Portsmouth klarar inte av att forcera de bästa lagens försvar
De två förlusterna mot Barnsley och Sheffield Wednesday hade främst en sak gemensamt. Motståndarna försvarade sina ledningar på ett ypperligt sätt. De bjöd inte på mycket. De är helt enkelt bättre organiserade som lag.
Barnsley 3 - 1 Portsmouth
Barnsley (3-5-2): Isted; B.Thomas, Andersen (k), Kitching; Williams, Phillips (Benson 78), Connell, Kane (L.Thomas 82), Cadden (Larkeche 82); Cole (Watters 69), Norwood (Tedic 69)
Mål: Norwood 17, Cadden 20, Cole 60
Gula kort: Kitching
Övriga avbytare: Searle, Russell
Pompey (4-3-3): Macey; Rafferty, Raggett (k), Towler, Ogilvie; Lowery (Jacobs 58), Morrell, Tunnicliffe (Thompson 75); Dale (Lane 75), Bishop, Scarlett (Pigott 75)
Mål: Bishop 49
Övriga avbytare: Steward, Bernard, Hackett
Domare: Marc Edwards
Publik: 10968 (1217 Pompey-fans)
Portsmouth fortsatte på den inslagna vägen att låta motståndarna skapa allt av värde och hota högst sporadiskt. Det fungerade mot Cambridge, men absolut inte borta mot Barnsley. Redan i första minuten hade hemmalaget skapat ett bra läge och även om Portsmouth höll uppe spelet bra i inledningen var det i stort sett bara ett lag som skapade chanser. 1-0 kom efter ett felpass av Joe Morrell på offensiv planhalva och James Norwood kunde sätta bollen i nät efter en snabb omställning där gästerna inte alls hängde med. 2-0 kom strax därefter och den här gången var det briljans från hemmalaget från start till mål. Paddy Caddens avslut satt som en smäck i bortre burgaveln.
Bortalaget repade mod utan att skapa vettiga chanser. Barnsley hade flera snabba omställningar för ytterligare mål och 2-0 i paus kändes rätt så bra sett till omständigheterna. En liten chans att blåsa liv i matchen genom ett reduceringsmål fanns trots allt.
Ganska snart skulle det oväntade 2-1-målet komma. Den här gången var det hemmalaget som slarvade varpå Joe Rafferty fick tid på sig att måtta sitt inlägg. Colby Bishop lämnades helt fri mellan mittbackarna och kunde enkelt stånga in inlägget i krysset. Portsmouth hade nu sin bästa period i matchen, men trots en massa bollinnehav mot ett handbollsförsvar kunde man inte skapa något. Barnsleys kontringar var fortsatt vassa och ett matchavgörande 3-1 skulle komma på en av dem, sedan Ryley Towler missat helt i positionsspelet och Devante Cole kunde sätta bollen i nättaket på inspel från höger.
Barnsley fick matchen dit de ville med sitt tidiga ledningsmål och kunde kontra sönder sina motståndare. Portsmouth kunde inte hantera deras tyngd och snabbhet. Det är andra motståndaren jag blivit riktigt imponerad av den här säsongen. Den första var Ipswich och den tredje kommer bli Sheffield Wednesday på lördag. Jag är inte förvånad om dessa tre tar steget upp, även om Plymouth alltjämt ligger bra till.
Portsmouth 0 - 1 Sheffield Wednesday
Pompey (4-2-3-1): Macey; Rafferty, Raggett (k), Towler, Ogilvie; Tunnicliffe (Lowery 80), Morrell; Lane (Jacobs 85), Pigott, Dale (Hackett 65); Bishop
Gula kort: Morrell, Raggett
Övriga avbytare: Oluwayemi, Bernard, Thompson, Scarlett
Sheffield Wednesday (3-5-2): Dawson; Iorfa (utvisad 78), Flint, Famewo; Palmer, Byers (Dele-Bashiru 35), Vaulks, Bannan (k), Brown (James 46); Smith (Gregory 72), Windass (Hunt 82)
Mål: Windass 11
Röda kort: Iorfa (två gula kort)
Gula kort: Windass, Brown
Övriga avbytare: Stockdale, Bakinson, Adeniran
Domare: Ben Toner
Publik: 18910 (1594 gästande)
Varning: läs inte vidare om du inte gillar rants om maskande och allmänt fult spel.
Så jag skrev att jag skulle bli imponerad av motståndet? Jag har så stor respekt för Darren Moore och därför var det mycket tråkigt att se ugglorna spela klassiskt svinig fotboll. Dagens gäst Robert Prosinecki, som spelade med Moore i Portsmouth för 21 år sedan, såg inte road ut. Domaren var mycket svag. Första kvarten var det två sena tacklingar som normalt sett ger gult kort där det bara blev frispark. Sedan såg det ut som att han hade avbrutit matchen på grund av tjafs om handdukar, men det visade sig vara John Mousinho som hade påtalat att det inte är okej att ett bortalag kommer och placerar ut handdukar runt hela planen. Bra att det påpekas, men det sabbade hemmalagets momentum.
Det var tydligt att bortalagets fysiska spelstil skulle vinna på domarens ovilja att använda sina kort, men Portsmouth lade inte heller några fingrar emellan. Det blev en rejäl kamp i första halvlek, trots att motståndarna var i genomsnitt fem eller tio centimeter längre. Framförallt var det härligt att se Morrell hela tiden ta duellerna. Hans prestationer efter VM har varit mycket bra och han tar mer och mer ansvar på planen.
När matchen kom igång igen efter en stark start av hemmalaget skickade ugglornas målvakt Cameron Dawson iväg en lång offsidefrispark som Michael Smith nickade vidare till Josh Windass. Anfallaren dunkade in ett snyggt skott i bortre gaveln från snäv vinkel och så hade de fått sin ledning. Resten av matchen handlade allt om att dra ner på tempot. Mot slutet av matchen agerade domaren genom att inte agera när han genomskådade två fejkade huvudskador. Så fort de “skadade” spelarna insåg att han inte skulle blåsa fortsatte de som om inget hade hänt. Portsmouth hade flera halvchanser i ett tätt packat straffområde, men bollen ville inte igenom. Det var en handfull avslut från nära håll som täcktes undan.
Sheffield Wednesday gjorde det som Portsmouth inte klarade av. De tog bort targetspelaren effektivt. Towler kunde inte komma åt Smith när denne nickade ner bollen till Windass, medan Bishop var chanslös mot sina motståndare. Tre fyrtorn som fick 196 centimeter långe Raggett att se liten ut rörde sig synkat som om de hade ett osynligt band mellan sig medan vingbackarna och de två defensiva innermittfältarna täckte ytor väl. Det var som att spela mot en sjubackslinje. Under en tiominutersperiod efter målet låg vingbackarna högre upp och då såg det ut som att bortalaget skulle dominera matchen, men sedan var det snabbt tillbaka till handbollsförsvaret. Bannan styrde och ställde utan att vara så dominant som han borde vara. Vid ett par tillfällen var han märkbart frustrerad över bristen på spelalternativ.
Som följd av att domaren inte viftat med kort skulle det ganska snart hetta till. Morrell kastade bollen i ansiktet på Windass när domaren inte såg, Windass ilsknade till och så fick de båda gult kort. Det var ju ganska lustigt kan man tycka, att jag satt och skrattade åt Morrells påhitt efter att ha varit förbannad över fula tacklingar, filmande och maskande, men det kunde de väl gott ha. Det röda kortet hade kunnat komma på en sen tackling på Rafferty, där bollen hade lämnat Raffertys fot innan Jaden Brown kapade honom från sidan. Gult kort fick tydligen räcka och på något vis var det väl konsekvent med tanke på de tidigare uteblivna korten. I samband med detta sparkade Windass undan bollen utan att få ett nytt gult kort. Genom hela matchen sparkade bortalaget undan bollen efter avblåsning utan bestraffning.
Andra halvlek startades utan Brown. Moore hade vett att inse att han verkligen balanserade på en tunn lina och bytte ut honom mot ett minst lika bra alternativ i form av Reece James. Portsmouth var nära att kvittera på en hörna där bollen dansade framför mållinjen, men det var ganska händelsefattigt som följd av maskandet. Windass fick två fina nicklägen av James och borde nog avgjort matchen där.
Det var öppet mål för Pigott en kort stund när Vaulks kom farande och tryckte ner honom. Situationen lämnade Will Vaulks i svåra smärtor och han fick behandling på och utanför planen i några minuter för att sedan återvända som om ingenting har hänt. Det är nästan så man tror att det kunde ha varit teater för att undkomma ytterligare bestraffning, men sådant sysslar bra lag inte med.
Dominic Iorfa fick sitt första gula kort för maskning och det enda märkliga med det var att det tog drygt 50 minuter, och sedan kom det andra efter att ha blivit grundlurad av Ogilvie med kvarten kvar. Fällningen var inte medveten, men Ogilvie var på väg in i en öppen yta och då brukar det bli gult kort. Med tanke på vad som hade passerat tidigare i matchen var det en aning inkonsekvent dömt. Härifrån spelade gästerna av matchen med en kombination av välorganiserat försvarsspel och maskning. Gamesmanship kallas det visst för det där med maskning är tillåtet enligt rådande praxis. Ja, jag vet att mitt lag också har maskat sig till segrar, och jag vet att jag skrattat gott åt när Lee Brown försökt låtsas som om han inte sett bollen, men jag tänker att om jag tillåter andra att skriva rants över det kan jag själv få skriva ett rant. Och jag varnade ju för det också.
Bästa chansen fick Raggett vars nick styrdes undan till hörna, men den hade antagligen gått utanför oavsett vilket. Normalt sett sätter Raggett en sådan chans. Det hettade till igen när Raggett for in i en kraftfull tackling bakifrån där han tog boll först och sedan spelare med sitt släpande vänsterben. I en annan tid en perfekt tackling, men visst var den hård och bakifrån och potentiellt farlig. Hela Sheffield Wednesday rusade mot domaren för att få honom utvisad, men det fick räcka ett gult kort. Det var lustigt att se reaktionerna på Twitter. Under första halvlek hade ugglornas supportrar försökt framstå som tuffa, och att hemmaspelarna var filmande mjukisar. Efter Raggetts tackling var de plötsligt dem själva som var offren. Det är visst inte så roligt med hårda tacklingar på ens egna spelare.
Okej, döm själva.
Från en vinkel ser Browns tackling inte så farlig ut, men från Mousinhos position är det en annan historia. Jag gillar en rejäl tackling på bollen varför jag tycker att Raggetts inte var så farlig, men det ska ju sägas att för den bollförande spelaren kommer tacklingen i ett utsatt läge i båda fallen. Men vi är alla olika och uppenbarligen finns det de som föredrar en rejäl tackling som missar bollen. Domarens bedömning? Antagligen var det rätt med samma bestraffning för båda tacklingar.
Jag antar att den här rapporten uppfattas som enögd och det bjuder jag på i så fall. Beröm ska delas ut där det förtjänas. Sheffield Wednesdays försvarsspel var fenomenalt. De hade många spelare bakom bollen och det fanns inte mycket yta att spela på. Det kommer komma väl till pass i botten av the Championship (skrev han bittert). Mousinho valde att ta det som en komplimang. Wednesday spelar bara så här mot de allra bästa lagen i serien och anledningen till att de är så överlägsna är att de kan spela ut de flesta lagen och när det krävs vinna fult. 22 raka matcher utan förlust i League 1 är enastående bra. Klubben med sina supportrar hör hemma i finare sammanhang och det gläder mig att de tar sig dit den här gången. De hade förtjänat det redan förra säsongen.
Okej, jag erkänner: jag gillar Sheffield Wednesday och jag hoppas verkligen att de kommer kunna etablera sig i the Championship. Före detta Pompey-spelare som Smith, George Byers och Moore får gärna lyckas också.
Men som supporter är det extra surt att förlora på det här sättet. I tisdags var det bara att konstatera att Barnsley var bättre. Spelare för spelare kan vi konstatera att Sheffield Wednesday är bättre. Som lag kan vi säga att de är bättre för de är otroligt väldrillade. Men när alla försök att besegra seriens bästa lag nullifieras av rent spelförstörande som domaren inte har ryggrad att stå emot är det svårt att tänka att de vann välförtjänt. Sura druvor? Den som aldrig beklagat sig över motståndarens fulspel kan kasta första stenen.
