Portsmouth skapade inte mycket i den första halvleken och när laget väl fick igång lite passningsspel så bröt de kompakta Wimbledonförsvaret innan det hann bli riktigt farligt. Azeez fick halvlekens sista chans, men hans avslut från dålig vinkel tog i stolpens utsida. Noterbart är att Pompey inte hade ett enda avslut på mål när lagen gick till halvtidsvila.
Portsmouths bästa chans i matchen kom strax efter halvtidsvilan och det var McNulty som fick den. McNulty vann duellen mot Robinson i straffområdet och skar snett inåt bakåt, avslutet var hårt och högt men Wilson var snabbt ute och fick en hand på bollen. Det är tveksamt om skottet hade hamnat innanför målramen, men vi fick ändå ett litet smakprov på vad McNulty är kapabel till med sin snabbhet och styrka.
Cook var inte nöjd med hur spelet såg ut i inledningen av den andra halvleken och han gör sitt första byte i den 58:e minuten när Evans ersätts av Clarke. I och med bytet så går laget över till en 3-5-2-uppställning, jag gillar ändå att vi har en manager som är villig att pröva nya saker under matchens gång och som inte stirrar sig blind på en formation och spelidé.
För Wimbledons del så kommer Akinfenwa in strax därefter i ett rakt byte med Azeez, bytet innebär att gästerna börjar lägga mer långbollar mot den väldige anfallaren. I den 66:e minuten så väljer Cook att byta in Bennett till förmån för McGurk och det ger nästan utdelning direkt när Bennett hittar McNulty i djupled. Fuller får dock agera räddande ängel när han kommer in från sin högerbacksposition och glidtacklar i sista stund.
Cook gör sitt sista byte när Atangana ersätter Lavery, Bennet tar då klivit upp i anfallet tillsammans med McNulty. Pompey äger mycket boll i slutet av matchen utan att skapa några märkvärda chanser, gästerna vaskar fram några hörnor men det är väl aldrig riktigt nära åt något håll. Matchen slutar mållöst och det hörs ett svagt buande från Fratton Park efter slutsignalen.
Resultatet innebär att Portsmouth inte har vunnit på det fyra senaste matcherna, vilket har lett till att laget har tappat sin direktplats. Formen är något oroande, men det känns ändå skönt att Cook vågar testa nya idéer. Fotbollssupportrar i allmänhet brukar ofta ha relativt enkla lösningar på de problem som kan uppstå i spelet, spelar laget med en anfallare och målskyttet går dåligt, då ska man spela med två anfallare och så vidare. Nu prövade Cook med att spela med två anfallare och det var samma visa igen. Nu behöver man förvisso ett bra samarbete mellan anfallarna och det var väl sådär under matchen, detta är inte så konstigt eftersom de aldrig har spelat ihop tidigare. Jag tycker personligen att de är lite för lika i spelsättet, jag skulle nog vilja ha någon som är ett större hot på huvudet.
Nästa helg väntar Carlisle på bortaplan, förhoppningsvis kan den tråkiga vinstfria trenden få ett slut då.
Highlights från matchen: https://www.youtube.com/watch?v=a2gzqOoLGtI
Pompey (4-4-2): Murphy; Davies, Burgess, Webster, Stevens; Evans, Hollands, Doyle, McGurk; McNulty, Lavery
AFC Wimbledon (4-4-2): Wilson; Fuller, Robinson, Osborne, Meades; Frabncomb, Bulman, Reeves, Rigg; Taylor, Azeez
Domare: Stuart Attwell
Publik: 15,892 (794 bortasupportrar)
