Portsmouth 1 - 1 Bristol Rovers
Ytterligare en måstematch slutade med kryss och även om Portsmouth inte tappade mark gentemot lördagens motståndare Barnsley visade man ingenting som motiverade en seger. Gästerna bjöd på ett självmål och en straffmiss. Portsmouth är mycket långt från det lag man var så sent som för tre månader sedan.
Inte bra nog. Jag skriver rapporten på slutsignalen för att förhoppningsvis få den ur systemet. Toppen mot botten? Nej. Inget tydde på att Portsmouth skulle vara bättre än Bristol Rovers. Inget tydde på att Portsmouth har något som helst att göra i en toppstrid. Det här skulle vara en säsongsdefinierande match. Kan man inte förvänta sig att spelarna åtminstone ska se taggade ut? Jag gillade laguppställningen, så det kändes ändå okej före matchen. Kenny Jackett gick för en 4-2-3-1 med Tom Naylor bredvid Ben Close och Gareth Evans bakom Oliver Hawkins.
Men det var ett nervöst Portsmouth som gjorde mängder med tekniska fel i första halvlek. Naylor spred bollarna fel och spelarna vann få dueller. Och domaren blåste för allt ibland och inget ibland. Rovers? Tja, de var taktiska. En aning sviniga, men inte över gränsen på något sätt, och så tog de chansen att maska varje gång tillfället erbjöds. Inte så farligt egentligen, hade Portsmouth gjort det hade jag inte märkt det. Man kan säga att de hade mer än en Nathan Thompson och Portsmouth hade ingen.
Det såg ändå ut som att Portsmouth skulle ta tag i det så fort som man slutade passa fel. Något anfall då och då såg lovande ut och en och annan halvchans skapades. Mest positivt tyckte jag att Gareth Evans insats var, han befann sig nästan överallt och slog några fina inlägg. Men det var inte en boll som ville studsa rätt väg. Anledningen till det var antagligen ett bortalag som var mer på hugget. När Portsmouth nickade undan var det en gul där. När Rovers nickade undan var det en gul där. Portsmouth fick aldrig någon andravåg, aldrig något tryck.
Det som inte fick hända hände strax innan paus. Jonson Clarke-Harris gick omkull vid någon form av kontakt med Naylors ben, och även om Naylor kom lite klumpigt in i situationen såg det väldigt billigt ut. Min omedelbara tanke var ändå att det var svårt att låta bli att blåsa straff, men kommentatorerna var säkra på att det var felaktigt efter att ha sett incidenten igen. Clarke-Harris satte säkert straffen till 0-1. Nu visade hemmalaget till slut upp lite desperation och det började hetta till en aning, men ledningen stod sig halvleken ut.
Hawkins hade inte fått mycket uträttat och byttes ut mot Omar Bogle. Det blev lite bättre, även om Bogle överarbetade många situationer. Några chanser skapades egentligen inte utan istället kunde Rovers flera gånger ganska så enkelt komma till bra lägen. I avsluten visade de dock varför de ligger i botten. Clarke-Harris testade ändå Craig MacGillivray vid något tillfälle.
Så kom kvitteringen mycket överraskande och det var en skänk från ovan. Förvisso ett bra inlägg av Ronan Curtis mot Bogle, men däremellan James Clarke som nickade in bollen i eget mål. Allt hopp om momentum försvann dock minuten efter avspark när Tom Lockyear satt ner och domaren gjorde en gest som möjligen kan tolkas som att mittbacken behövde vatten. Eller en banan. Lockyear visade sig vara helt okej för att fortsätta efter att ha letts av planen och förhalat spelet ytterligare.
Gästerna fick en gyllene chans att ta ledningen direkt när Clarke gick omkull till synes mycket enkelt för en liten handpåläggning på axeln av Jamal Lowe. Jag har i och för sig sett någon mena att Lowe gjorde sitt bästa för att trycka omkull Clarke, men det kanske var ironiskt. I brist på repris konstaterar jag att domaren hade en bättre vinkel än jag. I varje fall skickade Harris-Clarke straffen högt högt högt över målet. Ja, det går faktiskt inte att beskriva hur högt över det var, om det inte var för det faktum att Ian Chiverton på 32:a raden lyckades få händerna på bollen. Det var inte en straffspark, utan en inspark.
Okej, lite flyt igen. Först självmålet, sedan straffmissen. Nu skulle det väl ändå lossna? Ett bra lag hade gjort nytta av detta, men det ville sig inte. I och för sig var det bara Portsmouth från straffmissen till tilläggstiden. De försökte och försökte, och ibland försökte de inte göra mål alls. Jag vet inte vad de försökte. Bogle hade kunnat skjuta från straffområdeslinjen men hoppade över, och Bogle hade kunnat fortsätta in i straffområdet med en passning eller dribbling men passade ut bollen över kortlinjen. Curtis sköt sekunden för sent varenda gång och när bollen äntligen studsade mot en blå spelare i bra läge var det Lee Brown som missade på ett sätt som jag gjort själv en gång på Vävarevallen i Skene, som jag passerar med tåget på väg till och från jobbet.
Och om inte det icke-fungerande anfallspelet var frustrerande så ville Lockyear ligga ner igen lite grann. Portsmouth var på väg fram i ett lovande anfall när domaren plötsligt avbröt spelet för något ingen såg, Lockyear fick det att se ut som att han hade blivit träffad i ansiktet men ingen påföljd annat än att det blev nedsläpp och Rovers tilläts rensa bort bollen femtio meter. Vad som hände är oklart, men Rovers manager påstår sig ha sett video som visar att han blev slagen i ansiktet av James Vaughan. Fortsättning lär följa, eller så gör de som med Jamille Matt, det vill säga en Wenger. Mot slutet av matchen blev det lite Hawaii när båda lagen gick för segern. Det var ytterst nära att Christian Burgess gjorde självmål på tilläggstid och strax därefter var det nära i andra änden när Bogle drog till tätt över krysset från en svår vinkel.
Att leta positiva detaljer är inte lätt. Matt Clarke vågade mest av alla framåt och han är mittback. Glimtar av Curtis kunde skönjas och det behövs inte mycket för att han ska lyckas med sina grejer. Kanske lossnar det lite mer efter ett par fina inlägg, bland annat det som gav kvitteringen. En tredje sak som var positiv var att Barnsley kryssade mot Burton och att avståndet bara är fem poäng och att lagen möts på lördag. Det är å andra sidan en synnerligen negativ detalj för Barnsley är så mycket bättre än Portsmouth just nu. De har tretton raka utan förlust och Portsmouth har sju raka utan vinst.
Det skulle vända mot Plymouth, det skulle vända mot Southend, det skulle vända mot Bristol Rovers. Det måste vända mot Barnsley om det ska bli en kamp om direktuppflyttning för Portsmouth. Peterborough ligger nio poäng bakom och det känns som att det är större chans att det blir en kamp för att behålla kvalplatsen än för att nå topp två. Det finns just nu ingenting som tyder på att Portsmouth kommer att kunna bryta den vinstfria trenden mot Barnsley, men ibland kan sådana saker hända ändå. "That's football" (vilket skulle vara något annat än vad vi såg idag).
Det gick inte så bra att få matchen ur systemet som jag trodde. Jag har inte orden att beskriva en sådan här match. Visst kan jag sjunka till en nivå där allt är skit, domsluten horribla, managern värdelös och 4-4-2 är bäst, men ingen vill läsa sådant. Och jag tycker inte det heller. Fotbollen under Jackett kan vara trist ibland, till exempel idag, men jag gillar den när det stämmer. Domarna är dåliga i League 1 och det gäller spelarna också. Jag är inte arg. Känner mig mest tom. Precis som spelarna saknar jag gnistan och glöden. Och det är inte så konstigt när jag precis sett en match där spelarna inte agerat som om det var viktigt. De jobbar hårt och ger allt, men ändå är det som att de inte lägger hela sin själ i det.
Men jag vet att det är vad dåligt självförtroende och osäkerhet gör med en. Plötsligt vänder det, kanske när man som minst anar det. Och mot Barnsley är det verkligen när man minst anar det. Det kanske, kanske, kanske kan gynna Portsmouth att möta ett lag som inte spelar för en poäng och gör allt de kan för att rycka sönder spelet.
Pompey (4-2-3-1): MacGillivray; Walkes, Burgess, J.Clarke, Brown; Naylor, Close; Lowe (Solomon-Otabor 79), Evans (k) (Vaughan 66), Curtis; Hawkins (Bogle 46)
Bristol Rovers (4-4-1-1): Bonham; Partington, Lockyer (k), Craig, Clarke; Sercombe, Upson, Ogogo, Holmes-Dennis (Sinclair 85); Jakubiak (Reilly 77); Clarke-Harris
Domare: Neil Hair
Publik: 17880 (803 gästande)
