Portsmouth 2 - 1 Altrincham (FA-cupen)
Portsmouth nådde inga vidare höjder medan Altrincham verkligen imponerade. När matchen såg ut att bli till ett omspel slog Brett Pitman till med ett mål i tilläggstidens absoluta slutskede.
15:15, laguppställningar bekräftade sedan en kvart. Avspänt noterade jag en stark elva där Marcus Harness istället för Ryan Williams var enda ändringen. Gott, det här blir en behaglig resa. Ett spelande Altrincham skulle inte kunna mäta sig med detta, för Kenny Jacketts lag underskattar ingen.
16:00. Hittade en lucka för att se på lite fotboll och undrade om Eurosport Player skulle sända en potentiell cupset. Hittade till min förvåning Pompeys match och tryckte igång den. Jag hade ju ändå redan sett Maldon and Tiptree vinna i runda ett.
Inledningsvis såg det ut precis som väntat. Portsmouth dominerade och skapade chanserna. John Marquis kom ytterst nära med en nick som starkt styrdes till hörna av James Jones, fast det blev inspark av det. Ett av flera mycket märkliga domslut i matchen. Sedan började hemmalaget slarva ordentligt och nog borde Oliver Hawkins dragit på sig en straffspark när han fällde Jordan Hulme. Det var tydlig kontakt och inget spel på bollen, men anfallaren gick också omkull väldigt enkelt.
Marquis blandade och gav. En av hans bättre insatser var ett hårt inlägg som fräste precis förbi några lagkamrater. Ellis Harrison kom närmast ett ledningsmål för hemmalaget när han drev upp bollen och prickade stolpen från knappt 20 meter. Sedan var det Hulmes tur att göra detsamma sedan Ronan Curtis vunnit bollen och oförklarligt snubblat åt ett annat håll varpå Hulme klämde till i insidan av bortre stolpen. Harrison fick sedan en ny fin chans och hans nick var det inget fel på, men Tony Thompson räddade snyggt och så var det mållöst i paus.
Det blev två ändringar för Portsmouth inför den andra halvleken. Ut med Curtis och Marquis, in med Ryan Williams och Brett Pitman. Det hjälpte inte under den första kvarten. Här hade Altrincham sin bästa period i matchen och Jake Moult och Andy White hade bra lägen att göra ledningsmålet. Det kom istället i andra änden av planen, och så dags kändes det inte alls rättvist. Marcus Harness inlägg nickades halvt undan och Ben Close svingade nonchalant med högerbenet ungefär som han brukar göra när han är i form och så satt ett volleyskott otagbart vid den högra stolpen.
Efter detta missade hemmalaget ett gäng lägen att punktera matchen. Thompson räddade Close skott varpå han tog upp en bakåtpassning. Bollen petades till Pitman som sköt rakt i en mur som rusade något för tidigt, men domaren såg inte det. Williams frispelade Harness i en snabb kontring, men återigen var Thompson med på noterna. När Brandon Haunstrup såg ut att få till ett perfekt skott i bortre gaveln var han där igen och styrde bollen tätt utanför stolpen med fingertopparna. Thompson höll Altrincham kvar i matchen här, och det skulle ge resultat.
Med sju minuter kvar av ordinarie tid tilldelades gästerna en straff efter att Hulme fallit. Det var omöjligt att se någon kontakt på reprisen, men Jackett sade efteråt att spelarna hade sagt att det var straff och jag tror honom. Josh Hancock drog till hårt och bollen smet precis under Craig MacGillivrays kropp. 1-1 och bara minuter kvar.
Portsmouth reste sig och byggde upp tryck för ett segermål. Chanserna uteblev dock och det såg ut som att en optimistisk cykelspark i famnen på Thompson av Pitman skulle bli den enda. Istället jobbade gästerna fram en hörna och den tog de för att avgöra matchen utan att lyckas. Kanske hade det varit klokare att försöka få tiden att gå, för sista ordet var inte sagt.
Haunstrup hade slagit bort tre hörnor på kort tid och när Hawkins tvingade fram en sista hörna med tio sekunder kvar tog Harness över. Den utåtskruvade hörnan nickades vidare av Harrison och vid den bortre stolpen dök den gamle räven upp. En rejäl chans för Pitman, ett mål och precis som i runda två och tre förra säsongen avgjorde Portsmouth i sista minuten av tilläggstiden. Jag jublade, och det var en osannolik tanke att jag skulle glädja mig åt en knappt rättvis 2-1-seger mot ett lag tre divisioner längre ner, men det var väldigt skönt att slippa omspel och den oerhörda pinsamheten att inte klara av att vara bättre än Altrincham spelmässigt och målmässigt.
Vad hade egentligen hänt? Tempot och pressen var för svag från ett slarvigt hemmalag. Koncentrationen var inte helt hundra och det var först efter kvitteringen man vaknade till. Klart är att jag hade underskattat Alty och kanske även några av spelarna. Hawkins spelade som en anfallare i backlinjen, Walkes och Close var stundtals inte med i matchen och Curtis och Marquis blandade högt och lågt. Men det är inte hela sanningen. Det var ett modigt och passningsorienterat bortalag som i den här matchen var väl så bra som motståndaren. Kanske var det den här Phil Parkinson som Sunderland egentligen ville ha?
Altrincham fick välförtjänta applåder av alla kvarvarande åskådare när de klev av planen. Det var roligt att se dem spela. För Portsmouth väntar en inte speciellt inspirerande tripp till Fleetwood. Laget är klart för tredje rundan och med det kan man säga att betyget är godkänt så långt. Imorgon väntar Leasing-cup mot Northampton och som vanligt täcker vi den inte i våra rapporter på grund av diverse fånigheter med turneringens upplägg. Det blir intressant att se reserverna i varje fall.
Pompey (4-2-3-1): MacGillivray; Haunstrup, Hawkins, Burgess, Brown (k); Walkes, Close; Harness, Marquis (Pitman 46), Curtis (Williams 46); Harrison
Altrincham (4-2-3-1): Thompson; Densmore, Jones, Hannigan, White; Williams (Mullarkey 84), Moult (k); Peers (Harrop 80), Hancock, Johnston (Hampson 88); Hulme
Domare: Tom Nield
Publik: 8539 (62 gästande)
