Portsmouth 0 - 0 Gillingham
En frustrerande match för hemmalaget som mötte en parkerad buss som inte gick att flytta på. Det var ytterst nära med en nick i insidan av stolpen i första halvlek, men i slutändan måste ett tänkt topplag prestera mer än så här.
Portsmouth kämpade, hårt och rejält, men utan fantasi i sitt låsta 4-4-2-system. Det var dags att parafrasera Bosse Hansson från 1990, då nästan alla lag spelade mer eller mindre modernt. Har det verkligen gått tjugonio år? Kenny Jackett kan förstås peka på att VM 1990 inte var någon hit, men jag tror att det är enda rimliga argumentet för att spela 4-4-2 med den här truppen.
Hemmalaget hade möjligheten att skjuta upp matchen med tre spelare på landslagsuppdrag, även om Ronan Curtis drog sig ur på grund av skada. De 18000 som tog sig till arenan hade nog egentligen hoppats på uppskjutning. Nog började Portsmouth bra och det såg ut som en trevlig eftermiddag när först Gareth Evans och sedan Ben Close tvingade fram bra räddningar från Jack Bonham, men större delen av matchen stångades hemmalaget mot en fyr- och en fembackslinje.
Gillingham hade absolut inget men fick ett bra frisparksläge när Mikael Ndjoli snubblade på sina egna fötter. Skottet dock klart över Alex Bass ribba. Portsmouths bästa lägen kom i samband med fasta situationer och Sean Raggett kom snornära med en nick i insidan av stolpen. Bollen dansade några decimeter framför mållinjen och hur ingen hemmaspelare lyckades peta in bollen fattar jag inte. Evans servade bra i första halvlek, men det måste finnas fler sätt att skapa chanser på. Marcus Harness, som vi har saknat mycket under de veckor han var borta, syntes inte mycket. Laget lyckades inte passa sig framåt och i andra halvlek var det än tydligare.
Ellis Harrison sköt ett bra skott och hade Brett Pitman varit på hugget hade han kunnat slå in returen. Minuterna senare klev Pitman av med en ljumskskada och äntligen kunde John Marquis kliva in. Gillingham hade ett enbryo till en målchans i samband med en hörna utan att få till det. Marquis hade en mycket tung eftermiddag och troligen berodde det på dykarskorna han hade på sig. Han borde ändå fått chansen att avsluta ett friläge efter att ha kommit loss från Connor Oglivie, men domaren valde att ganska hårt blåsa frispark, ett av få misstag från planens bäste. Det är ändå ganska vanligt att en anfallare åker på en frispark när han vänder bort sin försvarare med kroppen, även om det oftast inte känns rätt dömt.
Det var Lee Brown som fick nästa chans efter att ha petat bollen förbi högerbacken och sedan dragit på ett skott som han sliceade väldigt långt utanför för att vara så nära mål. Sedan byttes Andy Cannon och Ryan Williams in istället för Close och Evans och det passningsorienterade spelet med hög felprocent byttes ut mot ett mer bolltransporterande spelsätt som var lite mer effektivt. I det här skedet byttes Mikael Mandron in och han gav Gillingham tyngd. Gästernas enda skott på mål kom här och det var en strumprullare från 25 meter av Brandon Hanlan. Inga problem för Bass som kom att hålla sin andra nolla i sin andra ligamatch.
I sista tilläggsminuten kom den stora chansen sedan Williams dribblat ner mot kortlinjen och satt ett inlägg mot den bortre delen. Brown dök upp och sköt ytterligare ett missriktat skott som var ytterst nära att träffa en tå på en medspelare, men den här matchen var inte marginalerna med hemmalaget. Vi kan förstås acceptera en poäng här efter tursegern i Doncaster senast och sju poäng på tre matcher är alltid något. Efter tio matcher ser dock inte det här laget ut som ett topp sex-lag. Det borde synas i en sådan här match efter två raka segrar. Istället ställer vi oss frågan om allt verkligen står rätt till.
Möjligen är det så som Tom Naylor sade efter matchen. Får man utdelning kan det rinna iväg till 3 eller 4-0. Sitter Raggetts nick blir det en annan historia. Mycket möjligt, men det här var verkligen inte roligt att se. I andra halvlek ville jag bara stänga av matchen, men jag var en god supporter som genomled det hela utan burop. Jag ser inte skäl nog att sparka Jackett, men oj vad jag saknar Paul Cook.
Pompey (4-4-2): Bass; Bolton, Burgess, Raggett, Brown; Harness, Close (Cannon 75), Naylor (k), Evans (Williams 75); Harrison, Pitman (Marquis 54)
Gillingham (4-1-4-1): Bonham; Tucker, Ehmer (k), Ogilvie, O’Connor; Jones; Ndjoli (Mandron 80), O’Keefe, Byrne, Jakubiak (Marshall 76); Hanlan (Hodson 90+5)
Domare: Graham Salisbury
Publik: 18036 (672 gästande)
