Portsmouth 1 - 0 Lincoln
Michael Appleton lämnade sin gamla hemmaarena tomhänt efter en jämn och trist historia. Hemmalaget avgjorde på en fast situation och hade genomgående svårt att få till det framåt. En seger är dock en seger, även om den inte övertygar.
Vissa viktiga saker var tillbaka på plats när Lincoln slogs tillbaka i en jämn match med få riktigt klara målchanser. Gästerna kom med tre bekanta ansikten. Managern Michael Appleton, anfallaren John Akinde och tidigare provspelande mittfältaren Bruno Andrade. Kenny Jackett gjorde en förändring och ersatte James Bolton med Ross McCrorie. Förklaringen efteråt var att han ville ha mer offensiv skicklighet på positionen i just denna match.
Jackett behövde en bra insats och en hyfsat klar seger för att vinna över de som ännu inte helt bestämt sig för att gå över till "Jackett out"-lägret. Min åsikt i frågan grundar sig mest på att jag vill slippa allt gnäll för en stund. Det är inte roligt att se på Portsmouth för närvarande och den här matchen var inget undantag. Portsmouth inledde bra och hade en fin tiominutersperiod där man lyckades med några kombinationer och skapade hyfsade lägen, men sedan föll man tillbaka in i det som vi sett lite för mycket av den här säsongen. Få spelare som visar sig och få passningar som slås i tid på en spelare som visat sig. Det går lite för långsamt.
Lincoln hade första vassa chansen när Callum Connolly var obegripligt fri på en inläggsfrispark. Hans nick gick dock flera meter utanför. Sedan räddade Craig MacGillivray Andrades långskott till en hörna som blev farlig, men de två avsluten som Lincoln fick till var tama och rakt på målvakten. John Marquis visade fin instinkt när han tog emot bollen på ett sätt så att han fick ett bra halvvolleyläge med vänstern och sköt över. Den typen av chanser kommer han att sätta när han är i form.
Portsmouth tog ledningen efter en knapp halvtimme. Först hade Josh Vickers tacksamt fått Sean Raggetts riktningsförändrade nick i famnen innan Andrade drog på sig en frispark i andraläget. Gareth Evans serve nickades hårt mot mål av Christian Burgess och Marquis kunde springa in returen på Vickers räddning. Här kan man tycka att hemmalaget borde fått en boost och kunnat komma loss från bojorna, men så var inte fallet. Laget fortsatte uppträda nervöst med bollen och det gav Andrade ett nytt läge för ett skott som denna gång var helt ofarligt.
I början av andra halvlek borde Ryan Williams ökat på ledningen när Marcus Harness gav honom ett utmärkt läge vid straffområdeslinjen, men hans skott flög en bra bit utanför målet. Strax därefter missade Akinde bollen efter ett lågt inlägg och det såg nog lättare ut än det var. Den store anfallaren kom helt enkelt fel till bollen och hade inte utrymme att svinga så mycket som han gjorde.
Lincoln hade en period när man dominerade spelet utan att skapa något farligt. Istället var Burgess ytterst nära att nicka in en frispark från Evans. Vickers räddade på mållinjen och höll både sig själv och bollen på rätt sida när Burgess såg ut att försöka lyfta in honom i målet. Av någon anledning blev det frispark, ett i sammanhanget inkonsekvent domslut av en domaren som visade varför League 1-domare inte tillhör kategorin "Domare som inte märks så mycket".
Ronan Curtis kom in och visade direkt att han lärt sig att det faktiskt går att göra något annat än att vända inåt och peta till bollen en gång för mycket för att skjuta på ett försvarssben. Den här gången gick han på utsidan och satte ett fint inlägg på foten på McCrorie som vände bort en back innan han skickade upp bollen på Fratton End. Bra spel och bra läge, kasst avslut. Nästa chans fick Marquis efter en snabb kontring där McCrorie och Ben Close kombinerade snyggt. Ett skott från drygt 20 meter fräste över och det känns lite som att det ändå börjar lossna för anfallaren.
Hemmalaget spelade av matchen på ett ganska kontrollerat sätt även om domaren höll på att ställa till det med att titta åt fel håll eller på fel saker. En ful tackling på Williams där försvararen gick in med sträckt ben först och tog bollen med det släpande benet sågs som spel på boll och gav Lincoln ett läge att anfalla med en man mer, ett läge som de inte kunde utnyttja. Williams kunde fortsätta efter kort behandling, men i ärlighetens namn borde det blivit minst gult kort. Till och med Jackett reagerade synbart.
De fyra tilläggsminuterna passerade utan målchanser och här gjorde Marquis ett stort jobb med att springa mycket och rätt och få en touch på bollen där det behövdes. Det blev ett sista anfall på tilläggstid på tilläggstiden och eftersom domare ganska ofta låter ett sådant anfall spelas färdigt uppstod en rädsla för att Lincoln skulle kvittera, men inlägget som skickades in nickades undan av Williams av alla spelare och när bollen lämnade straffområdet blåste domaren av. En seger, men inte en övertygande sådan, och Jackett överlevde för att kämpa en annan dag.
Det här är förstås inte bra nog för ett topplag. Raden 3-1-1 är fin förvisso, men segrarna har varit knappa och en av dem direkt orättvis. Nu ska det balanseras upp med att en del förluster och kryss också varit oförtjänta åt andra hållet och dessa matcher är lätta att glömma. Många försöker förklara bort segrarna med att motståndet var kasst. Faktum är att vi bara imponerats av Doncaster och Coventry, möjligen även Burton, men de spelade bara försvarsspel i 85 minuter och resten av motståndet har varit dåligt eller mindre dåligt. Portsmouth borde kunna prestera bättre, det är vi alla överens om, och frågan är om det beror fortsatt på dåligt självförtroende eller om det är brist på struktur och ledarskap. Den här gången kunde vi i varje fall se kämparanda och urgency (Google Translates bästa översättning är "iver"), och det sänder knappast signaler om att Jackett tappat omklädningsrummet.
Skrev jag att jag kände mig inspirerad i införrapporten? Den inspirationen lade sig ganska snart efter att jag hade publicerat den. Anledningen? Tittade in på #pompey på Twitter. Lee Brown hade försökt förklara att en del av ängsligheten berodde på rädsla för att fansen ska börja grymta över en felpassning, men också om att fansens reaktioner beror på insatserna hittills. Detta tolkades som att spelarna nu skyller sina egna misslyckanden på supportrarna. En intressant tolkning gjord av de som gärna skyller sin ovilja på att stötta laget på hur spelet ser ut och managerns kroppsspråk. Prova själv att göra ditt jobb när andra visar sitt missnöje så fort du gör minsta fel i deras ögon eller inte sänder ut "rätt" signaler.
Är det kul att skriva detta flera gånger i månaden? Nej, men det hjälper mig att hålla mitt engagemang vid liv. Jag ser verkligen fram emot att skriva om lite mer underhållande sekvenser från matcherna igen.
Pompey (4-2-3-1): MacGillivray; McCrorie, Burgess, Raggett, Brown; Naylor (k), Close; Williams, Evans, Harness (Curtis 67); Marquis
Lincoln (4-4-2): Vickers; Eardley, Connolly, Shackell (k), Toffolo; Andrade (Hesketh 85), O’Connor (Grant 80), Morrell, Payne; Akinde (Anderson 76), Walker
Domare: Tom Nield
Publik: 17266 (753 gästande)
